Funchal 2002-10-26

Sjösjuka

Ingen kan förstå det! Jo, kanske just detdär med att bli sjösjuk för det är det många som blir.. men.. att först segla runt jorden och väldigt ofta vara sjösjuk och sedan ge sig på det igen.. DET kan ingen förstå. Inte jag heller!! I alla fall inte när jag ligger där över relingen och ser ner i det djupa havet och förser det med div. matrester. NEEJ, fy pyton!!

Men.. det är sedan.. när man kommer i hamn som man tycker att det trots allt är värt det. Inget är bättre än att efter några dagars slit till havs med än det ena och än det andra komma in i en lugn hamn, känna solen bränna (förhoppningsvis), förtöja båten och kasta sig i havet. Det är en tillfredställelse att ha klarat av ytterligare en distans och hittat fram till målet.

Jo, det var sjösjukan… I Porto Santo låg vi väl förtöjda vid bryggan i över en vecka och verkligen njöt av livet. Härligt väder, många bad från den långa sandstranden, en del restaurangbesök och mycket glass. Träffade norska vänner och spenderade dagarna eller kvällarna med dem. Så.. fick någon för sig.. ”Vi går ut och ankrar längs stranden” Och visst tyckte alla. Det är ju en härlig känsla att ligga ankrad lite för sig själv. Sagt och gjort så fick det bli. Vi kom snabbt ut och slängde i ankaret längs stranden men.. vad ingen hade räknat med vad gungningen. Hela Atlanten låg ju på Söder ifrån och även om det inte blåser så går det in en dyning. Mer eller mindre. Mindre var den just då och ganska OKEY men så vände tidvattnet och genast blev dyningen högre.

Det var DÅ det började.. sjösjukan. Jag slängde mig på däck och låg där mest som en sombi hela dagen. Barnen for fram och tillbaka mellan båtarna i vår jolle och tyckte livet var toppen. Det var vattenskidor, spinnackerflygning och snorkling. (Vattenskidor var ju aningen trassligt i den dyningen…) -Mat, skrek någon, rätt var det var.. Vi måste ha mat… Jag lommade ner till pentryt och fixade några ”toast” i stekpannan. Båten gungade kraftigt från ena sidan till andra och det kändes som att laga mat under gång. Man jagar smör, ost, skinka och bröd över bänken och försöker träffa stekpannan i rätt sekund. Det är en konst!

Alla åt och tyckte det var mumsigt medan jag själv försökte trycka i mig några tuggor som fick mig att kväljas. – Aldrig mer toast, tänkte jag för mig själv.

Just som jag tänkt övertala man och barn att gå tillbaka in till hamnen kom en av norrmännen och sa: ”Vi har fått 2 st harar av en portugis!!! Vi får hjälp att flå och stycka dem ombord och sedan kan Ni väl komma över på middag!!!!) -Skärpning, Helén, tänkte jag för mig själv, log och sa: ”Jomenvisst, vad gott…. Jättegärna” Det snurrade i huvudet och toasten åkte upp och ner i strupen men…. NEJ inte spy när man ligger ankrad!! Det går bara inte.. Jag slängde mig ner på däck igen, somnade och drömde om flådda harar. ”Vakna, hörde jag långt borta…. Du måste vakna.. Haren är färdig!!” På darrande ben bytte jag om. Satte mig i dingen med Thomas och lämnade barnen ombord tillsammans med sina norska kompisar för att fixa spagetti och köttfärssås och ha myskväll. Att de sedan klarade att göra maten själva i den gungningen var en bravad!!

På den norska båten ”Octopusy” väntade 2 kokta harar, potatis och en vällagad sås. Jag är säker på att det var underbart gott….. alla åt med god aptit, pratade, skrattade och drog en massa vitsar. Till sist var det någon som stirrade på mig och sa: ”Vad tyst Du är då.. är det något fel, eller? ” Där satt jag och petade på min halva potatis och min lilla flådda harbit och stammade fram.. ”Nejmen det är OK” jag är bara lite sjösjuk…” -DU.. är DU sjösjuk??? Hmhm. Då kom sjösjukepillren fram (som jag helt hade glömt bort att de existerade… eller i alla fall tänkt att inte behöva ta när vi inte seglar…) men det var för sent… de hjälpte inte.. nej, inget spy men… vi åkte tillbaka till oss.

Efter 2 timmar där sa vi TACK och HEJ! Då orkade vi inte gunga mer. I månskenet vid ett-tiden satte vi segel och drog mot Funchal, Madeira.

Hälsningar SMILLA i hamn, Funchal gnm Helén