Resebrev

St Lucia 2003-08-30

Hej igen alla goa´ läsare!!

Ge inte upp… ibland kan även seglare få det hett om öronen och inte riktigt hinna med… Kan det vara så?? Nja, kanske en blandning av det, att inte hinna, och inte få tummen ur, som det så "vackert" heter. Men.. nu är vi i alla fall tillbaka. Ja, precis som det låter.. tillbaka.. på båten för vi har varit hemma i Sverige, på "semester" i 4 veckor. Så är vi tillbaka på ett annat sätt och det är hemsidan. Vår hemsida ligger på en server som sköts av företaget ENTOS i Lidköping. Dessa trevliga killar har lovat att hjälpa oss med uppdateringarna i fortsättningen som vi givetvis är innerligt tacksamma för. Det är inte dåligt att få proffshjälp!!

Nu tillbaka till St Lucia där vi slutade sist…

Beslut på St Lucia och glatt återseende av "gamla" norska seglarvänner i Grenandinerna

Det där med beslut är inte vår starka sida. Denna gång gällde det OM vi skulle flyga hem några veckor eller ej och i så fall allihop eller bara några… Det brukar ju handla om att majoriteten vinner men tydligen är det så att Nicóle har någon slags enväldes majoritet i vår familj. Det var i alla fall vad vi kunde konstatera när vi satt och bokade våra biljetter någon dag efter att beslutet var taget. Inte så att vi andra inte VILLE flyga hem men… dels rinner pengarna iväg och dels finns en massa faktorer som kan ställa det mesta på sin spets t ex att någon sätter sig på tvären när det är dags att åka tillbaka eller att vår "seglar-vardags-mönster" bryts och måste jobbas upp igen eller att båten blir rånad eller skadad på annat sätt i vår frånvaro…ja, mycket ska bollas och funderas över innan man tar beslutet. Jag antar Nicóle hade argument för det mesta eftersom hon avgick med segern..?!

Så, Bye Bye, blev det till simningsklubb och simmarkompisar på St Lucia. Kanske lite tragiskt men möten och ibland snabba avsked är ju en sjömans dilemma. Vi vågade inte lämna båten på St Lucia eftersom försäkringen inte täckte namngivna orkaner där. Därför bokade vi biljetterna från Grenada. Där var vi på rätt sida orkanbältet och försäkringen var OK.

Och vilken tur vi hade..! Några dagar efter det att vi lämnat St Lucia drog den första orkanen in från Atlanten och den siktade rakt på ön. Över vår kortvågsradio hörde vi att vindstyrkan ökade och just över ön var den runt 50 - 60 knop (25 - 30 m/s). Sedan förstärktes den ytterligare över Karibiska Havet och var inte speciellt kul att ha att göra med där den tog i land på andra sidan. Den döptes till Cloette och med det namnet kan man förstå att det var den tredje häftiga orkanen i år. De döps nämligen i alfabetisk ordning.
(I skrivande stund är "Fabian" på intåg. Det är en hurricane av grad 4 vilket betyder att det blåser 140 knop (ca 70 m/s). Den har inte anlänt till karibiska ö-kedjan än men är på väg mot Florida-hållet…)

Vi hade kursen inställt på Union Island. En underbar ö, där vi sist hade lämnat vårt senaste besök, Thomas bror med familj. Denna gång stod våra "gamla" norska seglarvänner och vinkade oss välkomna. Och visst värmer det med ett välkomnande (även om det är NORSKT… HA). Snart var ankaret i och strax därefter ljöd gemensamma seglarminnen och skratt över nejden.

1985 på hösten träffade vi dem första gången. Det var i Funchal på Madeira. Där låg vi ankrade med vår "Scandal Beauty" och de en bit längre bort med sin "Free", en Colin Archer (OBS är inte säker på den stavningen!!), på hur många fot kommer jag inte ihåg men i mina ögon var det en bjässe. Denna var egenhändigt byggd av 2 killar i vår ålder och deras plan var att med hjälp av betalande besättning ta sig runt jorden. Den ena av dessa killar var Thor och en av besättningsmedlemmarna var Marith. Den enda i besättningen som inte betalade..?! Ja, så förstår man ju slutet på sagan.. De fick varandra och har nu 2 st barn lika gamla som våra äldsta.

Deras första minne av oss är kanske inte så imponerande. På den tiden hade VI ju inte en "såndär" tjusig gummijolle med stor motor på som de flesta andra. Vi hade en liten plastroddbåt, som man köper i leksaksaffärerna idag för 200 kr. I denna "knökade" vi ner oss båda två (observera att egentligen är den för endast ETT barn..) och rodde runt i hamnarna. Det var väl en kul syn bara det men det roligaste var dendär morgonen när jag kom upp ur båten yrvaken och skulle in till bageriet för att köpa färskt bröd och tog ett graciöst hopp ner i dingen som… hade tappat luft under natten. PLUMS och PLASK och där försvann jag ner i djupet…

Ja, så blev det 2 veckor med familjen Friis, som de heter. Vi återvände till Tobago Cays där vi snorklade och dök på det vackra revet igen. Nu var det inte riktigt lika många båtar som sist, i högsäsong, men ändå var det många för att vara i den s k hurricane-säsongen. Vi hade några ordentliga regnväder över oss med stark vind men emellan dessa lika härligt väder som vanligt.

Barnen hade väldigt kul tillsammans. Det var vindsurfing, snorkling och badning på dagarna och kvällarna förgylldes av någon DVD-film eller kortspel. Givetvis var skolan nerlagd för sommaren och det gjorde deras vardagar längre än vanligt.

Vi seglade också tillsammans ner till Petit St Vincent, förkortat PSV, som är en liten söt ö med en tjusig resort på. Alldeles bredvid ligger en ännu mindre ö, Mopus, som består av bara en sträng sandstrand med ett parasoll på. Vi tog dingarna dit och tog lite paradiskort. Ett mycket udda men underbart ställe!!

Härifrån drog sedan "Fortuna" med familjen Friis tillbaka till Trinidad där de förvarar sin båt under den tid de ej seglar. Tyvärr har det väl inte blivit så mycket segling som de önskat då det är lika svårt att ta sig från ekorrhjulet i Norge som i Sverige. De har i alla fall tillbringat några somrar med sin båt här i Västindien varav den här verkade vara den sista. Båten är nu till salu. För mycket båtarbete på för långt avstånd är väl de avgörande argumenten för försäljning. De har ju också, precis som vi, barn som växer och blir tonåringar och inte ALLS vill tillbringa SÅ mycket tid med mamma och pappa på en båt långt bort från händelsernas centrum…! Ja, var tid har sin tjusning…

Vi seglade vidare mot Grenada. Efter bara några dagar hade barnen amerikanska kompisar och var i full färd med lek igen. Under tiden kunde vi rensa, städa och checka av båten för en månads ide. Det var slitiga dagar i 35- 40 graders stillastående värme, hög luftfuktighet, tjugotusen svettsugna flugor som avlöstes av myggor vid skymningsdax.
När vi väl satte oss på planet hem var vi helt slut och vi såg verkligen fram emot att få svalka av oss men… där fick vi tji…

SMILLA gnm Helén

Klicka på bilderna för att se dem större!