| 2003-12-12 ADRENALIN-KICK i Andernas Merida och savannen Los Llanos Kapitel: | 1 | 2 | 3 | 4 | Paragliding Så var de äntligen hos oss, mormor och Nicóles kompis Sofia. Mormor skulle stanna 3 veckor och bo på ett av Maremares hotellrum och Sofia skulle bo hos oss på båten i 7. Båten hade vi i Maremares marina och mellan mormors rum och båten var det kanske 200 m. Stigen däremellan var snart en djup fåra av allt spring... Någon vi träffat som frågat var vi hade båten fnös och frustade när han hörde att vi höll till just i Maremares marina som anses vara en liten skyddad lyxvärld mitt i det kaotiska Venezuela. - Ni måste ut därifrån och in i landet för att se hur lokalbefolkningen egentligen har det... och för att få njuta av det vackra... annars kan Ni knappt påstå att Ni varit i Venezuela, menade han. Tillsammans bestämde vi oss för att göra en inlandsresa till Andernas Merida i sydvästra Venezuela. Någon hade sagt att det var alldeles fantastiskt med de höga bergen, den klara, kalla luften och de vänliga människorna. I den nästan 100-procentiga luftfuktigheten och 35 gradiga värmen kändes det som ett bra alternativ att bryta av med lite kyla. - Men... PASSA Er sa någon annan. Där ute finns mycket elände och en familj som "turistar" ser ut som en riktig "julklapp" och många ser sin chans... En tidig torsdagsmorgon stod vi fullpackade på stationen och väntade på bussen som skulle ta oss till Merida, en 20-timmars färd. Stationen var i fallfärdigt skick och full av snattrande Venezuelaner. Någon frågade om vi ville växla pengar, någon frågade om vi ville köpa droger, någon frågade om vi ville ha taxi, någon frågade vart vi skulle, någon frågade vad vi hette och kom ifrån, någon haffade Lucas och ville sälja CD-skivor. HAN som diggar "rapping", just nu, fick syn på en av sina älsklingsskivor och stod som fastklistrad. Snabbt omgav han sig av fler försäljare och försvann mitt ibland dem. Trots min tunga väska lyckades jag slingra in min arm mellan alla kroppar och få tag på hans tröja långt där inne. Jag drog allt vad jag orkade och fick till slut ut honom. - DU FÅR INTE FÖRSVINNA... skrek jag till honom. Han tittade konstigt på mig... han skulle ju bara kolla på CD-skivorna... och förstod inte varför jag var så upprörd... Jag sjönk ner på min plats i bussen och funderade på hur resten skulle bli... De 20 timmarna var långa... jättelånga... och bussens luftkonditionering, som vi var så glada för till att börja med, blåste iskallt hela natten och vi frös o frös. När vi passerade Caracas körde vi längs Venezuelas största fattigläger. Där bor över 1 miljon människor i fullständig fattigdom. Det vi såg var små fallfärdiga plåtlådor med trasiga väggar och tak. Här och där hängde tygtrasor för dörren eller fönstren. Lådorna klättrade helt osymmetriskt upp längs bergen och så långt bort man kunde se... Barnen satt helt tysta och stirrade med stora ögon... Mannen bredvid oss berättade att, här vågade inte ens polisen gå in. Militärerna tog sig in ibland för vissa ändamål men annars hölls området helt för sig självt. - Man kommer helt enkelt inte levande ut därifrån, sa han och ryckte på axlarna. Det här området hade vi på vår vänstra sida. På den högra växte höghusen till himlen. Man såg stora neonskyltar över större shoppingcentran, asfalterade vägar och en helt "normal" storstad. Alla fönster hade dock tjocka galler. - Hela Venezuela är ju som ett fängelse, utbrast Sofia... här kan man ju bara inte bo... Klockan 8 på morgonen anlände vi till Merida och den härligt klara luften slog emot oss samtidigt som solstrålarna värmde lite lagom. Vi kom överens om att det var som en tidig svensk sommarmorgon... Så iväg till en rekommenderad "Posada" (ett litet, litet hotell), där vi hyste in oss för några nätter. Jag tror det var första gången jag mös av att se en prislista. Thomas och mitt dubbelrum kostade 75 kr natten och frukosten 10 kr/person. Vår posada låg mitt i centrum för aktivitetsorganisatörerna. Thomas försvann... Vi andra lunkade längs området för att kolla av läget. I fönstren såg vi reklam för paragliding, krokodiljakter, åsneturer i bergen eller t ex hästridning. Vi såg bilder på hjälmbeklädda folk som skrek av förtjusning i en gummibåt som for med full fart ner för en fors eller på någon som gladeligen höll i en STOR anakonda eller en krokodil. Då och då såg vi Thomas som korsade gatan i 2 stora kliv. Hans ryggtavla talade om att han hamnat bland något han verkligen gillade... Jag funderade på hur vi skulle hitta aktiviteter som passade oss alla... kanske skulle mormor inte tycka så mycket om paragliding... eller att hålla i krokodiler...? Men... så plötsligt stod han där framför oss, lyckligare än någonsin. - Nu har jag beställt paragliding, sa han... Vi åker om en timme... Vi andra utbytte blickar... - Hur många har Du beställt för?? Vad kostar det?? Hur högt är det?? Hur gör man?? Nä... men ska vi verkligen... Frågorna haglade. Så satt vi där... i den stora vita "vanen". Mormor i framsätet bredvid chauffören och vi andra på 2 rader bakom henne tillsammans med 3 tuffa solbrända ynglingar i solglasögon. Vi var på väg upp till 1 800 meters höjd till "La Plaza Negra". Därifrån skulle vi slänga oss ut från klipphyllan. Vägen var smal, grusig och slingrade sig brant uppför. Hålen här och där var enorma och även dem fick vi slingra oss förbi. Stupet ner bredvid bilen blev mer och mer påtagligt och alla satt omedvetet och lutade sig i motsatt riktning. Rätt var det var fick vi möte och vi skrek av förfäran. Efter ett antal möten så tog det hysteriska fnisset över och istället för att skrika av rädsla skrattade vi så tårarna rann. Kanske inte mormor som satt i fram och höll sig för pannan... - Herregud, utbrast hon... tänk på att vi ska ner också... och kanske inte Thomas som säkert fokuserade på sin "paraglide-tur" riktigt ordentligt. - Sit down!! skrek min "paraglidekompis". - WAHAHAHAH, vrålade jag tillbaka och tryckte sätet neråt, som han precis lärt mig, så att jag kunde sätta mig. Det ryckte till. Jag hörde hur det prasslade i skärmen över oss och helt plötsligt susade vi ut över stupet. Jag skrek igen. Bara för säkerhets skull. Jag hörde hur någon applåderade. Jag spände magen så mycket jag orkade för att vara beredd på det stora fallet men... ingenting hände. Vi bara satt där... helt stilla. - Relax and try to enjoy the view, sa någon över mig. Det måste var GUD själv tänkte jag... och det kändes som om jag drömde. Utsikten VAR bedårande... de höga Anderna på alla sidor... i ett svagt dis från solen som börjat sin nedgång. Jag satt som paralyserad och bara stirrade. - Are you alive?? hörde jag igen där uppifrån. Jag kunde bara nicka som svar. Helt plötsligt stördes bilden av något som kom farande. Det var min käre make som dinglade i en annan skärm lite längre bort men... DEN stod inte still som vår... den for som en "göttaperka" upp och ner, fram och tillbaka. Snart var den alldeles nära oss och jag såg att Thomas själv hade tagit över kommandot och det var givetvis anledningen till karusellen. Inte skulle väl HAN sitta stilla... Så började vi också röra på oss och de nästa 30 minuterna svingade vi oss runt i luften, vinkade på barnen och mormor där nere och kacklade med örnarna alldeles bredvid oss. Det VAR härligt och BARA härligt!! Vi gjorde en perfekt landning framför åskådarna och jag kände verkligen att jag erövrat min egen rädsla... visst skakade benen alldeles förfärligt men... det var nog av annan anledning. Nicóle, Sofia och Lucas satt snart också därute och dinglade. De skulle flyga de 1 800 metrarna ner. Thomas och jag hade ju börjat och slutat vår flygtur på samma plats. Vi tog bilen ner och funderade inte längre på varken stup, hålor eller möten. Väl där nere hittade vi barnen, glada och lyckliga över flygfärden. - Pappa, pappa, skrek Lucas... jag fick styra nästan hela vägen själv!! Hm... sådan far... sådan son. SMILLA gnm Helén Kapitel: | 1 | 2 | 3 | 4 | |
Klicka
på bilderna för att se dem större! Sofia o Nicole vid busstationen.  En bra och billig posada.  Det här är coooolt...  Sitter allt rätt nu tro...  Spring bara rakt ut...  Som i en dröm...  I solnedgångens dis. |
|
|
Tidigare Resebrev |
|