Resebrev

Tobago 2003-03-05

På Tobago i 5 veckor

Efter den långa Atlantenseglingen var det en underbar känsla att ankra upp i viken vid Charlotteville på Tobago. Så underbart vackert med de långa sandstränderna, de vajande palmerna och det turkosblå vattnet under skrovet på båten. Lika underbart som det var att komma dit lika tragiskt var det att vinka adjö. Dels för att vi verkligen kom att tycka om Tobago och dess befolkning och dels för att vi här måste skiljas från våra norska vänner på båten "Mari-Anne".

Kanske tog det nästan 1 vecka för oss att hämta oss från den långa seglatsen. Det tog tid att komma in i en normal sov- och ätrytm, att få båten städad och ren, att fortsätta "skolarbetet" där vi en gång hade lämnat det, ja, att helt enkelt komma in i en, för oss, normal vardag.

Det varma härliga vattnet gjorde förstås att vi gärna simmade omkring i det och snorklade på närliggande smårev. Lucas gjorde sin första fångst av 3 fiskar med hjälp av en harpun. Det var givetvis en stor upplevelse för honom att "håva" in dagens middag och han var oändligt stolt. (Se Lucas sida..)

I Charlotteville blev vi också med "tonåring". Visst var vi skakiga inför det stora steget men skillnaden blev inte så väldigt stor. Det blev i alla fall en glad Nicóle med en "bodysurfboard" under armen som gjorde hennes dag till fullo. (Se Nicóles sida..)

Så väntade vi besök av Nicóles kompis, Lisa, hennes syster Frida med kille Axel. Eftersom flygplatsen ligger på södra delen av ön och vi befann oss på norra så seglade vi 20 distans söder ut och hamnade på Pigeon Point. Här ankrade vi upp mitt bland reven med bra "snorklingsavstånd". Inne vid stranden visade det sig ligga en mycket fin beachresort som var alldeles perfekt för besökare. Det fanns en glassbar, en restaurangbar och en drickebar samt lite småhyddor med diverse turistförnödenheter. Här gottade vi oss med våra gäster i 2 veckor.
(Se Nicóles sida..)

Thomas passade på att göra sig kompis med dykklubben och var med dem ute och dök vid flera tillfällen. Han hade hoppats på att få se hammarhaj som tydligen kretsar runt ön men en svag skugga långt bort var tyvärr det enda minnet han fick med sig. Nåja, han fick i alla fall lifta med en stor sköldpadda och det var inte fy skam det heller. (Se Thomas sida..)

Ja, det var inte BARA Thomas som gjorde sig kompis... snart var vi alla "tjenixen" med väldigt många och upptäckte att lokalbefolkningen på Tobago var något utöver det vanliga. Alla var otroligt vänliga och hjälpsamma precis hela tiden och de var måna om att vi mådde och hade det bra. Vad vi fick erfara var också att brottsligheten var nästintill noll och att vi kunde lita på vem som helst. Precis det.. att man kan lita på människor och att det är en vänlig atmosfär gör att man gärna "bor in sig" och det är svårt att bestämma sig för att gå vidare...

Vad som också kan göra det svårt att ge sig av är andra trevliga båtmänniskor man träffar och som man måste skiljas ifrån. Just här fick vi ta farväl av "Mari-Anne" som vi haft mycket "kosligt" tillsammans med. Tidigt en morgon hissade vi båda segel med tog kurs mot varsin ö. Vi Grenada, där vi väntade besök, och de till Martinique för att dra sig norrut och hemåt... (I skrivande stund vet vi att de har satt sin båt på fraktfartyg till Frankrike och att de själva flyger över.. Möjligheterna är många..)

Så HEJ DÅ "Mari-Anne" och Tobago men på återseende!

Helén