Resebrev

2003-12-12

ADRENALIN-KICK
i Andernas Merida och savannen Los Llanos

Kapitel: | 1 | 2 | 3 | 4 |

Krokodilerna

Jag satt och tittade på vår inkaindian till guide med Camilo till namnet. Han satt där, allra längst fram, på kanten i vår lilla kanot som vi färdades med, på floden Apure, genom Venezuelas djungel. Vegetationen var hög och tät och det kändes som om den slöt sig över oss och tillät endast ett svagt ljus från himlen tränga igenom.

Det var solnedgång men Camilos leende lyste upp hela floden kändes det som.
- Det här är som mitt hem i Peru, sa han drömmande... jag bara älskar det... det här är min egna kanot och jag kan komma hit och färdas på floden när jag vill!!
- Titta, ropade han plötsligt... 3 apor där uppe... titta, titta... och se där... en stor iguan (maffig ödla) och där då... 2 häftigt stora fåglar tillhörande fågelfamiljen Heronbirds... åhhh, tänk om vi kunde få se en geopard...

Rätt som det var mötte vi en fiskare...
- Fånga en annakonda till vi kommer tillbaka hit så kan mina vänner få hålla i den... ropade vår Camilo.
Jag tror vi alla rös vid tanken och hoppades att den stackars fiskaren inte skulle hitta någon så lätt.

Alla vred sig om för att se allting här o där och kanoten gungade hejvilt. Istället för att titta funderade jag på hur länge han kunde sitta där på kanten utan att trilla i. Det kryllade av STORA alligatorer i floden och pirayor fanns det i massor. Han hade ju precis berättat att OM man skulle hamna i vattnet så tar det 20 min. för pirayorna att äta middag... sedan... inte ett spår.

Det konstiga var att han lovat oss en "liten" sväng i kanoten före middagen. Sedan, efter mörkrets inbrott så skulle de jagas alligatorer (för de som ville...). Vi var nu alldeles för långt bort från vårt läger för att vi skulle hinna tillbaka innan det blev mörkt. Jag tror det var just DET vi alla kände och mina funderingar avbröts av mammas knackningar på ryggen:
- Nu måste Du säga till honom att vända. Jag gillar inte det här... Det är gräsligt!!! utbrast hon.
- Han vänder säkert strax, svarade jag så lugnt jag kunde samtidigt som jag funderade över vad han egentligen tänkt...
Antagligen tog mina funderingar för lång tid för rätt var det var hörde jag henne ropa:
- It is DAAAARK, Camilo. I want to go back!!!
- Ohhh YESSS, svarade han och ansiktet brast ut i det för oss nu kända bländande leendet...
- BUT FIRST WE ARE GOING TO CATCH AN ALLIGATOR!!!! tillade han med fingret upp i vädret och med ett kroppsspråk som talade för, att NU var det HAN som bestämde... och nu skulle vi ha KUUL?!

Jag stelnade till samtidigt som jag hörde en klar röst bredvid mig:
- Ohhh, YESSSS, OF COURSE!!!
Rösten tillhörde givetvis min äventyrslystna man som sett fram emot krokodiljakten hela resan. Dock hade nog vi andra tänkt att han skulle få göra den "övningen" själv.
Nu satt vi där allihop... och kolsvart blev det... Det enda man kunde se var Camilos vita skjorta som fladdrade i den varma fuktiga vinden.

Plötsligt tog han upp sin ficklampa och lös in mot träsket.
- Titta, viskade han till oss... ser Ni de där röda ögonen?? Jag paralyserar alligatorn med mitt ljus... medan vi sakta närmar oss honom. När vi är riktigt nära så... tar vi honom!!! Men.. Du, Thomas, måste hjälpa mig...
Så följde en förklaring på HUR de skulle fånga alligatorn... Vem som skulle greppa var o s v. Thomas var med på noterna till hundra procent och de tjocka handskarna han skulle ha på sig satt på plats.
Jag vände mig om och försökte se mamma i mörkret. Hon satt där med nedböjt huvud och stirrade i golvet och bet förtvivlat på naglarna... eller om det var fingrarna... Bakom henne satt alla barnen samlade... I ficklampans sken kunde jag se deras stora ögon som stirrade fram mot alligatorögonen.
De kommer aldrig att glömma detta, tänkte jag, samtidigt som jag kände kanoten vicka till och Camilo med Thomas strax bakom hävde sig över sidan...
PLASK och DUNS... jag blundade.
- Nej, skrek Camilo… den är alldeles för stor. Kanske 2 meter... Vi får ta någon annan!!
- Jag vill åka hem... gnydde någon bakom mig...
Men DÅ hade han fått syn på ytterligare några ögon och jakten startade igen. Efter femte försöket hade vi lärt oss att se ögonen och när vi väl kunde DET så kunde vi ju också konstatera att hela träsket vid flodkanten blinkade av röda, stora ögon!!
- Jag vill åka hem... gnydde det igen bakom mig...
- Vi är på väg hem, viskade jag och tänkte... måtte det gå fort för det här är inte bra för någon...
Att avbryta de två jaktmännen i fören var inte att tänka på. Deras attityder var inställda på fångst och vinst. Antagligen forsade adrenalinet med sån fart genom örontrumpeten att de varken hörde eller kände av stämningen i det övriga jaktlaget. Mamma hade slutat prata för länge sedan men att hon levde hörde jag på de djupa suckarna som uppstod varje gång Camilo missade sin måltavla.
Vi tappade alla räkningen på hur många gånger vi försökte innan Camilo gav upp.
Vid det laget hade t o m Thomas tappat intresset. Han är ju inte direkt "tålamodets man"...
Otroligt att de glömde Anakondan... tänkte jag för mig själv..!

Väl tillbaka på landbacken väntade vårt läger med god mat och hängmattor i en stor lokal där många skulle tillbringa natten.
Mitt i maten öppnades dörren och alla stirrade upp förvånat. Där stod en indiankille med en livs levande alligator i händerna... INTE var den stor men... levande... Snart togs det kort och videofilmades och jublet stod högt när den släpptes lös på golvet...
...mormor var försvunnen.

Jag hittade henne och Camilo som stod och pratade intensivt. Uppenbarligen gjorde hon klart för honom att "detta liv" ville hon inte leva... Camilo, som är en vänlig själ, placerade henne i "vår" 4-dagars bil med "vår" chaufför. Jag tog Nadine i handen och hoppade in. Så... gick färden 45 min, i mörka natten, i Venezuelas inre, genom militärkontroller, mot närmaste mindre hotell!!
Efter att ha väckt upp ägaren delade vi, genomtrötta, på oss. Mamma försvann snabbt in på sitt rum och vi på vårt. Jag slet filten av sängen för att Nadine skulle kunna lägga sig. Där var redan upptaget... av STORA svarta myror.
Jag tog Nadine i handen igen. Vi klev över myror, kackerlackor, spindlar och ödlor bort till mormors dörr och bultade på...
Vilken tur... hon hade 2 sängar!!
Innan jag somnade funderade jag på om vi någonsin skulle kunna skratta åt dagens "elände"... om vi skulle kunna känna att det vi varit med om var något alldeles speciellt. -- skrattade, gjorde vi till frukosten --

Klockan 14.00 dagen därpå dök resten av familjen upp. Alla sken som solen... De hade sovit i hängmattor med en massa folk de inte kände, ingen kudde, ingen filt och äcklig frukost med den nationella rätten "arepas"! MEN de hade fiskat pirayor!! Alltså hade de varit ute med Camilo och hans kanot igen men denna gång för att fiska. Givetvis hade de fått upp pirayor så det räckt till hela Venezuela. De berättade i munnen på varandra och vi kunde nog förstå att de varit livrädda för att bli bitna av de vassa tänder som smyckar sig i pirayans gap. De blev till lunch och hade vi tuggat på en nåldyna så hade vi inte känt någon skillnad...

SMILLA / Helén

Kapitel: | 1 | 2 | 3 | 4 |

Klicka på bilderna för att se dem större!