Resebrev

2004-02-15

Lindbloms kokar soppa på en spik

- DOM KOMMER!!! skrek Nicóle där hon satt och läste dagens inkomna mail.
Vi hade ju sänt iväg en rapport om att vi befann oss i Kuna-indianernas paradis San Blas med ett förslag om att de skulle packa väskorna och komma.
De, Magnus (Thomas bror), Agneta och Johanna tog oss på orden. De bestämde sig inom loppet av några dagar och ytterligare en vecka senare stod de där, tidigt en morgon... på ön Porvenir i San Blas.
Oj... så oroliga vi hade varit att de inte skulle få med sig alla väskor och den feta proviant som vi beställt, speciellt på det lilla flyget ut till San Blas från Panama City. Vår käre väderguru - Karsten - som har ett skandinaviskt vädernät varje kväll - hade både bokat och förbetalt biljetterna för den där sista lite knepiga sträckan som man inte kan fixa hemifrån. Han betonade dock att det kunde bli problem med vikten eftersom planet var litet. Vi försökte köpa en extra plats för just "vår" beställningsväska men planet var då redan fullbokat så det enda var att hålla tummarna. Och det var nog tur att vi gjorde det för vi kom undan lätt med en mindre summa i överviktsavgift.

Ja... så stod de där, snövita från Sveriges vinter, kanske lite trötta men mycket glada!.. och det var vi med som slängde oss över dem först fysiskt och sedan med en och tusen frågor om ditten och datten.
Efter frukosten lurade vi barnen att ta dingen in till stranden för att vi vuxna skulle få dyka ner i proviantväskan i lugn och ro. DÄR fanns allt svenskt man kan tänka sig. Först och främst i form av mat men också böcker, tidningar, filmer, båttillbehör, presenter etc. En del smusslades undan direkt för senare överraskningar till t ex födelsedagar.

Ja... mat fanns i väskorna men givetvis inga färskvaror och det var just DET som blev vårt huvudbry från den dagen vi visste de skulle komma.
På San Blas fanns knappt färskmat att uppbringa!! Vi gjorde en stor inventering på båten och kom fram till att vi nog hade "tilläggs-mat" så det räckte men det var just det här med kött, ägg, grönsaker, frukt och liknande som vi inte hade mycket kvar av. Vi gjorde en rov in till Porvenirs grannö dagen innan de skulle komma och nog hade vi lite tur. Hittade en "affär", om man nu kan kalla det affär, där de hade ägg och potatis. WOW! Sedan blev vi lotsade till någons hem där vi kunde köpa kyckling. Kycklingen var plockad men det var också allt. Ja... fyra sådana fick det bli som vi tryckte ner i vår frys i hopp om att salmonella eller liknande ej skulle existera på dessa öar. I frysen låg sedan tidigare 2 oxfiléer så nog skulle vi få ihop några middagar. Och havet ÄR ju fullt av fisk, eller???

Så seglade vi iväg bland de små palmbeklädda öarna och hittade efter 4 timmar Green Island. Där smög vi oss in mellan reven och ankrade alldeles intill stranden. Vi säkrade oss med en tamp i en palm. Där inne låg vi alldeles själva medan resten av båtarna låg längre ut i viken. Vi tror nog de flesta tyckte vi var väl galna att ge oss in så nära land och bland alla rev men. vi hade ju varit på precis samma ställe för 18 år sedan och visste därför att det gick. Det var DÅ vi, tillsammans med 3 andra seglarvänner, hade fått en HEL gris av indianerna som vi grillade inne på ön. På kvällen samlades vi alla kring grisen och elden för att inta en riktigt god middag. Dock blev det en snabb upplösning av middagsgästerna då en SKORPION kom kilande mot en av tjejerna med "stjärt-spjutet" i högsta hugg. Thomas klöv den på mitten med sin kniv och bäbisarna den hade på ryggen skvätte upp på min tallrik.
IIIIIHHHH!!! Fort tillbaka till båtarna!
Det var inte utan att vi gick på tå nu denna gång när vi besökte ön igen.
Något vackrare får man nog ändå leta länge efter!!

Så följde härliga dagar med mycket bad, snorkling, dyk och fiskjakter i San Blas övärld. Tyvärr kunde vi snart konstatera att all den där fisk som fanns för länge sedan inte fanns mer. Det blev en och annan liten tanig variant på harpunspjutet men inte mer än att det fick bli soppmiddagar. Lyckligtvis är Magnus en bra kock och lyckades slänga ihop den ena goda soppan efter den andra. Någon gång späddes den ut med en och annan hummer. Ibland kom någon kunaindian förbi och sålde just hummer eller grönsaker och frukt som givetvis var mycket uppskattat. Senare läste jag om hur amerikanska restaurangkedjor fiskat ut all hummer och att man numera kan se korallfisken från San Blas hemma i vardagsrummet hos någon amerikan. USCH och FY SKÄMS!!

Nicóle var lycklig som hade långväga gäster på sitt 14-års kalas. Den dagen blev det oxfilé till middag och en riktigt god hemmagjord tårta.

Watermakern skulle givetvis vara med och säga sitt under dessa dagar men med 2 reparatörer så gick den snart igen. Denna gång var det expansionskärlet som krånglade.

Dagarna gick fort och de snövita svenskarna blev bara brunare och brunare. Efter att ha besökt "våra" kuna-indianer och köpt några Molas var det snart dags för hemfärd igen.
Det lilla flyget från San Blas in till Panama City, som de hade bokat platser på, skulle gå 06.30 men. på det fick de inte plats!!! Efter många om, men och suckanden i värmen, kom ett nytt plan 01.30 och de steg till väders.
Som vanligt blev det tomt och tyst på SMILLA när gästerna försvunnit.
Vi seglade ut till Chichime för att "vila upp oss" en dag.
När vi sedan lättade ankare och gungade ut ur San Blas indianparadis var det med sorg i hjärtat och tystnad på båten.
Vi var väldigt kluvna i känslan att segla från vårt lugna paradis rakt in arbetet att göra SMILLA redo för Stilla Havet och tampas med enorma fartyg om en plats i Panamakanalens slussar!!

SMILLA / Helén

Klicka på bilderna för att se dem större!