| 2004-01-14 Julen närmar sig på Bonaire, Sofia mönstrar av och barnen tar dykcertifikat Det är förbjudet att ankra runt hela ön Bonaire som är ett naturreservat. Istället har myndigheterna lagt ut en stor mängd bojar till alla båtar, besökande som lokala. Vi grabbade en av dessa och lät sedan båten svinga ut över det enorma rev som omger en stor del av ön. Det första vi gjorde var att kasta oss i vattnet för att ta en titt under vattenytan. Där var som ett akvarium. Massor av vackra fiskar och ett sagoland av diverse koraller. Här är också strängt förbjudet att skjuta fisk med harpun och det märks på fisken som är mycket tam och gärna vill komma tätt inpå... Bonaire marknadsförs som ett paradis för dykare. Kikar man i vattnet kan man förstå det, för som snorklare ligger man alldeles för högt upp... Man måste helt enkelt ner på djupet för att kunna ta del av den vackra undervattensvärlden ordentligt. Dykstationerna ligger som ett pärlband på land och som dykturist är det bara att välja och vraka mellan dem. Vi som har egen båt, egen dykutrustning och kompressor ser oss lyckliga att vara oberoende av dessa dykstationer och organiserade dykturer. Istället kan vi dyka där vi själva vill och givetvis också NÄR vi vill. Ja, nu skriver jag VI men det blev faktiskt så att vi blev fler certifierade dykare i familjen just här på Bonaire. När det gäller att få fram dykutrustningen så är kaptenen snabb. Inget går så lätt som det, trots att flaskorna är tunga och står under Nicóles koj i förpiken och kompressorn ligger absolut längst ner i de stora facken i aktern som innebär att grejer på 3 olika nivåer först måste packas ur för att nå den. Vågar man så kan man, sådär lite på avstånd, le åt hur något positivt faktiskt kan överskölja de mest knöliga kroppspositioner som måste åstadkommas för att lyckas dra upp den ända där nerifrån. Några svordomar hör man oftast inte heller... Så var då allt uppe på däck igen och där stod även 3 barn och hoppade av längtan för att få prova på. Ja, mest hoppade väl Sofia, som vi lovat i alla fall ett litet provdyk innan hon skulle mönstra av och ta flyget tillbaka hem till Sverige. Simmare, som hon är, klarade hon första dyket galant och fler följde tillsammans med Nicóle och Lucas. Nicóle som tidigare varit mycket avvaktande vad gäller dykning tyckte nu det var jätteskoj och Lucas som ju dykt en del innan bara älskar det. Mitt i all denna dykning så blev det faktiskt 1:a Advent! Vi rotade efter 4 ljus som inte gick att uppbringa. Iväg till den lilla byn och hittade några glittrande varianter i en mataffär. Till allvaret hörde att Sofia precis börjat sin konfirmationsläsning och med sig hade hon sin kyrkobesöksbok och den var alldeles tom... Vad kunde bli bättre än att besöka en kyrka på Bonaire just på 1:a Advent? tyckte jag!! Sofia var med på noterna men den övriga familjen protesterade högljutt. Men TVÅ blev vi starka och lycklig blev jag, när jag såg att den lilla kyrkan längs vägen faktiskt var protestantisk. - Vi kommer inte att begripa ett dugg eftersom gudstjänsten säkert kommer att vara på holländska men... det får vi bara stå ut med, sa jag. Mer högljudda klagomål. Klockan 09,55, 1:a Advent, slängde vi oss, finklädda och granna (fortfarande under klagolåt), i dingen och for iväg till kyrkan. Där fanns inte EN själ... inte en präst... ingenting... men på en stor skylt stod det att kyrkan hade gudstjänst varje söndag klockan 10.00. Jag såg hur det tändes ett eller flera ljus i någras ögon... skulle de slippa? - Nejmen... någon måste ju veta, mumlade jag för mig själv och hoppade in i en närliggande souvenirbutik för att fråga. Där fick jag bekräftat att det alltid brukade vara aktivitet i kyrkan på söndagarna och de tyckte det var knepigt att ingen var där. Men... så kom jag på det!! Givetvis var inte gudstjänsten klockan 10 på 1:a Advent utan säkert klockan 11 istället som en högmässa hemma på en högtidsdag! Detta förklarade jag för mina närmaste finklädda och fick dem till att sätta sig vackert utanför kyrkan en timme för att vänta. Jag tittade inte Thomas i ögonen under den timmen för jag visste att jag skulle behöva vara ordentligt stark för att hålla honom kvar på plats... Timmen gick... och det gjorde vi också. Ingen kom. Finkläderna byttes till våtdräkter igen och Sofias kyrkobesöksbok förblev tom. (Senare fick vi veta att prästen råkat ut för en olycka och att det var anledningen till den tysta, stängda kyrkan.) Vi försökte istället känna den annalkande julstämningen med hjälp av nybakta lussebullar och ett tänt ljus. Aningen komplicerat i 30-graders värme, strålande sol och glittrande hav. Dagen kom för Sofias hemfärd. En trist dag för oss alla. Hon hade varit en riktig tillgång på båten under sina 7 veckors besök med sitt modiga, positiva sätt och roliga upptåg. Givetvis fällde Nicóle några tårar när planet lyfte... 12 dagars nedräkning till nästa besök, familjen Bredelius! Nedräkning också till julafton givetvis. På något sätt så ligger julstressen mycket djupt i själen och jag tror att det omedvetna jobbar stenhårt ibland. Jag lyckades i alla fall stressa upp mig ordentligt genom att bestämma mig för att sy nya överdrag till våra dynor och nya gardiner till hela båten som skulle vara klart innan besökets ankomst. Dessutom var det slutspurt på skolans hösttermin som slutade fredagen den 12 december. Samma dag beslutade vi att Nicóle och Lucas skulle få ta ett dykcertifikat om de ville. Och OM de ville... Vi hade 4 dagar på oss innan besöket skulle komma och på dykstationen, 300 m från båten, lovade de att barnen skulle hinna... Det blev en intensiv tid för dem med mycket teori och dykning på dagarna och hemläxor på kvällarna. De båda var mycket bestämda på att de skulle klara kursen och 4 dagar efter den första kunde vi, som stolta föräldrar, krama om våra "små" certifierade dykare! Kursen var genom organisationen PADI och egentligen för vuxna. Skillnaden var bara att barn under 15 år får dyka endast till 12 meters djup. Att de skulle klara själva dykningen var vi nog ganska säkra på men... den tuffa engelska teoriboken på 230 sidor var mer tveksamt. De hade dock en toppenbra lärare som gjorde att de blev ganska säkra på den med. Nicóle berättar mer ingående om denna upplevelse på sin sida. Samma kväll stod den goa och glada familjen Bredelius med sina väskor på bryggan. Båtbesättningen växte med det till NIO. Champangen kom fram och vi skålade för ett glatt återseende och 2 certifierade dykarbarn! SMILLA gnm Helén PS. Hur gick det med den trasiga watermakern då?? Jo, när man är så där i "världens ände" på Los Aves-öarna, där vi var när den gick sönder, så är det bra att ha en satelittelefon. Med hjälp av den kunde vi beställa en ny högtryckspump och den fanns på plats när vi kom fram till Bonaire. Den installerades av Thomas och det var ett vackert ljud i båten när den gick igång igen!! |
Klicka
på bilderna för att se dem större! Nicóle fixar utrustningen.  Sofia klarar cyklop-provet.  Lucas i undervattensvärlden.  För liten för att dyka men snorkla är kul.  Julbak med mormors pepparkaksdeg.  Nya gardiner på gång.  En seglande familj Bredelius.  Emma och Frida. |
|
|
Tidigare Resebrev |
|