Resebrev

2003-12-12

ADRENALIN-KICK
i Andernas Merida och savannen Los Llanos

Kapitel: | 1 | 2 | 3 | 4 |

Hästridning i regnskog

- Är vi så nära vildmarksområdet Los Llanos så måste vi bara dit, sa vi till varandra.
Arrassari Trek fixade en 4 dagars - 3 nätters tur åt oss. Vi fick en stor buss till förfogande, för 14 personer, en chaufför och en inkaindian till guide, ett komprimerat program, all mat o dryck plus 3 övernattningar för 860 kr / vuxen och halva priset för barn.
Turen skulle gå genom och över Anderna rakt in i Venezuelas slättland kallat Los Llanos.

Först... var det ju väldigt häftigt att få vara tillsammans med en inkaindian i 4 dagar.
Senare... kanske något för häftigt när vi märkte att hans egenskaper som djungelfantast inte stämde riktigt med våra egna...
Han föddes i Perus djungel som fjärde barnet av sexton. Hans första 14 år tillbringades i djungeln och han visste inget annat om förrän han kom till en av Perus byar som 15-åring.
Egentligen var han nu försäljare men... han älskade bergen och djungeln så mycket att han tog alla möjligheter att besöka dem.

Först skulle vi besöka varmvattenskällor uppe i Anderna på 3 800 meters höjd. På vägen dit tog, Camilo, som han hette, fram sin quatro (liten gitarr) och spelade och sjöng för oss med väldig entusiasm.
När bilen inte orkade uppför längre var det dags för oss att gå. Terrängen var underbar men lutningen var för elittränarna. Till och med barnen hade tungt flås men... de var ändå nästan timman före oss i plurret däruppe!!
Varmvattenskällorna var verkligen varma och kunde uppskattas till närmare 40 grader. Camilo påstod att vattnet var fullt av mineraler och att det var bra för huden. Vi låg i länge, länge och visst... var det inte några rynkor mindre när vi var färdiga...??

Det var lättare att gå nerför, som vanligt, och snart satt vi i bilen igen och njöt av den bedårande utsikten, de små byarna vi passerade och serpentinvägens klättrande längs bergen.
Plötsligt var vi framme vid vårt första läger. Det var kallt och vi drog på oss de tjocka tröjor och jackor vi hade med oss samt, från Merida, inköpta mössor och vantar.
- Nu är det dags för ridning, utbrast Camilo lyckligt.
Själv var jag inte riktigt lika lycklig eftersom jag helt enkelt är livrädd för hästar. Vår lilla "täva", Nadine, älskar ju dock dessa djur och nog verkar det som om hon älskar dem ändå mer bara för att jag är rädd.
- Alltså... jag är livrädd för hästar... kan Du tala om det för hästägaren, stammade jag fram... till Camilo.
Hästägaren som hört mig flinade bara och menade att hans hästar var så snälla, så snälla.

Nadine var först inne bland alla hästar och valde vilken hon skulle ha.
Jag hörde hur hästägaren sa till Thomas att det skulle bli en mycket tuff ridning på över 3 timmar och att Nadine kanske var för liten för att hänga med där på egen häst...
Thomas hade ju inte hjärta att säga till henne att hon inte fick följa med så;
- Vi provar så får vi se hur det går, svarade han.

Vaddå tuff ridning och i TRE timmar... tänkte jag i panik och sprang iväg på toaletten...

Väl tillbaka satt alla färdiga på varsin häst och väntade på mig. Nja... inte riktigt alla... mormor stod vi staketet och såg mycket glad ut för det!
Min häst stod klar och jag hoppade modigt upp med hjälp av hästskötaren som skulle följa med oss. Han visade mig snabbt hur jag skulle få stopp på hästen om den gav sig av på egen hand.
Där satt vi nu 6 st helt oerfarna ryttare på varsin häst och den skulle vi sitta på i 3 timmar!!
Jag sneglade på Nicóle, eftersom jag vet hon är min like vad gäller hästar.
Ett par mörka förskräckta ögon mötte mig.
I ögonvrån såg jag Thomas flin med videokameran i högsta höjd.

Hästskötaren gav till ett ljud jag aldrig tidigare hört men i och med det började alla hästar gå framåt.
Jag höll krampaktigt i mina tyglar och hoppades vid GUD att allt skulle gå vägen.

Så följde en ridtur vi sällan kommer att glömma.
Vi red längs en smal, lerig stig som slingrande klättrade längs en bergvägg. Regnskogen växte tät och hängde ner framför både hästarnas och våra ögon. På ena sidan stigen klättrade vegetationen rakt upp och på den andra hade vi stupet. Ibland gick stigen rakt ut mot stupet för att svänga 180 grader precis framför kanten. Hästarna gick på rad, tätt, tätt efter varandra. Ibland tvärstannade någon som gjorde att hela raden efter dunsade in i varandra. Jag väntade mig att någon häst till slut skulle bli hysterisk på detta dunsande men... inget hände... kanske var de vana.
Den som fick stopp på sin häst försökte förtvivlat få igång den men vi märkte snart att det enda hästarna lyssnade på var hästskötarens ljud och nog var det inte utan beundran som vi såg vilken makt han hade.

Jag hade förstås fått årets mamma till häst som hade sitt föl vid sidan hela tiden. Detta föl skulle givetvis dia vid varje stopp vi gjorde och ha ett litet nervöst samtal med mamman nu och då. Ibland trängde det sig före på den smala stigen och ibland skulle det gå bakom oss.

- HJÄÄÄLLLP, hördes plötsligt Sofias röst längst fram i raden.
Givetvis såg jag henne inte från min position i ledet.
- Den halkar och åker baklänges... skrek hon igen förtvivlat. Det här är bara för äckligt!!
Men så blev det tyst och hästarna gick framåt igen.
- Är du OKEY, Sofia, ropade jag.
- Ja, men det här är inte roligt... INGEN kommer förstå hur äckligt det här var när jag berättar om det hemma!!! vrålade hon.
Nadine som red bakom mig pratade mest hela tiden för sig själv och med hästen. Jag tror hon var helt inne i någon hästsaga!
- Det här är väl inget äckligt, mamma, viskade hon till mig. Jag älskar hästar!! När vi kommer hem ska jag ha massor...
Det ska vi nog bli 2 om, tänkte jag, helt inne i mina funderingar om hur i "jisse-namn" vi skulle ta oss ner i den halkiga leran!!
Som om Lucas hade hört mina funderingar ropade han:
- Det blir kul nerför mamma... då kommer nog hästarna åka rutschkana... undra om man kan styra dem då??
PUST!!

...och det var en teknik att rida nerför i brant sluttning. Först höll jag på att flyga framåt ur sadeln flera gånger. Vid ett tillfälle fick jag tummen mellan benet och sadeln så jag trodde att den helt enkelt gick av men... så kom jag på att liksom luta mig tillbaka så mycket som möjligt och sedan styra kroppen med benen och då klarade jag både sluttningen och de små hoppen som hästen ibland fick göra över någon stubbe eller rot.
Jag funderade på hur barnen klarade av det hela men ingen sa något så jag antog de löst problemet utan att veta om det.

Trots kylan var jag genomsvett när vi väl var nere på slät mark igen.
Solen hade försvunnit bakom horisonten och det började skymma. Hästarna gick hemåt. Men så plötsligt vände vår hästskötare mot ett annat håll och satte av i trav.
Alla hästar hängde ju givetvis på. Jag for som en vante och undrade vad som skulle hända härnäst. Barnen skrek av förtjusning och både Lucas och Nadines hästar var snart uppe i galopp och flög förbi mig.
När hästskötaren slutligen stannade sin häst och vi alla samlades var det mörkt.
- Nehej, sa Nicóle nu är det här inte kul längre, mamma. Vi vet ju inte ens var vi är. Jag tycker inte om den här hästen. Den gör inte som jag vill...
Jag visste inte om hästskötaren kunde prata för han hade inte tilltalat oss på hela tiden. Han bara liksom pratade med djuren...
- Nesecitamos dormir!! Esta noche, señor, försökte jag på min stapplande spanska... (Vi behöver sova!! Det är kväll, señor)
Jag tyckte jag fick mig ett leende till svar.

Han satte av sin häst och drog den mot en slänt lite längre bort. Där beordrade han sin häst ner för ett stup där han själv knappt kunde gå. Sedan såg jag hur han tog Sofias hästs tyglar och drog den mot stupet. Jag hörde hur hon skrek och sedan försvann både hon och hästen...
Våra hästar som väntade på sin tur blev oroliga och det blev knuff och puff dem emellan om vem som skulle gå härnäst.

Jag kände mig helt paralyserad och bet ihop tänderna med jag gav ifrån mig ett skriii.
- Helén, hörde jag bakom mig, ta det bara lugnt så går det bra.
Det var Thomas röst... och på något sätt lyckades jag slappna av. Jag blundade och försökte bara känna hästens rörelser under mig och följa dem. Jag vet inte hur jag kom ner och inte någon annan heller men... det var knäppt tyst i ledet när hästarna stapplade hemåt.

Det var underbart att se mormor stå och vänta på oss vid hästhagen. Givetvis hade både hon, vår guide, vår chaufför och hästägaren börjat bli oroliga för VAR vi höll hus eftersom det var kolsvart ute.

- Hon klarade det, sa Thomas till hästägaren med ett halvt leende, menande Nadine.
Vi förstod ju nu att varningen innan varit befogad.

Lägerrummet bestod av 3 dubbla våningssängar. Ramarna var byggda av tjocka grenar, madrasserna var stoppade med hö och filtarna var mattor. Där tillbringade vi natten i 10 gradig värme/kyla iklädda full vinterutrustning inklusive mössor.
- Var sa Du vi skulle sova imorgon? viskade mormor.
- I hängmattor, svarade jag.

SMILLA / Helén

Kapitel: | 1 | 2 | 3 | 4 |

Klicka på bilderna för att se dem större!