Resebrev

2004-01-12

Från ett paradis till ett annat

USCH... det var alldeles hemskt den där 7 november när mormor packade väskorna för att flyga hem till Sverige igen.
Hon hade varit hos oss 3 veckor och vi hade upplevt massor tillsammans. Vi visste i alla fall att hon hade en massa NYA upplevelser med sig hem i bagaget. En del i häftigaste laget, kanske, för en MORMOR men hon är "en tuff en" och vi var säkra på att minnena skulle kittla ordentligt väl hemma i höstmörkret igen... Grät gjorde vi förstås och särskilt besvärligt är det när man inte bestämt en tid för återträff men... den som väntar på något gott...

För att mina hulkningar skulle försvinna så drog Thomas med mig till MARKO, ett stort matvaruhus, i Puerto la Cruz, för bunkring av diverse förnödenheter för vidare färd ut mot öarna Los Roques och Los Aves, strax utanför Venezuelas norra kust.
Hulkningarna försvann efterhand och 3 dagar senare satt vi och gungade på havet igen.
Det var lite spännande, för oss alla, för denna gång hade vi Sofia, Nicóles kompis, med oss och det var den första seglingen tillsammans. Även hon fick sig tilldelat ett sjösjukepiller, trots den minimala vinden och det stilla havet men... det är bäst att vara på den säkra sidan, menade vi andra. Hon klarade det galant även om pillret gjorde henne så trött, så trött och när natten kom kunde hon ändå inte sova för då var det så varmt, så varmt.

24 timmar senare stävade in bland reven på Los Roques södra sida. Där är ganska svårnavigerat och det gäller att ha tungan rätt i mun. Man måste ha solen högt på himlen och helst i ryggen för då ser man alla revhuvuden som sticker upp här och där, under ytan, i det turkosgröna vattnet.
Vi hade den i ryggen och såg rännan vi skulle gå i alldeles perfekt. Ändå rös vi när vi seglade in i revpassagen och såg ett antal gamla rostiga vrak ligga uppblåsta på revet alldeles bredvid oss. Givetvis skänker man ödet en tanke och hoppas att man själv inte skall behöva dras med någon sådan historia...

Los Roques består av en bergig huvudö som reser sig en mindre bit upp ur havet. Resten av öarna är korallöar med mangrove buskar, palmer i några fall och många långa härliga vita sandstränder. Här inne bland öarna kan man segla i ett relativt lugnt turkosgrönt hav som är avgränsat med "barriärrevet" ut mot det större och djupare havet. På sjökortet är en stor del av området gulmålat och ej utforskat.. så ger man sig in där får man ta hjälp av endast ögat och ev. ekolod. Vi höll oss till den del som var väl beskriven (konstigt nog...).
1986 besökte vi öarna på vår första seglats. Det var för längesedan för att vi skulle kunna göra någon bra jämförelse kändes det som... Det vi i alla fall reagerade på var att mängden båtar var betydligt större och att även flygande turister kom farande först med flygplan över våra huvuden och sedan med hjälp av lokalbefolkningens små motorbåtar ut till de obebodda paradisöarna. Många helt tydligt på sin bröllopsresa...

På en av öarna hittade vi fiskaren "Esequel". Till honom hade vi hälsningar från den norska båten "Elise" som tillbringat 6 år i området men nu är tillbaka i Norge igen.
Han blev så lycklig att vi fick 3 stora humrar och 4 fiskar att inta till middagen. Gissa om vi blev glada OCH mätta!!

Vi stannade i den vackra ö-världen i 10 dagar och de fylldes av skola på förmiddagarna och snorkling och dykning på eftermiddagarna samt sedvanliga små reparationer som man tydligen aldrig kommer ifrån. Här fick det bli toan som fick sig en omgång...

Så hissade vi segel mot Los Aves. Vi beräknade ca 5 timmar. Det blåste inte så mycket och vi struntade i sjösjukepillren.
Los Aves består av 2 st korall-ö-grupper med varsitt barriärrev och ca 10 Nm skiljer dem åt. Aves de Barlavento och Aves de Sotavento. Öarna har ett rikt fågelliv och undervattensvärlden är helt enorm. Vattnet är väldigt klart och man ser allt från stor haj, baracuda och sköldpadda till liten papegojfisk eller bläckfisk. Korallen är dock till viss del skadad. Dels från förbipasserande stormar och dels från havstemperaturens höjning till ibland över 30 grader då korallen helt enkelt dör... Det högsta vi registrerade var 32,8 grader!!
Man kan bara hoppas att människan skall ta sitt förnuft till fånga...

Gemensamt beslöt vi att stanna här riktigt länge...
Men se... det ville inte ödet.
Poff, sa det en dag i vår kära "Spectra watermaker" och vid närmare kontroll så var det högtryckspumpen som sa: "Good bye". Några svordomar senare över denna dyra investering som krånglat mest hela tiden så sneglade vi på vattenmätaren som visade att vi hade 200 liter kvar i ena tanken. Den andra var snustorr.

Eftersom alla närvarande i skeppsrådet tyckte att vi skulle dra ut på tiden i det vackra paradiset in i det längsta så fick det bli till att spara på vattnet.
Den där sköööna duschen i solnedgången fick minskas till en vattenkanna på 2 liter per man och dag...
Med 2 tonårstjejer (!) ombord så var det riktigt intressant att följa utvecklingen...
De tyckte dock att det var lite häftigt att spara vatten så de flinade mest när de fick sina 2 liter tilldelade varje kväll. (...och det är otroligt hur REN man faktiskt kan bli med hjälp av TVÅ liter vatten!!)
Vi blev jätteduktiga på att spara vatten och gjorde det till en sport att det inte skulle synas på vattenmätaren så... det blev till slut matbristen och givetvis Sofias annalkande hemresa som gjorde att vi fick hissa segel igen.
Denna gång mot Nederländska Antillerna med närmaste ö, Bonaire. En seglats på 6 timmar.
Sofia som klarade seglingen mellan Los Roques och Los Aves bra utan sjösjukepiller skulle klara sig bra nu också, trodde hon...
Vinden var dock starkare och havet mycket rulligare denna gång. Båten knyckte, gungade och for. Snart knäckte hon pizzan som kom farande över relingen.
- Det här är ju tortyr!! Det är fruktansvärt plågsamt, skrek hon efter ett tag.
- Tänk dig 20 dygn över Atlanten då... svarade Nicóle med ett flin.
- Lova att Du inte anmäler oss till Barnavårdsnämnden, skrek jag tillbaka...

SMILLA gnm Helén

Klicka på bilderna för att se dem större!