Resebrev

Grenada 2003-09-30

Isla Margarita - ett billigt paradis i ett politiskt oroligt land

...och det där med politisk instabilitet drar ju med sig elände... även för oss seglare som bara vill "turista" landet.
Landet - Venezuela - är så rikt på naturresurser bl a olja, guld och diamanter så man skulle kunna tro att det är helt självförsörjande. Tyvärr verkar det som om landet aldrig haft en bra ledning och människorna lever i misär. BNP ligger på endast 3 200 US dollar. De flesta är enormt fattiga och några få familjer är enormt rika. Presidenten Chavez lovar och lovar men ingenting händer. Missnöjet bland befolkningen är stort.
Eftersom fattigdom och orättvisor, i alla tider, har dragit med sig visst elände vad gäller brottslighet så är förstås heller inte Venezuela något undantag.

Men så hör det till saken att landet har så mycket att ge oss seglare, och andra turister också för den delen, att det är svårt att bara segla förbi.
Här finns höga berg att bestiga (del av Anderna)och världens högsta vattenfall. Det finns ökenområden och fuktiga flodområden att besöka och djupa fjordar, nästan som i Norge, att segla in i och här finns underbara korallöar med kritvit sand kantade av palmer.
Inte får man heller glömma det rika djurlivet och de spännande gamla indianstammarna.

Vi beslöt oss för att segla från Grenada till ön Margarita som ligger ca 70 distans ut från fastlandet för att få en känsla för om vi kunde tänka oss stanna i landet ett tag. Vi siktade dock på en skyddad hamn med vakter för att vara på den säkra sidan.
Vi hade en härlig dygnsseglats från Grenada. Vinden var mycket svag så motorn gick mest hela tiden, tyvärr. Runt om oss hade vi stora åskväder och så länge de håller sig på avstånd så är det ett skådespel som heter duga.

Vi hittade fram till hamnen utan problem. Det hojtades från kajen och vi fick hjälp med att finna en plats som passade vår båt. Det första ansiktet vi såg på en mindre venezuelan(?) sken ikapp med solen och det gav oss den första goa känslan. Sedan blev allt bara bättre.
Skillnaden från de öar vi vistats på i nästan 8 månader var så stor att vi ångrade djupt att vi stannat där så länge. Tufft sagt men... sant!

Människorna visade sig helt enkelt enormt hjälpsamma och vänliga. Och... just det att man får en trevlig respons från befolkningen gör att man känner sig mycket väl till mods.

Visst hade vi hört att det skulle vara billigt men vi fick ändå småchockar när vi sprang omkring i den stora välsorterade matbutiken dagen efter ankomst. Då var det vår tur att skina ikapp med solen.
- Kolla en öl kostar bara 1 kr, ropade Thomas.
Kort därefter hittade vi vår svenska Absolut Vodka i hyllan för 60 kr!!! Så var det finfin Rom för 12 kr.
Iväg till köttdisken för att inhandla oxfilé som alla sagt var så god. 28 kr/kg!!! Vi handlade ett antal kassar mat för en ynklig summa och sedan satte vi oss i taxin tillbaka till båten och chauffören var mycket nöjd för en 10:a.

I den stora viken i Porlamar, där de flesta segelbåtar slänger i sitt ankare, finns en liten restaurang/bar som heter "Jacks". Dit tog vi oss på kvällen för att se om det fanns några kändisar. Många båtar låg där men ingen vi kände igen.
Vi intog en underbart god middag som kostade 120 kr för hela familjen. Under tiden lyssnande vi till historier om stulna dingar och bordade båtar i viken och kände oss ganska bekväma när vi åkte tillbaka till den bevakade marinan.
Trots alla vakter där, på stan och i olika shoppingcentran så kände vi aldrig tillstymmelse till oro eller obehag. Snarare kändes det bra att man lätt kunde få hjälp om det skulle behövas. Vi träffade på en del större ungdomsgäng men heller aldrig då kände vi oss hotade. Orsaken är väl att alla har väldigt lätt till att le eller slänga ett glatt ord.
Vi konstaterade att vi kände oss betydligt mer obekväma när vi vandrade i Stockholm efter mörkrets inbrott för något år sedan!!

En kul grej inträffade:
Vid ett tillfälle var Thomas själv på ett stort modernt köpcentra. Han hade problem inne i en av affärerna eftersom hans spanska är nästintill obefintlig. En trevlig kille på 20 - 25 år tolkade gladeligen och de pratade sedan en stund. Thomas var tvungen att vänta på sina vara och gick en sväng runt i shoppingcentrat. När han kom tillbaka fanns där ett meddelande till honom om att denne, Carlos, som han hette, gärna ville träffa oss alla och presentera sin familj.
Dagen efter hade vi besök av dem på båten. Det visade sig att de bara var på semester på Margarita och egentligen bodde i Barquisemeto, inne på fastlandet. De berättade om deras fantastiska land och allt vi kunde se. De erbjöd sig att ordna resor åt oss och ville absolut vi skulle besöka dem i deras hem vid senare tillfälle.
När de gått tyckte vi att vi fått tillräckliga tecken som pekade på att vi skulle stanna i Venezuela en längre tid.
På kvällen slängde jag mig på mailen för att stoppa mamma från att komma till Bonaire som tänkt. Det behövdes bara några få rader för att få henne att ändra sin plan!!

Vi bestämde oss för att gå in till Puerto la Cruz på fastlandet men först ville vi handla på oss förnödenheter.
Thomas upptäckte att båtbatterier (som egentligen är golfbatterier) också var väldigt billigt så 8 st sådana inhandlades. Dock blev det till att spika hylla eftersom de inte fick plats där de tidigare stod. Lucas och Nadine var lärlingar.

Så fick vi nya vänner i vår marina. Båten "Pegasus" från USA med 3 tjejer i Nicóles ålder, alldeles perfekt. Båten "Revelation" också från USA, som vi, i och för sig, träffat förut, med 3 barn i Lucas och Nadines åldrar och den svenska båten "Il Sogno" med Micke, Ulrika och Hugo (12 år).

Givetvis var det jättekul att träffa svenskar igen och vi tillbringade några kvällar ihop. Vi avundas dem eftersom de skall stanna här i området i ett år. De har varit här tidigare och trivdes så bra att de ville återvända. Hugo gör också skola på båten och har till och med en lokal "fröken" som kommer och lär honom spanska 2 ggr i veckan. Det tycker vi låter häftigt!!

Väl klara med inhandlingar så gav vi oss ut till ankringen. EN natt skulle vi väl klara där... och det gjorde vi!!!
Vi träffade den norska båten "Najad Blue" med Berit och Frank. De skulle lyckligtvis också segla in till Puerto la Cruz så då fick vi sällskap. Det kändes bra. Vid 5-tiden en morgon startade vi motorn och drog iväg... det är ju inte mycket till vind i området under orkansäsongen så ingen kan påstå vi seglat mycket den sista tiden. Nåja... så har vi ju inte rört på oss mycket heller...

Hur såg Margarita ut då?? Ja, det blev ingen rundtur här heller eftersom majoriteten av familjen är allergisk mot just "islandtours"...
Ja, så var det ju så att vi faktiskt gjorde den där rundturen för ett antal år sedan och eftersom det inte var något som lagt sig på minnet så fick det vara.

Nu väntar fastlandet... först och främst Puerto la Cruz!!

Smilla / Helén

Klicka på bilderna för att se dem större!