| 2003-12-12 ADRENALIN-KICK i Andernas Merida och savannen Los Llanos Kapitel: | 1 | 2 | 3 | 4 | Forsränning, linbana och "Macho" Sista natten på vår 4 dagars tur tillbringade vi på Arrassari Treks egna posada belägen i en underskön natur alldeles intill den häftigaste flodforsen. Regnet öste ner och åskan gick kontinuerligt. Posadan bestod av en huvudbyggnad och 4 st småhus. Huvudbyggnaden användes till matsal och sällskapsrum. Givetvis fanns där inga väggar men ett högt fantastiskt finsnickrat trätak och en stor välslipad trädstam som höll upp det hela. Småhusen var för oss gäster. Vi valde ett med 9 sängar, en toalett och en dusch där vi gemensamt skulle bo under natten. Småhusen HADE väggar!! Vi var här för att "forsränna". Tydligen benämndes forsarna efter svårighetsgrad 1 till 5 där 5 var värsta möjliga. Forsen här hade grad 4 och Thomas anmälde sig givetvis genast. Sofia, Nicóle, Lucas och jag skulle ge oss på en av grad 2 men... endast om det slutade regna för annars var det ju inget kul, tyckte vi... Äventyret skulle gå av stapeln dagen efter. Lägret hade fler gäster bestående av 3 polacker i 20 års åldern. Dessa 3 och Thomas plus en instruktör gav sig av tidigt på morgonen för att se forsen i ögonen. De fick en kort instruktion för hur det hela skulle gå till och Thomas var förvånad att lektionen inte var mer grundlig än så, eftersom de alla i princip var nybörjare. På vägen upp fick de veta att forsen nu var grad 5 eftersom det regnat hela natten. Den informationen fick vi också där nere på posadan men vi antog att Thomas var den enda nybörjaren och att det för honom mest var att hänga med. Regnet fortsatte att ösa ner och vi bestämde oss för att lägga vårt forsbesök på hyllan. Det var inte inbjudande att ta på sig baddräkt och ge sig ut i forsen i spöregnet. Vi väntade istället, med spänning, på att killarna skulle komma tillbaka. 4 timmar senare kom de. Alla mycket upprörda. Till och med Thomas som normalt håller sig lugn var märkbart skakad. Han visade oss sina flådda händer och ruskade bara på huvudet. Det kunde gått illa. Riktigt illa. En kille hade svårt att hålla sig kvar i gummibåten och trillade i vid flera tillfällen. Tydligen är det normalt att man ramlar i ibland men... forsen var så stark att han till slut inte orkade ta sig tillbaka till båten. De som var kvar i gummibåten såg hur han gång på gång drogs ner mot botten av de starka strömmarna. De använde all sin kraft för att komma närmare honom men kraften var inte tillräcklig. En av hans kompisar i båten blev hysterisk och hoppade själv i för att vara till räddning. Saken blev förstås bara värre... nu var det 2 st i vattnet som kastades runt av strömmarna. Till slut fick han tag i sin halvt medvetslöse kompis och någon i gummibåten fick tag i flytvästen på den sist "ihoppande" och med gemensamma krafter drogs de upp i båten. Det var nära... mycket nära. När detta hände var det dock en lång bit kvar på forsen och den gemensamma kraften i båten fanns ju inte längre och därför blev det ännu jobbigare för de som fortfarande kunde paddla på. Levande kom de alltså tillbaka men... med flådda händer och mycket uppskakade. För dessa unga polacker blev livet snabbt kul igen och med några öl i kroppen blev dagens händelse en riktigt bra historia. Thomas kanske mer såg allvaret och informationen om den minimala instruktionen och nybörjare på grad 5 ?? gick förstås direkt till ägaren av posadan och Arrassari Trek. Efter lunchen satte vi oss i bilen och efter 6 timmar skymtade vi Merida igen på andra sidan Anderna. Vår 4-dagars tur var till ända. Vi kramade vår Camilo och chauffören Ramón och tog in på närmaste hotell. Nu ville vi ha rena sängar, varmt duschvatten och god mat. Rena sängar var det... men resten kunde vi glömma... Mormor längtade definitivt tillbaka till Maremares härliga hotellrum i Puerto la Cruz men först måste vi upp i världens längsta och högsta linbana, menade vi. Bottenstationen låg alldeles bredvid där vi bodde så nästa morgon satt vi i en vagn och vaggade oss uppför Anderna. Efter 4 stationer var vi på toppen 4 700 meter över havet. Där var det kallt och blåsig. Sikten var noll för vi var mitt i molnen men "Snögudinnan" stod där hög och vacker så henne fick vi i alla fall hälsa på. Sedan hade vi fysiklektion. Vi tömde en vattenflaska, av plast, på vatten och skruvade på korken. - Nu stoppar jag den i väskan, sa Thomas så får vi se hur den ser ut när vi kommer ner. Barnen skakade på huvudet och tyckte det var en lagom långtråkig lektion. Väl nere i Merida igen tog han upp flaskan och då gapade alla av förvåning när de såg den alldeles hoptryckt. VAR hade all luft tagit vägen??? Lektionen blev roligare... Så var det dags för hemfärd. Vi hoppade in till Arrassari Trek för att säga Tack o Hej och upp i våra famnar hoppade världens gulligaste kattunge... För att göra den sista dagen lika spännande som de andra i Merida köpte vi en extra plats till kattungen på bussen. Vi stoppade den i en frysväska, ställde den på busstolen och hoppades att ingen skulle höra... eller förstå... Kattungen var så snäll och tyst och försiktig... just därför fick den namnet "Macho" som på spanska betyder stor, tuff och stark man!! Mormor såg nog lyckligast ut av oss alla när vi närmade oss Maremares igen. - Nu, när jag fått vara med och sett vilket liv Ni lever så måste Du ju förstå att jag inte blir MINDRE orolig därhemma, sa hon eftertänksamt. - Ja men... vi flyger inte paragliding, rider i regnskogar, jagar krokodiler, fiskar pirayor, ränner i forsar och smugglar katter varje dag, svarade jag retsamt... bara IBLAND!! Jag gav henne en STOR kram och kände att vi dock upplevt något fantastiskt tillsammans och att hon, som jag, visste att vårt liv är allt annat än DET!! SMILLA / Helén Kapitel: | 1 | 2 | 3 | 4 | |
Klicka
på bilderna för att se dem större! Helt slut... kom de tillbaka.  Vad härligt med lugn o ro, igen.  Snögudinnan på 4 700 m höjd.  Nadine leker i snön.  Äntligen en liten kattunge. |
|
|
Tidigare Resebrev |
|