Resebrev

2004-03-10

Genom Panamakanalen
(28-29 februari 2004)

För handelssjöfarten måste byggandet av Panamakanalen vara det bästa som hänt. Faktum är ju att denna kanal kanske inte är det "bästa" som hänt OSS men. hade den inte varit där hade vår resa sett mycket annorlunda ut och en sväng runt Sydamerikas fruktade sydspets Kap Horn hade varit oundvikligt.
De lärda har räknat ut att för ett normalt handelsfartyg kostar det 10 ggr mer att gå runt Kap Horn än genom kanalen. Jag tyckte det verkade enormt mycket men.. vi betalade 600 US dollar som är ca 4 800 SEK om man räknar med att 1 dollar är lika med 8 kr. Med den uträkningen kan vi bara konstatera att det hade kostat oss mycket mer än 10 x 4 800 SEK för att ta oss runt Sydamerikas Kap Horn.

Vi var bra spända när vi närmade oss kanalens öppning i skymningen en lugn kväll.
Nicóle räknade till 25 stora bjässar som låg utanför och väntade samt ytterligare några stycken på gång.
Det gäller att hålla sig på sin kant så man inte kommer i vägen.
Efter att ha ropat upp kanalmyndigheterna i Colón på VHF:en och fått tillstånd att gå genom hamnöppningen hittade vi ganska fort ankringsplatsen. Där räknade vi till 15 segelbåtar som låg och rullade i skvalpet från hamnöppningen och förbipasserande fartyg. Vi HATAR att rulla på ankringar så snabbt kontaktade vi marinan och fick en plats i den påföljande dag.

Att klarera in och ut i Panama har sin egen enormt långa historia. För att göra den kort kan berättas att effektiviteten är noll, informationen är noll och tiden som man lägger ner för att få alla papper i gott skick är TRÖTTSAMT LÅNG. På ett ställe fick vi sitta och vänta i nästan 3 timmar för att ett antal papper skulle skrivas i. Allt sker för hand och otaliga karbonpapper går åt för kopior. Dessutom pratar personalen mer med varandra om gårdagens festligheter än att bry sig om skriva i de papper vi sitter och väntar på. Helt nonchalant!!
Inne i Colóns fattigkvarter fanns immigrationsmyndigheten. Där fick vi skriva i 4 papper var, hela familjen, och svara på frågor som vi aldrig tidigare sett. Det häftigaste var att vi alla fick sätta vårt tumavtryck på blanketterna, ungefär som om vi vore brottslingar.
- Precis som i en polisfilm, sa Lucas och sken som solen.

Marinan var inhägnad med staket och snart fick vi lära oss att man alltid tar taxi överallt. Att gå omkring och flanera var helt uteslutet.
Colón är oerhört fattigt och man kan gråta åt den misär man ser genom taxifönstret. Jag tyckte det var så gräsligt att det till och med tog emot att ta kort eller videofilma.
- Man kan bara inte ta kort på folks elände... sa jag till Thomas. Det räcker att man får ha bilden kvar i hjärnan livet ut.
Vid ett tillfälle blev vi tipsade om att ta en taxi en längre bit till ett större shoppingcentra.
- Där finns ALLT Ni kan tänka Er... sades det men... på vägen dit passerar Ni ett stort fattigområde. Stanna INTE där!! sades det också.
Vi blev lite sugna på att åka och bese detta ALLT så en dag satt vi där i taxin på väg. Vi blev allt tystare inne i bilen och till sist sa Lucas med tårar i ögonen:
- Säg åt honom att vända. Jag vill inte vara här...
Vi såg en fruktansvärd fattigdom, hotfulla miner och ögon överallt. Ögon som förföljde vår taxi där vi satt och givetvis skilde oss rejält från mängden, vithudade som vi är.
Jag bad till Gud att vi inte skulle behöva stanna vid rött ljus!
Väl framme öppnade sig en helt annan värld. En västerländsk värld, med vänliga människor, massor av butiker och allt mellan himmel och gjord att köpa.
Nog kan man förstå hatet i ögonen vi nyss hade sett. I närheten av all denna fattigdom finns det helt plötsligt lyx som dessa stackars människor aldrig kan komma i närheten av att kunna begagna. Klyftorna är för stora och det är rent ut sagt GRÄSLIGT!!

I 2 veckor förenade vi nytta med nöje. På morgonen satte vi igång barnen i sitt skolarbete och själva drog vi iväg för att storhandla otaliga gånger. Eftermiddagarna gick åt till att stuva ner denna stora mängd livsmedel i båten och reparera och färdiggöra SMILLA för Stilla Havet. Panama är ju ett billigt land och alldeles perfekt för storhandlingar men... trots att det är billigt försvinner ändå mycket pengar. Det är lite mutor här... dricks där... taxi hit och taxi dit och snart har man känslan att den där billiga maten blir ganska dyr i sista ändan.
Den ena efter den andra barnbåten droppade in till ankringen eller marinan och på kvällarna hade vi baseballturneringar, drack öl i marinans bar eller käkade på någon restaurang. Vi räknade till slut att vi visste 15 barnbåtar som skulle gå genom Panama ut i Stilla Havet. De flesta amerikaner med mål Nya Zeeland.

Kanalmyndigheternas rutiner för att ta småbåtar genom kanalen är relativt enkla.
Båten skall mätas av behörig person. Det är olika avgifter beroende på båtlängd. Över 50 fot så ökar priset en del. SMILLA som är 44 fot mättes denna gång till 49 fot... så där hade vi tur.
Så måste man också visa för mätningsmannen att man har 4 st 100 fots linor som då ska räcka från båten och upp till slusskanten. Detta är det få som har och därför finns de för uthyrning på plats.
Ingen båt får gå igenom kanalen utan 4 st "lin-hållare" + kaptenen och en lots från kanalmyndigheten. Barn räknas givetvis inte som "lin-hållare".
Man bör "klä" båten med bildäck för eventuell krock med betongväggen inne i slussen. Det är inte många som seglar omkring med bildäck till fendrar så detta finns också för uthyrning. Man betalar 3 dollar/st och sedan vill de ha 1 dollar för att de ska ta hand om dem på andra sidan. Vi betalade de där 3 dollarna men vägrade 1 dollarn på andra sidan. Deras val var ju att vi slängde dem i sjön.
Sist men inte minst måste man skriva på ett papper som säger att man tar på sig allt ansvar med tillhörande kostnad om något händer inne i slussen. Kanalmyndigheten frånskriver sig alltså allt ansvar och även om felet skulle vara deras så är det VI som betalar. Här har man inget val. skriver man inte på så är det bara att segla runt Kap Horn istället..?!
När detta är fixat och man betalat slussningsavgiften ringer man till myndigheterna och får en tid för att gå igenom. Vi fick tiden 28 februari 2004 med avgång klockan 06.00.

Några dagar innan det var dags för SMILLA att gå genom kanalen stävade den norska båten "NajadBlue", från Norge, in i marinan med Berith och Frank ombord. De träffade vi senast i Cartagena, Columbia, och vi blev väldigt glada att se dem igen. Frank hade dessutom 50-års dag så vi emottog dem med hög svensk gratulationssång när de anlände.
De skulle dock inte gå igenom kanalen själva utan fortsätta norrut i Karibiska Havet men.. de hjälpte oss gärna att ta SMILLA igenom. Så hade de träffat 22-årige Karl, ensamseglare, även han från Norge. Till vår glädje var han också intresserad att följa med genom slussarna på SMILLA så DÄR hade vi då våra "lin-hållare"!

Morgonen den 28:e anlände snabbare än vi trott och klockan 05.30 mönstrade våra "lin-hållare" på. Lotsen skulle komma klockan 06.00. Den latinamerikanska tiden gjorde sig snart gällande och ingen lots kom. Någon annan kom springande, efter ett tag, och sa att tiden hade blivit framflyttad till 7. sedan 9 och till sist 10 då lotsen själv dök upp med förklaringen att de hade varit tvungna att omorganisera båtarna lite grann.
Vi hade bokat en riktigt TIDIG tid, alltså 06.00, från början för att försäkra oss om att inte behöva stanna i Gatunsjön över natten. Ja... man slussar alltså 3 slussar upp till denna sjö och sedan 3 slussar ner till Stilla Havet. (Totalt färdas man 80 km mellan Atlanten och Stilla Havet. Slussarna är 300 m långa, 30 m breda och nivåskillnaden i varje sluss är ca 10 m.)
Har man otur och blir försenad i den första delen så får man vackert sova över i sjön och ta nerresan nästa dag. Så... det var nu den stora frågan, skulle vi bli liggande i sjön??
Jajamen... sa lotsen... så blir det nog, tyvärr. Vi är för sena för att ta hela kanalen på en dag nu.
Våra "lin-hållare" försvann tillbaka till sina båtar för att hämta kuddar och tandborstar.

Lite knäsvaga var vi allt när vi stävade ut i kanalen och såg den första slussporten framför oss. Inte mycket kom vi ihåg sedan 1986 men Thomas hade tagit sig en uppfräschare med båten "Voyager" några dagar innan så han hade det i alla fall i friskt minne.
Vi var uppbokade att gå igenom kanalen med två andra amerikanska segelbåtar och lite innan första slussen förtöjde vi ihop båtarna. Detta blev cirkus, förstås, då alla skulle vara med och säga sitt om hur linorna mellan båtarna skulle gå. SMILLA var i mitten som största båt och hade därför kommandot. Väl hopknutna, var det kaptenen på SMILLA som hade befälet och skrek och gormade till båtarna bredvid hur de skulle manövrera för att vi som ett gemensamt paket skulle kunna tuffa in i slussen. (Lotsen satt och log.)
Väl inne i slussen blev det då ytterbåtarna som hade sina långa linor till slusskanten och SMILLAs "lin-hållare" behövde endast kika till förtöjningarna, nu och då, till de andra båtarna.
Plötsligt stängdes slussporten och Atlanten var borta. Häftig känsla!!
De 3 slussarna upp, gick alldeles perfekt. Inga missöden och glada människor.
Jag slet som ett djur i köket eftersom man måste hålla besättningen mätt och nöjd. Lotsen hade som krav att han skulle ha RIKTIGA smörgåsar och köpt vatten och OM detta inte passade eller smakade så skulle han beställa mat någon annanstans ifrån och då kostade det oss 150 US dollar. Jag tror aldrig jag har gjort så vackra och innehållsrika smörgåsar som då. Helt enligt kostcirkeln!!
I slussarna upp hade vi ett maffigt fartyg framför oss. Tackolov var han snäll när han startade upp motorerna och gick framåt. Vi klarade lätt turbulensen som blev av fartygets propellrar.
Väl uppe i Gatunsjön så var det inget annat än att kasta ankare. Det blev dock en trevlig skandinavisk afton där uppe, något som vi alltid ska minnas.

Nästa dag var det dags för slussarna ner. Denna gång satt vi ihop med EN annan segelbåt och i sista slussen hade vi även en stor bogseringsbåt vid sidan.
Till följe i alla slussarna hade vi bakom oss en enormt stor bilfärja. Den låg väldigt nära oss i häcken och känslan av att bli mos mot slussporten fanns där även om vi försökte att lotsas som om vi aldrig tänkt tanken.
I sista slussen fanns det en webb-kamera. Vi hann ringa till några vänner och släktingar som satte på datorn därhemma och kunde se oss live.
Så slogs sista slussporten upp. Vi stävade ut i en ny ocean och champagnen sprang lös.
7000 nautiska mil till Nya Zeeland låg där, framför oss, på det STILLA HAVET.

SMILLA / Helén

PS. På Panamakanalens hemsidor kan Du hitta en massa matnyttig information: www.pancanal.com
Där berättas bl.a. många tekniska detaljer och om kanalens historia... om fransmännen som satte igång projektet, om amerikanarna som slutförde det, om alla tusentals människor som dog i malaria, gula febern eller "landslides" under byggandet, om det första eller största fartyget som har passerat, om killen som simmade igenom eller om vår egen Alfred Nobel som faktiskt också deltog med sina ingenjörskonster under uppbyggandet.

Klicka på bilderna för att se dem större!