Resebrev

2004-02-02

Känslomässigt återseende med San Blas indianöar

Hör Du till båtfolken och någon gång varit därute på de lite större vattnen så har Du säkert också sett de där stora bumliga fartygen som sakta, kan tyckas i fjärran, dunkar fram ofta med en enorm last. Antagligen har du också suttit någon gång och funderat på om det kommer mot Dig, ja helt enkelt om Ni går på kollisionskurs.
Det ska ju mycket till för att det ska vara så och oftast pustar man ut efter ett tag när man ser att så inte är fallet.
Har Du också varit där ute på natten så har Du säkert också suttit och tittat Dig blind på fartygets lanternor... ja där är de vita... men är det grön eller röd... eller ser jag både och..????
Den 25 mars 1986... hände det oss... Jag menar kollisionen. Den hemska, fruktansvärda. Tidigt på morgonen, alldeles utanför San Blas indianöar i Panama. Det var där det SMALL och det small ordentligt!!!

Det var då vi seglade med vår 31"-fots "Scandal Beauty". Den enda navigationsutrustningen vi hade var en sextant, en radiopejl och ett ekolod.
Vi hade haft en väldigt tuff segling från Curacao och in på femte dygnet orkade vi inte mer. Vi somnade båda två... sittande... och det var DÅ det hände. PANG!! Förstås var det en ryslig händelse som har sin egen historia… väl fastklistrad i hjärnkontoret.

Nu, på väg från Cartagena, Columbia, var vi då där igen, en bit utanför San Blas öarna men denna gång helt nerlusade i datorstyrda navigationshjälpmedel. Alltså... man kan tycka sporten är borta... men det ÄR himla bra... man trycker lite här o där på olika knappar beroende på vad det är för information man vill ha och det kommer på sekunden.

Jag satt på min vanliga vakt mellan 00-04 ute i sittbrunnen och kikade på månen som hade en liten strimma att ge mig. Tankarna gick nästan hysteriskt till den där morgonen för länge sedan, antagligen bara för att vi var på samma plats. Men nu, till skillnad mot då, blåste det nästan ingenting och vi gick för motor. Storen och genuan var hissade och pratade med mig genom sina slag mot vanten eller något annat i närheten. Segel gillar definitivt inte att hänga uppe när det inte blåser...

Så plötsligt fick jag se något blinka till i horisonten. Jag ställde mig genast upp för att se bättre. Jodå... där var det, mycket riktigt. Ett ljus långt bort... ett fartyg! En blick på radarn och jag såg tydligt den svarta fläcken rakt bakom oss i häcken.
- Nåja, tänkte jag för mig själv... Ingen fara än...
Vid nästa titt kunde jag skönja lanternorna. Det var inte svårt eftersom havet var relativt lugnt. Jag såg 2 vita och… en röd och en grön... Ja, och det innebar ju att den hade kurs rakt mot mig.
- Satan... viskade jag för mig själv, ...håll Dig borta din stora, feta klump. Försvinn... jag vill bara inte se DIG!!

För att spara ström och dessutom vara lite osynliga i dessa farvatten så seglar vi alltid med släckta lanternor men nu ville jag definitivt att vi skulle synas så jag hoppade ner och satte på lamporna.

Så följde en lång stund, jag vet inte riktigt hur länge... men jag satt och stirrade blint på dessa lanternor och den stora mörka bjässen som närmade sig. Den röda och gröna lanternan fanns där hela tiden och det övertygade mig om att det säkert inte fanns någon som satt och kikade på deras radarskärm. I alla fall inte så mycket som jag tittade på vår just nu.
Nehej, den tänkte tydligen inte väja alls så då var det helt upp till mig.
Jag ändrade vår kurs först 5 grader, sedan 5 grader till men, huh, den tycktes förfölja mig...
På radarskärmen såg jag att den var närmare än 1 distans bort.
Jag ändrade 10 grader till... och, pust, där försvann den röda lampan och nu såg jag endast de vita och den röda.
Underbart!!! Men... ändå tycktes den komma emot mig...
Den gick ju på sidan bortåt, det såg jag tydligt, men på radarskärmen kom den ändå närmare... och närmare...

- Skynda dig upp... ett stort fartyg... alldeles intill oss... skynda dig... viskade jag hysteriskt till Thomas som låg och halvsov nere i kojen.
- Jag har väjt undan men på något sätt kommer den ändå närmare... fortsatte jag och ryckte honom i fötterna.
Han rullade ur kojen och lugnt, som vanligt, gick han uppför stegen...
- Jamen, den är ju på väg bortåt. Det ser Du väl...
- Jo, jag ser men...

Historiken hade gett mig ett spratt och jag klarade helt enkelt inte av att ta mig igenom situationen ensam där uppe i närheten av bjässen.

Vi hörde dunket, nära, nära och vi kände dieseldoften som spred sig när den passerat.
Nejdå, det blev ingen kollision den här gången.
Thomas kröp till kojs igen och jag rättade till kursen.

Helt tysta var vi när vi passerade in bland reven till de små palmbeklädda öarna i San Blas, kunaindianernas rike.
Klockan hade hunnit bli 3 på eftermiddagen och då gav solen ett sådant otroligt sken att naturen nästan sprack av sin färgglans.
Vattnet skimrade i en mängd olika blå-gröna-turkosa färger, stränderna var bländande vita och de gröna palmbladen var bedårande.
Och mitt i detta såg man små kanoter med kunaindianer som paddlade eller till och med seglade sina små farkoster. De var glada och vinkade åt oss.

Jag sneglade på Lucas och väntade på en kommentar. Han tycker vi är lite löjliga med allt vårt snack om hur vackert och fint det är överallt. I hans ögon har det väl inte varit riktigt så...
Han var alldeles tyst... men till sist sa han...
- Det här, vet Ni, DET är vackert!! Så ska det liksom se ut när det är riktigt fint...
Och då var det ju bara att hålla med.

Vi släppte i ankaret på 6 meters djup och slängde oss i havet.
Wow... där var en rocka, en stor en, och där var en haj... Ooops!

Den där dagen för länge sedan; 25 mars 1986, när vi krockade med fraktfartyget på morgonen, hände inte bara något förfärligt utan också något väldigt kul... Vi förlovade oss!!!
Kanske konstigt att välja en sådan olycksdag men... ringarna var redan inhandlade och namn, datum och plats var inristat i förväg så att välja en annan dag var ju helt uteslutet. Dessutom är det ju en dag vi aldrig kommer att glömma...

Ringarna bytte vi på kvällen i den västra delen av Holandes Cays ö-grupp. "Då", och där, fick vi också kontakt med en gammal kunaindian som hade samlat ihop 300 kokosnötter som han ville ha fraktat bort till en annan ö. Givetvis var vi snälla och lastade på dessa kokosnötter och hjälpte honom med frakten...

För de kunaindianer, som kom och pratade med oss nu, visade vi korten från denna tid. Och... visst, de kände mycket väl igen honom!!
Vi blev inbjudna till deras lilla by, kanske 6 hyddor, för att visa de övriga indianerna korten.
Det visade sig att här bodde resten av hans familj och det var hans bror som nu, så att säga, skötte just den ön.
Alla kikade nyfiket på korten, pekade, skrattade och pladdrade på sitt indianspråk. Inte förstod vi mycket men det var ändå en fantastik känsla att vara tillbaka bland indianerna efter så många år och glädja dem med kort från gången tid.

Kunda-indianerna lever här mycket traditionellt och världens framfart tycks de inte ta någon notis om. De har sina kokosnötsplantage som männen tar hand om och kvinnorna syr ett fantastiskt handbroderi som kallas MOLAS. Förstås har de förstått att turisterna gärna köper ett av deras fina arbeten och nu, till skillnad mot DÅ, kan man se att det ligger lite business i det hela.
Kvinnorna klär sig också traditionellt, med en MOLAS insydd i sin blus, en speciell sarong till kjol, en sjal på huvudet och en massa smycken runt ben, armar och hals. Värt att notera är ringen i näsan...
Man hittar inte många som är längre än Lucas och vi vuxna känner oss som gigantiska vita jättar...
De livnär sig på fisk, fisk och åter fisk. En och annan hummer slinker väl också ner...

Någon av de första kvällarna i San Blas-riket skrev vi ett mail till Thomas bror, Magnus med familj...
- Kom hit och titta på paradiset...
- Vi kommer om en vecka, blev svaret som kom med vändande mail!

Smillaindianerna gnm Helén

Klicka på bilderna för att se dem större!