Ibland försöker vi utmana eller tävla med ödet och bestämmer oss för att göra allt i vår makt för att inget ska hända men... ödet segrar oftast.  Nu behöver det inte betyda STORA faror.. utan det kan vara små ting som t ex att man glömt stänga en ventil eller surrat fast något på däck eller att genuaskotet hakar upp sig... men när det händer så är det lika frustrerande varje gång...

Den här gången skulle vi segla norr ut, från Admirality Bay, Bequia till Marigot Bay, St Lucia. Vi hissade segel, tidigt, strax efter soluppgången, en morgon eftersom det skulle ta nästan hela dagen att komma fram. Lagom bidevind mötte oss runt hörnet där Atlantenvågorna rullade in. Till början en bra och lugn segling. Vi seglade förbi St Vincent som är en större vulkanö. Den gav oss bra sjölä.

I boken kunde vi läsa att norrsidan om St Vincent kunde vara ganska tuff för där möttes vind och strömmar och tidvatten lite omvartannat. Väl där så märkte vi en klar karaktärsändring på vågor och hav men inte värre än att det var OK. Men.. så helt plötsligt ändrades allt snabbt. Vinden ilade i, vågorna byggde upp och kom brytande från alla håll och kanter. Vi revade segel för att inte båten skulle kränga så mycket men trots det så for vi som en vante i den oroliga sjön.

Ingen av oss blir väl direkt rädd längre i sådana situationer eftersom vi vet att det händer nu och då men.. man börjar tänka igenom så man har allt under kontroll. Är allt väl surrat inne i båten.. är alla ventiler stängda.. är kranarna stängda till toaletterna... har alla livselar på sig.. etc ??

Jodå, läget kändes under kontroll... till vi fick se dykkompressorn som vi ställt lite provisoriskt surrad på fördäck. Den hade börjat glida från sin position och ut mot relingen på ena sidan. Med vågorna sköljande över båten så var det inte att tänka på att gå fram på däck, tänkte jag... och gjorde mig, i tanken, klar för att lägga båten på en mer rogivande kurs. I ögonvrån såg jag samtidigt Thomas ta sats för att ta strid mot vågorna och för den glidande kompressorn framme på däck. Eftersom vi seglade i en tuff kryssbog mot St Lucia med en stark avdrift så hade vi i flera timmar hållit upp kursen för att inte glida ner för mycket. Den kursvinningen hade han inte tänkt förlora.. inte heller kompressorn.
- Nej, skrek jag... glöm det.. Du går inte fram på däck.. då slår Du ihjäl Dig!!!

Långsamt försvagades hans "krigsblick" och den utmaningsjagande gränslösa mannen förvandlades till en ansvarsfull pappa och äkta make.  Vi ändrade kursen så vi hamnade i en mysig medvind och då det blev betydligt lättare att utöva räddningsaktion. I och med det halkade vi ner från vår ursprungliga kurs och resterande sjömil blev en hård kryssbog mot Atlantens brytande vågor.

Så siktade vi Marigot Bay på St Lucia sent på eftermiddagen och då var den tuffa seglingen redan glömd. Viken är otroligt tjusig och längst in finns ett s.k. hurricane-hole (där man skall kunna ligga helt säkert vid tuffa orkaner). Där kastade vi, trötta, i vårt ankare.
Men... så ville DET inte fastna. Det hoppade omkring där nere som om det var fullt party på havsbotten. På tredje försöket tjöt det i ankarvinschen och ankaret kom upp med ett stort korallhuvud i klorna!!

Som tur är har vi ju en "klängapa" ombord och han fick slänga sig ut över pulpiten för att försöka sparka loss "gästen". Givetvis gick inte det så lätt utan han fick slänga sig i vattnet och arbeta där ifrån istället. Till slut åkte det av och återvände hem med ett PLUUMMMSS som tycktes eka inne i viken. Vid det laget hade vi full uppmärksamhet från turister i land och folk i båtar runt om oss... -Vi tar en boj istället, skrek Thomas.. vi skiter i det här! Och så fick det bli...

Väl förtöjda i marinans boj sjönk vi ner i sittbrunnen med den obligatoriska "ankar-drammen" men DEN slog inte till lika hårt som PRISET på att få ligga vid boj en natt!! Rastakillen, som kom innan vi hade slagit den sista knopen runt bojen, förmedlade gladeligen prisinformationen. Eftersom Smillas kapten liksom hade fått nog den dagen så var killen inte lika glad när han rodde hem igen och han hade dessutom fått en massa sanningar att förmedla till chefen!!

Vi släppte bojen tidigt nästa morgon. Gjorde ett nytt försök med ankaret och VIPPS så lätt det gick! Några dagar spenderade vi där i det paradiset. Men.. det är ju så.. att man kan njuta ett tag och sedan måste man ha omväxling. Det är avgörande om det finns något som intresserar barnen och kanske var det lite fattigt på det just här. EN lian, som dinglade från en palm och som man kunde hänga sig i och slänga sig ut i havet med, var kul några gånger men kanske inte så mycket att dela på tre!

Så kom dagen för avfärd. Dags att gå igenom allt igen. Denna gång skulle vi bara en timme norrut till Rodney Bay så det var ingen lång segling. Innan vi gav oss av behövde vi dock fylla våra tankar med diesel. Vi bokade plats vid dieselbryggan och förtöjde båten där i rätt tid. Det är som vanligt när man ska tanka diesel. Allt ska gå försiktigt till så att man inte spiller på båten eller i vattnet eller på kläder. Därför har vi alltid färskvatten och diskmedel till hands så att vi lätt och snabbt kan tvätta bort "skvätt-dropparna".

Min uppgift är oftast att stå inne i båten och ha koll på mätarna och vrida på kranar så att bränslet hamnar i rätt tank. Där nere hörde jag den berömda svordomsramsan där uppifrån och som alltid när jag hör den så kommer rysningen och jag vet att något är galet...
Samtidigt med rysningen kom kaptenen farande nerför stegen.
Denna gång var det luftningen som inte funkade till ena tanken och då var det omöjligt att tanka fullt.

Så.. bort med stege.. bort med backar.. bort med "allt" och upp med durkar för att kolla slangar. Den vanliga funderingsmasken på - och bland alla slangar hittade han till slut den som skulle demonteras för en liten undersökning. Och PLOPP så var slangen loss och SPRUTT så vispade slangen runt samtidigt som den gav oss alla, och allt annat i närheten, ett rejält duschsprut med DIESEL!! Lukten kändes som slaktlukt.. som blod.. som död.. Vi som kämpat så för att hålla diesellukten borta.. Väl diesellukt inne i båten så finns den liksom alltid kvar.

Kaptenen föll ned på knä och gav ifrån sig ett surplande "Nehehehej".   Lucas stod med uppspärrade ögon och frågade: -Mamma, gråter Pappa??? Jag kämpade med rysningarna.
Nadine lekte uppe på däck som inget hade hänt. Och Nicóle som alltid har fötterna på jorden, grabbade diskmedelsflaskan och sa.. Kom igen.. fort!! Och fort gick det. Vi städade och skurade, hejvilt, och till slut var det till och med renare och trevligare än det var innan.  Dieseltanken blev dock inte helt full...

Vi lossade tamparna och stävade ut ur viken. Plötsligt fick vi nästan slagsida av en kall vind och lika plötsligt stod regnet som spön i backen och lika fort blev vi alla genomvåta. Och hur var det nu med ventilerna (fönstren)? De hade vi ju öppnat på vid gavel för att vädra ut diesellukten...

Det går helt enkelt inte att vinna...

Helén

Ett korallhuvud på kroken

Vackert på St Lucia

Bland palmerna på St Lucia

Lucas försöker plocka cocosnötter

Dieseltank och slangar under durkarna

Rengöring i kölsvinet efter dieselläckage.

Tidigare Resebrev
Besök av Magnus, Agneta och Johanna Lindblom 2003-04-03
På Tobago i fem veckor 2003-03-20
Karnevalen i Trinidad 2003-03-06
Efterdyningar Atlanten 2003-02-20
Resan över Atlanten
7 januari 2003 Förväntningar på Atlantseglingen
6 januari 2003 Hemskt väder på Kanarieöarna
28 december 2002 Besök av familjen Tegen
21 december 2002 Besök av Sven o Christina Holmberg
21 december 2002 Besök av Nicóles simkompisar
12 december 2002 Besök av Christer o Kerstin Lindh
27 december 2002 Besök av mormor Kerstin o broder Peter
Postbekymmer december 2002
1 december 2002 framme på Teneriffa
25 november 2002 Porto Santo i våra hjärtan
20 november 2002 Watermakerinstallation
10 november 2002 Funchal
23 oktober 2002 i Porto Santo
15 oktober 2002 framme i Porto Santo
14 oktober 2002 på väg till Porto Santo
13 oktober 2002 på väg till Porto Santo
12 oktober 2002 på väg till Porto Santo