Resebrev

2004-01-16

Glada gäster och en annorlunda Julafton

Vårt "nya" besök familjen Bredelius ringde några dagar innan de anlände till Bonaire bara för att försäkra sig om att vi låg där vi skulle ligga och för att tala om att de var på ingång.
- Problemet är att jag är så himla förkyld, gnydde Ulfs röst i andra ändan.
- SLUTA, det är ju bara inte sant, skrek jag tillbaka och tänkte på alla dykarplaner som nu skulle gå i stöpet.
Det var inte länge sedan han tog sitt dykcertifikat hemma i Svedala och var nu jättenyfiken på att få se vackra fiskar och sagolik korall på ett av världens bästa dykplatser men... när man är förkyld så är dykning helt och hållet en utesluten grej.
Nåja, det skulle hinna gå 3 dagar innan de kom och förhoppningsvis skulle han känna sig bättre...

Så på tisdagskvällen stod de där på bryggan med sina väskor och det var ett mycket glatt återseende!! Väskorna var fyllda till brädden med svenskt godis, svenska tidningar, böcker, videofilmer och givetvis grejer till SMILLA. Lyckan var fullkomlig!!
Nog fick man lite dåligt samvete, i alla fall, med vetskap om att de faktiskt redan varit borta i 2 veckor och gjort New York och Florida med allt detta tunga "SMILLA-gods" i väskorna...
En väska var dock helt fylld med dykutrustning och hur var det nu med förkylningen..? Jodå, den var kvar... riktigt ordentligt. Ulf var INTE glad!!

Förvånansvärt lätt hade vi omplacerat vår familj till akterkabinen och Ulf, Anna, Emma och Frida fick härja fritt därframme. På så sätt hade vi hela salongen och pentryt mellan oss (ja, då främst på nätterna, förstås) och båten blev på något sätt inte ens trång med 9 personer.

Tillsammans fortsatte vi då att göra Bonaire. Den lilla byn, Kralendijk, gör man på ett par timmar. Det finns en shoppinggata som går genom byn och längs den hittar man i det närmaste endast souvenirbutiker. Ett litet "mall" finns också och där kan man köpa världens godaste glass. Alla byggnader är pastellfärgade och det är tilltalande att gå runt och kika.
Priserna är ungefär som de svenska, kanske något billigare men kommer man från Venezuela så sätter man nästan i halsen. Som jämförelse kan man ta vår tvättsäck som vi lämnade in i Venezuela och betalade 40 kr. Här på Bonaire lämnade vi ungefär samma variant och kostnaden var 10 gånger mer... alltså 400 kr!!!

Mest höll vi dock till på båten och i vattnet. Ulf låg till sängs nu och då. Vid ett tillfälle när han låg och sov prövade resten av familjen på det här med dykning. De tyckte, alla, det var jätteskoj och Ulf trodde knappt sina ögon när han kom upp, helt vimmelkantig, och fick veta att han nu var ENSAM om att inte varit där nere... Nej, usch, ibland är livet inte kul.
Dessutom var ju tiden begränsad till en vecka på Bonaire. Sedan skulle vi segla vidare mot Curacao tillsammans.

Som väl var frisknade han till efter 4 dagar och kunde börja sina dykfärder. Det kändes som om han, med det, blev gamla goa Ulf och vi tror han blev mycket nöjd med det han såg.

Dagen kom för avsegling mot Curacao. Tillsammans med den norska båten "Najadblue" och en annan tysk båt gav vi oss av fram på förmiddagen. De sedvanliga sjösjukepillrena hade intagits och alla mådde toppen även om tröttheten, som ju är biverkningen på dessa tabletter, tog över. Vinden var snäll, precis som havet och vi gungade fram i ca 6 timmar, varefter vi stävade in i Spannish Water på Curacao i kvällningen den 23 december 2003.
Jag tror vi ganska snabbt blev övertygade om att vi skulle stannat längre på Bonaire!!

Det blev till att packa väskorna för familjen Bredelius och "flytta" från båten in till en lägenhet på en mindre och mysig resort i närheten. De hade bokat den för 10 dagar.
Det var lagom dingeavstånd från båtens ankringsplats och vi kunde fortsätta umgås om än även inte så tätt.

Nästa morgon vaknade vi till den dag som skulle bli en mycket annorlunda JULAFTON.
Den minsta julklappshög barnen skådat låg på matbordet när de vaknade. Ingen tomte (förutom Lucas med tomtemössa), ingen snö, ingen gran, ingen "Kalle Anka", ingen julmat hos mormor eller julgröt på kvällen.
Nej, det blev en ensam dag för barnen på Bredelius resort och en lång dag för oss andra inne i Wilhelmstadt för att få oss själva inklarerade hos tull och immigration.
Ulf, Anna och jag flanerade runt i staden medan Thomas, som kapten på båten, fick utföra de mer allvarliga göromålen. Hos tullen hade det gått alldeles utmärkt men på immigrationen satt en hysterisk (minst sagt) och mycket ovänlig dam som gjorde livet surt för alla som satte foten på eller över tröskeln in till hennes kontor.
Vårt problem blev att vi inte fått en förlängning i landet på Bonaire. Tydligen finns en regel som säger att vi svenskar inte får vistas på Bonaire och Curacao mer än 2 veckor. Vill vi stanna längre efter dessa 2 veckor så måste vi be om förlängning. Eftersom vi stannat 1 månad på Bonaire så var vi väldigt illa ute, menade hon.
Thomas upplyste henne lugnt om att vi inte hade en aning om dessa regler och att ingen heller hade upplyst oss om dem på Bonaire.
Skulle de inte ha sagt något när vi klarerade ut efter 4 veckor med destination Curacao?? Då hade vi ju, redan, varit alldeles för länge i landet??
Ja, dessa frågor, och andra, ställde han, men hon menade att immigrationen på Bonaire inte skötte sitt jobb och det kunde inte hon rå för… MEN kunde VI det då??
- Ni får segla tillbaka eller flyga dit och fixa det eller så ska Ni vara ute ur landet om 24 timmar, skrek hon till Thomas.
Thomas sa att han skulle fundera på saken och lommade ut. Efter honom slängde hon igen dörren och låste mitt framför ögonen på ett franskt par som kommit för att klarera ut. På skylten utanför stod det att det skulle vara öppet 1 timme till... men hon stängde och låste!

Julafton var det i alla fall och när vi kom tillbaka till barnen hade vi matkassarna fulla med ingredienser till ett "riktigt" julbord.
Vi mumsade och åt hela kvällen och hade jättetrevligt. Dock var vi ju utkastade ur landet och det la förstås lite sordin på tillvaron. (Detta gällde dock inte Bredelius eftersom de hade en returbiljett med flyg från Curacao.)

Sedan följde ett antal dagar då Thomas försökte reda upp "vårt" problem. Med hjälp av vänliga tjänstemän på tullen, som förstod att vi behandlats orättvist, försökte han få tag på högre instans på immigrationen. Till slut lyckades han och vi fick en muntlig tillåtelse att stanna kvar i landet till efter helgerna men DÅ var han tvungen att infinna sig tidigt, den första arbetsdagen, på immigrationen för att få det skriftligt bekräftat av denna "högre instans" kallad Mr Williams. Thomas var där 08,00 denna första vardag men Mr Williams ville inte infinna sig varken då eller senare vid andra klockslag som Thomas fick tilldelat sig av någon sekreterare.
Han fick 9 olika telefonnummer att ringa, som han också gjorde MASSOR av gånger men ACK NEJ inget svar.
Till slut gav han upp. Vi skrev ett långt brev, med många fler detaljer än detta, till högsta instans, Stefan van der Biezen, och väntar nu med spänning på svar. Det känns som om vi lär få vänta...
Vi lyckades också prata med en del andra båtar i Spannish Water och ALLA hade blivit illa bemötta och tyckte det var mycket otrevligt att kliva över denna tröskel till immigrationen.
Så här utfärdas två råd till alla svenska båtar som kommer till landet:
1. Glöm EJ att förlänga Ert visa om Ni tänker stanna längre än 2 veckor!!!
2. Glöm Curacao! (av fler anledningar än ovan nämnd). Stanna längre på Bonaire och segla sedan till Aruba som är ett toppenställe!! Aruba är fristående från Bonaire och Curacao, numer, och lyder direkt under Holland.

Mellan dessa oändliga besök på immigrationen spenderade Thomas mycket tid i vattnet. Inte för dykning, denna gång, utan för rengöring av den aktre septitanken. Den hade helt enkelt satt igen sig totalt och vill inte tömma. Den enda möjligheten blev till slut att försöka rensa den, så att säga, nerifrån. Han låg i vattnet med cyklop och snorkel samt en lång vajer som han stack upp i septins utlopp. Ibland kom det ut en mindre dos och ibland en riktigt stor... Ett bättre jobb KAN man tänka sig... Till slut var den tömd...
VISST HAR MAN KUL PÅ JUL!!

Helt plötsligt var det dags att byta år... och det gjorde vi genom att lyssna på smällare och bese fyrverkerier en hel vecka så när Nyårsafton äntligen kom så tyckte vi nästan det kvittade med fyrverkerier. Då var vi också ganska trötta eftersom veckans nätter präglats av dessa BOMBER.

Vi intog, i alla fall, en härlig nyårssupé, hasade iväg till marinans bar där det var full kareokekväll. Emma och Frida samt den nyfunna vännen Roel uppträdde och gjorde stor succé.

Någon dag efter styrde vårt besök kosan hemåt och tomheten lade sig på SMILLA som rullande gav sig av mot... Aruba.

SMILLA gnm Helén

Klicka på bilderna för att se dem större!