Resebrev

2004-04-02

Jättesköldpaddor på Galapagosöarna

Galapagosöarna ligger som utkastade stenar mitt på och runt ekvatorn ca 900 distans ut från Panamas kust i sydvästlig riktning. Öarna tillhör Ecuador och för en gångs skull är det lätt att lära ungarna namnet på moderlandet eftersom det är relativt likt ordet ekvator.
Öarna är, enligt vetenskapen, UNGA. De äldsta längst till öster med sin födelse för ca 7 000 000 år sedan och de yngsta mot väster är ca 700 000 år gamla. Öarna är vulkaniska och en del av dem är fortfarande aktiva. Ön Fernandia hade sitt sista utbrott 1997!!?

Ca 15 000 människor bor idag på Galapagos utspridda på 4 av de 16 större öarna. De mindre öarna, fler till antalet, är orörda av människan.
Det som är mest fascinerande med dessa öar är nog inte utseendet men det fantastiska djur- och växtliv som existerar både på land och i närliggande havsvatten. Många djur- och växtarter är också s.k. endemiska och finns alltså inte att hitta någon annanstans på vår jord. Därför är också öarna sedan 1968 nationalpark med en senare utökning av omgränsande havsvatten.
Den kalla Humboldtströmmen som kommer nerifrån Sydamerikas södra delar och drar förbi medför att man i vattnet hittar sjölejon, pingviner speciella hajar och valar som annars bara existerar i riktigt kalla vatten. Helt enkelt ett "mekka" för naturälskare.

Charles Darwin kom inseglande här med sitt fartyg "Beagle" år 1835 och blev otroligt mycket mer fascinerad än vi. Han studerade noga arternas uppkomst och utveckling och publicerade senare "The Origin of Species". Tyvärr besökte vi inte ön Santa Cruz där han efterlämnat ett museum.

Bara för att Galapagosöarna är så värdefulla i sin natur och dessutom för människans forskning så är det svårt att få tillåtelse att hälsa på ett tag. Reglerna ändras också ständigt så det är viktigt att ta reda på aktuella bestämmelser innan man ger sig av.
När man kommer med båt är givetvis reglerna annorlunda än om man anländer med flygplan och returbiljett. Med båt kan man ju fastna länge om ankaret inte vill "lyfta från botten" och det är INTE populärt.
För oss gällde att klarera ut från Panama med nästa stopp på Marquesas-öarna i Franska Polynesien. En sträcka på 4 000 distans. Men efter 900 distans dyker Galapagosöarna upp i horisonten och då stannar man helt enkelt till ett tag för att vila och proviantera. Då blir man tillåten att stanna 21 dagar innan avfärd. Klarerar man istället ut från Panama direkt till Galapagos får man endast stanna 3 dagar. Så.. slutklämmen är alltså att, i Panama, indirekt inte veta att man ska hamna på Galapagosöarna, på så sätt får man flest uppehållsdagar!!?
Noga skall tilläggas att är man riktigt om och kring sig så kan man lång tid i förväg ansöka om VISUM genom någon Ecuadoriansk ambassad. De som vet... säger att ansökningshandlingarna är ca 20 st A4 papper fulla med frågor. På spanska. Svaren skall också vara på spanska med tillhörande egen personlig redovisning om när, hur och varför. Givetvis avskräcker det många, och det blir dessa 21 dagar som gäller för de flesta.

Vi anlände till ön San Chrisóbal som lär vara den mest befolkade och civiliserade ön tillsammans med Santa Cruz. Dagen efter ankomst stegade vi in till en av hamnkaptenens undersåtar. Ett antal papper skulle givetvis fyllas i och pengar betalas. Det är många avgifter som skall tuggas igenom där den största är avgörande av båtens storlek. Vi betalade totalt 105 US dollar. Egentligen skulle vi också betalt en nationalparksavgift på 100 US dollar VAR men, av någon anledning behöver man inte göra det just på ön San Christóbal... vilket vi var innerligt tacksamma för.
Vi fick stränga tillsägelser att INTE besöka någon annan ö utan gå direkt till Marquesas efter våra 21 dagar. På min skolspanska (engelska funkar INTE!!) försökte jag förklara att vi verkligen ville gå till Isla Isabella också som de flesta pratat så gott om. Nejdå. det gick VERKLIGEN inte för sig men, efter att ha dinglat med en ROM-flaska framför ögonen på honom ett tag så gick det!
När vi legat på San Christóbal i nästan en vecka förstod vi att alla båtar hade sin egna historia om vad som var tillåtet eller inte.
Där föll vårt förtroende för de ecuadorianska besöksreglerna!

Fernando, en go´ och gla´ kille i vår egen ålder körde runt i sin dinge bland båtarna för att stå till tjänst med allt mellan himmel och jord. Han hjälpte oss t ex att få tag på diesel.
När vår vän Lorrie på amerikanska båten "Faith" fyllde 45 år fixade han till fest hemma hos sig med nykokt hummer och tårta. Kanske gick det att likna vid en garagefest men. hummern var den bästa vi någonsin smakat och kul hade vi.

På byns lilla "torg" trängdes inte människor utan sjölejon. Efter att ha lekt i vattnet så krälade de gärna upp mot torget för att ta sig en soffplats för vila. Vi kom dem otroligt nära in på livet och de verkade helt orädda. Dock markerade de tydligt sitt revir med ett ordentligt "BRRÖÖÖÖL" om vi kom alldeles FÖR nära. Dessa djur är en lisa för själen. De verkar ha så himla kul hela tiden när de är vakna och när de sover så sover de ordentligt. Det var mer än vad vi gjorde.
Att ha några stycken "brööölande" i dingen på natten, (då de tydligen inte vill sova) alldeles vid akterkojen, gjorde kaptenen vansinnig. Vid flera tillfällen hittade jag honom ute på akterdäck ryckande i dingen så "bästarna" skulle ge sig av. Han hissade dingen högre och högre upp, i vår dävert, för varje kväll men... ack nej... sjölejonen såg det nog bara som en utmaning att kunna ta sats långt där nerifrån och "SPLASH" upp på ena pontonen för att sedan graciöst glida ner, på magen, i dingen.
Till sin hjälp hade kaptenen givetvis vår store starke hankatt "Macho" som fräste och sköt rygg men, tyvärr är han ju bara modig på avstånd.
Ja... så nätterna gick åt till att skrämmas och morgnarna till att torka bajs och sjölejonhår. Det fick vara hur häftigt det ville med sjölejon... men vi fick nog.
Snabbt inhandlade vi några souvenirer i en av de kanske 10 butiker som fanns längs "huvudgatan" och sedan iväg.

Isla Isabella nästa... en natt"segling" för motor.
Det finns ingen som klagar på att det blåser för mycket på Galapagosöarna som ligger i ett ständigt stiltjebälte!

Isla Isabella tycker vi bättre om även om det är svårt att ta sig i land med dingen. Det går hela tiden in en stor surf och man får kryssa sig fram mellan reven ända fram till stranden. Väl framme är det bara att åka med en surf in, snabbt fälla upp motorn, vänta till bottenskrap och sedan slänga sig ur, alla på en gång och sedan med alla krafter dra upp dingen en bit på land innan nästa surfvåg kommer. Ja, ibland är det sådant som går, ibland inte. Det kräver en del träning. I våra guideböcker kallas det "a wet dinghy landing".

Väl inne i den lilla byn så hittar man ett antal hus och några små affärer som oftast är hemma hos någon. Helt malplacerat hittade vi också en stor INTERNET-skylt på ett av husen. Där fanns faktiskt 5 datorer men Internet, nja... eventuellt gick det från EN dator om alla andra slutade arbeta vid sin. Jag såg min chans att skicka hem lite bilder men efter några timmars försök gav jag upp utan irritation. För mig var det helt otroligt OM det hade fungerat från denna tysta, lugna, lilla by långt ut i Stilla Havet.

Så hittade Joseph oss. Han sa sig vara guiden på ön?! Vi var glada att kunna prata engelska med någon och tackade ivrigt ja när han erbjöd sig att ta oss med upp till världens näst största krater kallad Sierra Negra!!! Dock inte gratis.
Vi dingade hem till båten och kompisarna på Faith. Jodå... de var också med på noterna.
Dagen efter upplevde vi Isla Isabella först från ett bilflak, sedan på hästrygg i 3 timmar och till sist till fots i ett månlandskap av svart lava. På vägen blev vi undervisade i växter och djurliv som vi såg. De latinska namnen fastnade inte fullt så lätt som alla apelsin-, passionfrukts- och citronträd vi såg här och där. Seglarna hade fått nys på C-vitamin som då var det enda vi kunde tänka på!!
Vi hade en underbar dag med avslutning på en större farm där vi blev bjudna på middag och vila i hängmattor. Det var inte långt ifrån att vi somnade. Fysisk aktivitet i 30 graders värme tar på krafterna!!

I vår smak är det häftigaste på Galapagosöarna jättesköldpaddorna. De hittade vi i alla storlekar på ett uppfödningscentra mitt inne i skogen. De kan leva i 200 år och de största väger 250 kg. Det är ett riktigt urtidsdjur som är helt försvarslöst. För ett antal århundraden sedan fångade pirater och valfångare dessa djur och stuvade dem på sina fartyg levande. Eftersom sköldpaddorna kan leva i flera månader utan något att äta eller dricka var det givetvis bra färsk mat för sjömännen men, att de nästan utrotade arten hade de väl, då, ingen aning om.
Därför har man nu detta uppfödningscentra så att arten kan fortleva, utökas och utvecklas.

Fåglar ser vi också i massor, pelikaner, fregattfåglar, flamingos, blue- and red foot bobbies och många fler.
Pingviner och sjölejon trängs vid båten varje dag men här får dingen, tack o lov, faktiskt vara ifred.

På listan innan vi ger oss av står dykning och snorkling högt men... dykning är förbjudet om man inte anlitar någon lokal dykare som kontrollant och just snorkling är inte så bra eftersom öarna är unga och därför inte har någon korall runt sig än. Thomas kvider när han hör andra dykare som sett hammarhaj i stim men han har inte lust att betala något ockerpris. Vi vet ju att de finns på andra ställen också!

Den berömda listan är inte endast full av nöjen utan också stränga arbetsuppgifter som ska klaras av innan vi ger oss ut på vår längsta seglats, 3 000 distans mot Marquesasöarna i Franska Polynesien;
- montera om vindgeneratorn till en vattengenerator
- laga fläkten till motorn
- service av motorn 600 timmar
- tätning av propelleraxeln (något skumt läckage som vi inte begriper..)
- tätning av läcka i pulpit fram
- smörja vinschar och furlex
- sträcka upp riggen
- dra fast anoden på propellern
- vaxa

Det värsta med "att-göra-listor" är att när man gjort en punkt så tillkommer det två nya.
Nej, säger vädret att det är vind på väg då får det vara nog. Då slänger vi oss ut på djupa vatten igen. Dessutom länsade vi igår "alla" apelsin-, citron-, och passionsträd uppe i bergen och ska vi ha färsk frukt på vår seglats så får vi inte vänta för länge.

SMILLA / Helén