Att kasta loss

Förtöjningar
Våra stadigvarande förtöjningar ligger kvar på bryggan på Orust och är beviset på att vi faktiskt kastat loss och kapat tråden till vårt vanliga liv.

I stiltjen på väg till vår första utländska destination, Anholt, sitter jag och stirrar tomt framför mig och funderar på hur i all världen det gick till.

Planera
Planera, säger många.. det måste man göra länge, länge för att segla iväg. En del planerar i 10 år, andra i 5. Någon kanske i 20 år och sedan blir det inget av… Vi planerade i 3 månader! Nåja, så hade vi ju faktiskt kapat våra trådar en gång tidigare och kanske var det just därför det gick så snabbt.

Uppdelade arbetsbördor för att hinna
Dagen vi hade bestämt oss så drog Thomas ner till vår båt på Orust och började planeringen för all extra utrustning som skulle behövas för en längre seglats. Många långa dagar och nätter följde för att få alla projekt på plats.

Jag sprang iväg till fastighetsförmedlingen och bad dem sätta ut vårt hus till salu. 3 veckor senare var det sålt.

Sedan följde dagar och veckor av jobb med att ”kapa och hänga upp trådar” och i vissa fall till och med skapa nya.0

Trådar
Kapa är svårt… eller lätt.. beroende på hur man ser det. För oss var det lätt. Sluta jobba, sälja hus, sälja bil(ar), sälja möbler, säga upp alla oändliga avtal och försäkringar och en vidare upprabbling in i evigheten!

Myndighetstrådarna är värst! Försäkringskassa och folkbokföring vill inte veta av ”en” när man väljer att lämna Sverige ett tag. Rätten till t ex barnbidrag försvinner och man blir klassad som ”utlandssvensk” som utvandrat till okänt land. Skattemyndigheten däremot vill inte släppa taget. Betala skatt måste man göra!!! Men… sa vi… vi har ju inga rättigheter måste vi ändå betala skatt…  Jooohodå, så länge man inte kan påvisa att man skattar i annat land så är det svensk skatt som gäller… (hmm så kan det va´ (??))

Hänga upp trådar kan också vara känslomässigt jobbigt för här kommer släkt och vänner in i rullen. Det är ju alla dessa goa man lämnar där hemma och inte kommer att träffa på ett tag som är den värsta biten. Först är det ju kul, förstås, när man berättar om sina planer och tar emot allas reaktioner. Men verkligheten kommer snabbt rusande och så står man där på bryggan, tårarna rullar och man undrar vad i hela friden man håller på med! Dessa, alla, ”hänger man upp” med div. adresser, telefonnummer och e-mails och löften om besök på varmare breddgrader.

Inga seglare klarar sig utan en stark backup hemifrån. Ett ankare som sitter någorlunda fast. Vårt ankare är min mamma, barnens kära mormor, som vi lämnat hemma med fullmakter, och arbetsuppgifter som att ta hand om vår post, betala räkningar, förmedla info etc etc. Det är en stark tråd.

Reaktioner
Mycket positiva men inte endast …..

Varför??  Vad flyr Ni ifrån, säger någon? Vad har Ni för problem??

Flyr.. ja, kanske.. från ekorrhjulet förstås men kanske också från problem som hopat sig och för att få distans till dem och vad som är rätt och fel.

Får man?? Hur vågar Ni?? Kan man göra så mot barn ??

Varför skulle man inte få? Vågar gör man, i alla fall när man tidigare haft segling som livsstil och vet vad det innebär vad gäller chans och risk. De fjärilar som fladdrar omkring i magen är för barnen. Ska det trivas? Hur skall skolarbetet gå? Kommer de att hitta kompisar? Förändras de som personer? etc

Vi hoppas upplevelsen för våra barn kommer att vara positiv och att de kommer att bära med sig sin erfarenhet genom livet och att det kommer ge dem styrka.

Till slut
Till slut är dagen inne och man hissar segel i bästa fall. Vi startade motorn. Trötta och tomma av hårt förarbete men ändå fulla av förväntningar inför våra 2 år till havs.

Helén