| 2004-03-15 Frustration När man väl kommit igenom Panamakanalen så vill man bara iväg. Stilla Havet ligger där och väntar med alla sina söderhavsöar och att tampas med Panama Citys storstadsliv tröttnar man ganska snart på. Dock är man tvungen att fixa det där sista, och det sista tycks vara mycket. "Att-göra-listan" är lång redan från början och för varje dag lyckas man stryka några rader men.. på något vänsters vis så tillkommer det lika många. Till slut måste man bara bestämma sig för att NU är det nog. NU drar vi!! För oss tog det nästan 2 veckor innan vi kom till NU-et. Vi tyckte vi hade fått gjort massor på andra sidan kanalen i väntan på att få gå igenom men.. som sagt.. listan blir längre för varje dag. Dessutom får väl tilläggas att det man gör i ett litet naffs hemma är absolut inget naffs här utan mycket tid, kraft, ork och pengar ska till för att utföra det mesta. Den största frustrationen är tiden. Att arbeta sig igenom en lång lista i användandet av den latinamerikanska klockan och tidsbegreppet är inte kul. Återigen gör vår svenska uppfostran sig påmind när kulturerna krockar. Man ska ta seden dit man kommer... men ibland är det svårt. En kväll satt vi och diskuterade investeringar och denna gång var det dinge-prat. - Tänk om vi skulle bli av med vår dinge någonstans i Stilla Havet.. då kan vi helt enkelt inte ta oss i land. Man ligger ju alltid på ankring och det finns sällan hamnar att gå in i. Egentligen borde vi investera i en ny dinge med utombordsmotor, tyckte kaptenen, ja... så skulle en dinge försvinna skulle vi ha en i reserv... Barnen vrålade ikapp vid detta påstående och såg väl framför sig den där perfekta dingen med en STOR utombordsmotor. Vattenskidor och wake-board i sikte!! Jag satt och funderade på kaptenens verkliga anledning... var det som han påstod eller var det ett svepskäl för vattenskidorna..? Nej, jag bestämde mig för att hans påstående nog var riktigt och ett nytt stort inköp klubbades igenom. Det följde ingen diskussion angående storlek eller märke på varken dinge eller utombordsmotor. Tydligen var det redan bestämt?! Hm. Från den rulliga ankringen i Flamingo Bay skulle då "att-göra-listan" avverkas. På Stilla havssidan av Panamakanalen är det stor tidvattenskillnad. Ibland upp till 6 meter. Eftersom det inte finns någonstans att lägga dingen när man ska i land så får man vackert glida in mot stenstranden på en surfvåg. Väl inne slänger man sig snabbt över dingekanten, blir oftast våt upp till rumpan, tar ett rejält tag i dingen och börjar dra den uppför stenstranden. Där vattnet slutar är det bara att börja lyfta och sedan ska den bäras, i kraftigt uppförslut ca 30 meter, där den sedan ska förtöjas någonstans för att inte dras med tidvattnet ut till havs senare. När man är färdig med den proceduren är man, som sagt, våt upp till rumpan med saltvatten och på den övre delen av kroppen rinner svett från den 30 gradiga värmen. Man stapplar sig fram till gatan och hoppas att det ska komma en taxi och det gör det kanske, inom loppet av en timme. Sedan ska det prutas med taxichauffören, på SPANSKA, som oftast börjar sin diskussion vid 5 dollar och slutar vid 1. Efter 20 gånger på det viset har man tröttnat och skriker bara: - 1 dollar!!! när taxichauffören öppnar dörren... Ibland går det bra och ibland sticker han igen. Då får man vänta en timme till. Väl inne i Panama City ränner man omkring som en galning för att försöka hitta rätt affär till rätt ärende. Har man tur är det öppet. Det kan lika gärna vara stängt... ingen vet varför... ingen vet heller inte när eller om den kommer att öppna igen. Snacka om att behöva infinna sig på rätt plats vid rätt tidpunkt. Det är ett lotteri från början till slut. En dingehistoria; Dingeinköpet gjordes på ett ställe och utombordsmotorn på ett annat, långt därifrån, eftersom det första inte lagerhöll båda varorna, i alla fall inte just då. Dingen levererades till viken där vi låg samma kväll men motorn lät vänta på sig. Efter 3 dagars väntetid och många fler telefonsamtal (observera att vid varje telefonsamtal måste man i land för att använda sig av en allmän telefon och varje gång var det dingeproceduren ovan som gällde vilket medförde att halva familjen var tvungen att följa med i land eftersom man inte orkade att lyfta dingen själv.) lovade de dock att komma med den påföljande morgon klockan 09.00. Jag skjutsade in Thomas för att vara på plats i tid (givetvis). Han satte sig på ett stort svart byggnadsrör och där blev han sittande i stekande sol till några minuter över 14.00 då motorn äntligen kom. Vid det laget hade han solsting och var mäkta irriterad. Att läsa lusen av någon på spanska är ju inte det lättaste om man inte behärskar språket så denna gång fick "tålamodets man" svälja förtreten. Han är dock ganska bra på att "prata" med ögonen så jag antar leveransgubben kände sig mycket genomskinlig. När irritationen lagt sig så var vi i alla fall mycket glada att ha en splittans ny Carib 10L med en 15hk Yamaha i bak. Med den planar vi lätt hela familjen!! En kötthistoria; Bland det sista vi skulle fixa i Panama City var köttet. Noga hade vi hört oss för angående denna råvara och fått veta att "Berard", ett schweiziskt bolag, var det absolut bästa. Det kändes bra att veta de hade lång erfarenhet av behandling av kött och att deras djur inte matades med hormoner. En dag tog vi en taxi dit och kände oss nästan som hemma när vi klev in genom dörrarna. På väggarna satt fantastiska planscher på det Schweiziska landskapet och så här långt bort känns ju Schweiz nästan som hemma. I frysdisken låg det fint kött men vakuumpaketerat på ett, för oss, dumt sätt. Vi försökte på stapplande spanska fråga om vi möjligen kunde få köttet paketerat så att det skulle passa för en middag för vår familj men.. ack nej.. sådana tjänster hade de ju inte. Medan vi stod där och begrundade våra alternativ kom en käck kille emot oss. Han pratade flytande engelska och frågade om han kunde hjälpa oss i våra funderingar. Han var så trevlig, och att vi kunde prata med honom utan hinder kändes underbart efter alla besvärliga situationer med det spanska språket. Det kändes som om himlen öppnade sig... Om vi bara skrev ner precis vad vi ville ha och hur vi ville ha det förpackat så skulle han fixa allt från huvudkontoret. Lyckliga gjorde vi en lång lista på kött i alla möjliga varianter och noga räknade vi ut hur många gram vi skulle äta eller utskurna bitar vi ville ha till varje middag. Jodå... detta skulle då vakuumförpackas och sedan frysas ner rejält åt oss. Eftersom vår frys inte är stark nog att frysa ner mycket av sig självt så var det viktigt för oss att få allt ordentligt fryst från början. Detta var på fredag förmiddag och glatt meddelade han att köttet skulle komma levererat ner till båten på lördag eftermiddag. Vi kunde nästan inte vänta på att få komma ner till båtarna och berätta om vår tur och stora positiva upplevelse. Vi kunde se avund i ögonen hos de andra båtfolken, (de flesta som vi; aningen trötta på besvärliga situationer) när vi berättade vår "story" och de som inte hade handlat sitt kött redan skulle absolut gå i våra fotspår. Den dagen var vi glada! Lördagen kom. Vi åkte in till land på eftermiddagen för att vänta på köttet. Thomas tyckte det var bäst att ringa och förhöra sig om en ungefärlig tid för leveransen. Visste vi bara tiden så kunde vi ju utföra andra grejer medan vi väntade. - Nja... sa denna käcka kille i andra ändan, är det OK om jag kommer på måndag istället för vi har inte riktigt hunnit få ordning på hela Er order än. Eftersom vi hade en massa andra uträttningar att göra och det dessutom var Thomas födelsedag så gjorde det inte oss så mycket. Vi flyttade fram leveransen till måndag då vi skulle ringa igen för att få exakt tid. Måndagen kom. Jag försökte ringa hela förmiddagen från vår sattelittelefon ombord. Thomas var iland för att ordna grejer till motorn. Först var det ingen som svarade och sedan fick jag prata med en spansktalande dam och med hjälp av mina 3 år i det spanska klassrummet på gymnasiet så kunde jag förstå att vår käcke vän inte fanns på plats under hela dagen. Tyvärr kunde jag inte få henne att förstå min fråga angående leveransen så jag fick ta hjälp av vår käre "väder-guru" Karsten, som bor i Panama City, att ringa åt mig. Han återkom med beskedet att vi kunde HÄMTA köttet på eftermiddagen. - Men vi skulle ju få det levererat idag... menade jag... men det hade Karsten inte hört något om. När Thomas kom tillbaka var klockan för mycket för att dra in till stan igen så köttet fick vänta på oss till nästa dag. Tisdagen kom. Vi satte igång barnen med skolarbete och själva gav vi oss av till köttbutiken. Klockan 10 kom vi instörtade.En ensam tjej satt bakom disken och skakade på huvudet. - Nej här finns inget kött till någon Lindblom, sa hon leende samtidigt som vår käcke vän kom gående in genom dörren. Nog såg han lite förskräckt ut när han såg oss där och antagligen såg vi inte så glada ut heller. Han började slå ifrån sig med både händer och fötter och menade att någonstans måste det ha blivit fel. Det kom en radda med ursäkter men det hördes inte för Thomas röst dränkte honom i förbannelser. - Jo, men jag kan ordna så att köttet blir fluget in hit imorgon kväll och så lovar jag att leverera det till båten med en gång, menade han. - Du kan ta ditt kött och stoppa upp det någonstans, skrek Thomas och fick väl ut den uppbyggda irritationen sedan veckor tillbaka. - Här kommer vi och beställer en STOR order av Dig och Du lovar och lovar... men Du är inte bättre än någon annan i det här landet. Det går inte att lita på någon och TID det vet Ni inte överhuvudtaget vad det är, vrålade han. Till mig mumlade han något lugnare: - Nu skiter vi i honom. Vi köper köttet någon annanstans. Kom, så går vi, sa han och stegade iväg mot utgången. Jag såg dock framför mig hur vi skulle göra om proceduren på ett nytt ställe och dessutom hade vi ju bestämt att ge oss av om någon dag och hur skulle vi då hinna. Under kommande 5 minuter stammade jag väl fram något om detta plus att killen bad ju faktiskt på sina bara knän att han skulle få fixa köttet åt oss. - Ska vi inte ge honom en chans till, undrade jag... Det blir ju minst problem för oss på det viset. - Ja... om han nu kommer, mumlade Thomas som lugnat ner sig lite. Ja... så vi gjorde det... vi gav killen en chans till... och han såg faktiskt väldigt ångerfull ut så vi kunde inte annat än att tro han skulle göra sitt bästa. - Klockan 18.00 imorgon kväll... levererat till båten. Vakuumförpackat enligt vår lista och ordentligt fryst, sa Thomas och hytte med sitt finger framför nästan på honom. Det är Din sista chans och för Ditt rykte bör Du stå där då, tillade han vasst. Onsdagen kom. Det gjorde klockan 18.00 också. Klockan 19.00 såg vi företagsbilen kommande farande och jag pustade ut. En blodstörtning till hos min käre make hade inte varit nyttigt... Vår käcke köttleverantör hoppade glatt ur bilen och sken som solen när han öppnade bagageluckan och började lasta ur 2 st stora, till bredden fyllda, köttkartonger. - Ja... det är bäst Ni kollar av det så allt stämmer, menade han. Thomas öppnade den ena kartongen men slog igen den lika fort. Jag såg genast på honom att något inte var som det skulle... så kom blodstörtningen i alla fall... - Men... det är ju för f-n inte FRYST!!! vrålade han. Vi KAN ju inte frysa köttet själva... det förklarade vi för dig FEM gånger och ändå kommer Du hit med skiten ofryst!! Den "käcke" stammade något om att han kunde ju alltid ta tillbaka köttet... vi behövde ju inte köpa det... eller så kunde han ta hem det till sig, frysa det där och komma med det nästa dag. - Neejjj, nu får det vara nog!! skrek Thomas. I detsamma kom tydligen den "käcke" på att han hade privata kontakter uppe i restaurangen runt hörnet. - Jag springer dit och frågar om de kan frysa köttet åt Er, sa han, medan han tog sats upp mot restaurangen. Snart kom han tillbaka med restaurangchefen och... jodå, visst kunde vi få frysa köttet hos honom. Helt matta betalade vi till slut leveransen och frågade honom sedan hur man överhuvudtaget kunde leva på detta sätt.. Om ingen passar tider och ingen tar ansvar vad blir det av allt då??? undrade vi. - Åhh, det är Latinamerikas livsstil. svarade han med en axelryckning helt obesvärat och såg lika glad ut som första gången vi träffade honom. Han drog på stereon och samba-musiken vrålade genom högtalarna. Glatt sjöng hann med och bilen försvann in mot stan igen. Torsdagen kom. Vi hämtade köttet och det var fryst!! När så dagen kom för avfärd och vi lättade ankare hade vi vistats i Latinamerika, och med dess folk, nästan 7 månader. Slutsatsen blev, de kan inte passa tider, tar oftast inget ansvar men de är mycket glada, dansande, sjungande, gästvänliga människor som lever för dagen ganska bekymmerslösa. Och ingen kan väl påstå att DET är fel??! SMILLA / Helén |
Bilder kommer inom kort! |
|
|
Tidigare Resebrev |
|