Resebrev

2003-04-03 Tobago Cays

Besök av Magnus, Agneta och Johanna Lindblom

Ordspråket säger väl... "släkten är värst"... men där håller vi inte med...

Någon dag före dem anlände vi till Grenada och "Prickley Bay". I viken låg många båtar, så många att vi inte orkade räkna dem. En av dem var i alla fall "Entreaty" (från England) med Rod, Janice, Kathleen och Roanna som vi senast träffade i Puerto Rico på Kanarieöarna. Det blev ett glatt återseende och vi hade många "sjörövar-historier" att berätta om vad vi hade varit med om sedan sist. Barnen roade sig med varandra hela den dagen med höjdpunkten på kvällen då det var "Happy Hour" inne vid marinans bar och de fick dricka coca cola i mängder och blev bjudna på pop-corn.

Morgonen därpå låg jag vaken och väntade på flygplanssurret som skulle komma rakt över båten vid 7-tiden. Flygplatsen låg inte långt från viken. Mycket riktigt 7.05 surrade det i luften och jag blev alldeles varm av tanken på att vårt besök faktiskt var passagerare på just det planet!

Efter skolan tog vi oss till deras hotell och DÄR stod de och väntade lite lagom gråvita efter en lång vinter och kanske lite trötta efter resan men glada och goa! Gråvit, ja, det var elakt.. men är man van att låta ögonen falla på lokalbefolkningen som är nästintill svart i hyn så blir kontrasterna stora. För att vara lite snäll också kan jag tala om att dagarna var inte många innan de var ikapp oss vad gäller solbrännan!

Efter kramar så öppnades deras resväskor och där trillade ut massor av läckerheter till oss från alla möjliga därhemma. Vi hade julafton och gottade oss i Marabou mjölkchoklad, kartongvis med lösgodis, svenska tidningar, böcker, Gevalia kaffe, videohälsningar, brev etc etc. Det var härliga timmar!!

I 3 nätter bodde de på detta hotell och VI (på SMILLA) gjorde ju allt i vår makt att utnyttja pool, dusch, porslin och en fastmonterad stilla balkong.

Sedan... stod de där på kajen, med väskor och allt, färdiga att flytta in till oss. Lite spännande var det. Att leva tätt inpå varandra på en gungande båt i 12 dygn med en icke "dödlig" utgång kräver ju att alla orkar bidra med sin bästa sida, i alla fall till största del.
Oron var dock obefogad. Helt plötsligt hade vi en gourmékock ombord. Vi hade någon som var villig att diska. Vi hade städhjälp. Vi hade barnvakt. Vi hade seglingshjälp. Vi hade en gitarrist. Vi hade en kiropraktor. Vi hade ett roligt spel som hette "Brainstorm". Vi hade serverad frukost. Thomas hade en dyk kompis. Jag hade en snorklingskompis. Barnen hade en lekkamrat. Vi hade och vi hade och vi hade helt plötsligt en massa som gjorde att vi trivdes som "fisken i vattnet".

En STOR malört i bägaren blev en inflammation i Johannas öra!! Den dök upp några dagar efter det att de flyttat in till oss. Det blev läkarbesök på Union Island med pensilin i 7 dagar som följd. Inte kul att vara snart 12 år och befinna sig i Västindien bland en massa fina koraller och fiskar i nästan 30 graders hav och INTE kunna bada eller snorkla som hon älskar. Efter några dagar kände hon sig dock bättre. Hon kunde ju fortfarande inte doppa huvudet men.. barn är ju barn.. så då drog hon på sig Nicóles badmössa och en schalett, stoppade bomull i örat och slängde sig på bodysurfbrädan som var bunden bakom dingen och åkte på den i full fart runt båten. Då blev livet kul igen! (och det var ju inte bara hon som tyckte DET var kul...) När hon sedan var helt bra kunde hon snorkla ordentligt och till och med prova att dyka med flaskor som hon tyckte var jättespännande.

Så hann vi med en hel del på de dagar de var hos oss. Vi gjorde en rundtur på Grenada, med regnskog och vilda apor samt öns eget romdestilleri som höjdpunkter. Här gjorde de "riktig" rom, som guiden sa, med minst 86 % alkohol. Inget gick på export utan Grenada hade "heavy drinkers" och stolt berättade man att allt konsumerades på ön!! Hur många flaskor som gjordes i månaden kommer vi nu inte riktigt ihåg men... i bilen tillbaka satt vi och räknade ut att öns 150 000 invånare absolut måste vara väldigt alkoholiserade... Tja, och vi var inte sämre än att vi köpte var sin flaska.. (De hann gå på export..)

Sedan seglade vi omkring bland Västindiens paradisöar. Union Island, Mayreau Island och sist men inte minst Tobago Cays.
Vi snorklade och dök i ett, för det mesta, oerhört klart vatten.
På Tobago Cays ligger man ankrad precis innanför revet som är vågbrytare mellan Atlanten och Tobago Cays lagun. Man kan välja på att kika på undervattenslivet innanför, på eller utanför revet. Mest spännande är givetvis att ge sig ut mot Atlantensidan där man kan se revet försvinna ner i djupet. Har man "tur" kan man se lite större fisk och kanske en haj... Magnus, som inte ville åka hem förrän han sett en haj, fick efter många dyk, nöja sig med att titta på de infångade i Union Islands speciella hajpool!!

HUMMER är ett måste här i Västindien. Lyckligtvis så får inte vi turister plocka upp dem själva men.. av fiskarna blir man erbjuden att köpa hummer både nu och då. Vi inhandlade 3 st STORA humrar att dela på. Levande i en säck bevarade vi dem till kvällen. Sedan var det slakt. De var precis lite för stora för vår största kastrull men det var inget att välja på. Det var mycket sprattel, plask och stänk innan den första kolavippen. Den andre fick några supar av vår starka rom genom en "alvedonspruta" och somnade gladeligen in. (Vi tror den smakade bättre också... ) Den tredje fick fiskaren den stora äran att koka åt oss...

Som alltid kommer dagen för hemfärd. Bruna, fina och uppvilade (?!) steg de på det lilla planet på Union Island som skulle flyga dem till Grenada för vidare transport där ifrån och hemåt.

Vi på SMILLA hade en jätte härlig "semester" i deras sällskap.
Vi hoppas det inte dröjer för länge tills vi ses igen. Om inte förr.. så VÄL MÖTT på FIJI!!

SMILLA gnm Helén