2004-05-21

Sagoöarna Marquesas

När vi, för 18 år sedan, såg land efter 26 dygn till havs så var det tinnar och torn som stack upp i horisonten. DÅ seglade vi med sextant och dessa tinnar och torn talade om att vi hamnat rätt och att vi med sextantens hjälp fått en riktig position.
Denna gång var det givetvis inte lika spännande för dels visste vi hur horisonten skulle se ut och med GPS:ens hjälp så behövde vi ju aldrig tvivla på vår position. DÅ valde vi att angöra Fatu Hiva som är Marquesas mest södra ö. Nu blev det istället Ua Pou som ligger mitt i kedjan av ca 10 öar.
I solskenet såg Ua Pou ut som en liten sagoö tillhörande en vacker prinsessa men så gick solen i moln och plötsligt såg vi en svart ö över vilken vi kunde föreställa oss häxans förbannelse.
Många sagor har skapats runt dessa öar men då kanske ingen av våra västerländska sagor utan lokala berättelser om gudar och själar eller kärlek och hat ofta förankrade i historien.

Innan "den vita mannen" gjorde sitt intåg, på 1500-talet, levde ca 60 000 människor utspridda på dessa öar. De första invånarna kom seglande i små dubbelkanoter från väst. För oss är det en knepig tanke eftersom man då seglade mot vind och ström men... genteknik har bevisat att så var fallet. Tyvärr tillfångatogs senare många polynesier, som de kallas, och fördes till Sydamerika för att arbeta som slavar. Sjömännen från ost förde också med sig sjukdomar och under en kortare period så hade dessa 60 000 människor minskat till 6 000.
Dock ses detta västerländska intåg som en positiv händelse i Marquesas, och hela Franska Polynesiens historia, med höjdpunkten på införandet av Kristendomen. Tidigare så hyllande man många Gudar som t ex havets, solen och kärlekens gudar. Av Gudar och människor, som utförde något hjältedåd eller betydde mycket för en viss familj, gjorde man "tikis" av sten d v s stora eller mindre statyer. Dessa statyer finns kvar på några platser för beskådning och många mindre täljs även idag men nu endast för souvenirbutikerna...

Franska Polynesien består av 3 större ögrupper där Marquesas är den första man angör när man kommer med båt öster ifrån. 4 dagars segling väst-sydväst därefter hittar man ögruppen Tuamotus och ytterligare 2 dagar i samma riktning så stöter man på Society islands (Sällskapsöarna) där Tahiti är den största ön. Alla dessa öar är helt fantastiska i sin natur och man kan förstå att Frankrike är mäkta stolt över sin koloni på andra sidan jordklotet.

Vi gungade i land efter våra 22 dygn till havs och visst tog det ett tag innan hjärnan slutade gunga och vi balanserade rätt vår vaggande kropp och stappliga ben. Men nog var det härligt att få utrymme att gå och springa igen och den efterlängtade glassen smakade helt underbart.
Vi gick gata upp och gata ner (som kanske var 5 st sammanlagt) i den lilla byn och kikade in i de små livsmedelsaffärer vi kunde hitta. Utbudet var inte det bästa och hyllorna förvånansvärt tomma men... den färska, franska, baguetten fanns att hitta överallt som vi var tacksamma för. Vi var glada att båten fortfarande var fullpackad med mat från Panama!!
Vi förvånades över hur lite allt förändrats på 18 år. Inga hotell, inga turister... bara småhus för lokalbefolkningen, vackra lummiga blommiga trädgårdar med husdjur av alla de sorter samt en och annan asfalterad väg men annars bara grus. En större förändring var dock bilarna som nu var många fler till antalet och dessutom stora, fina och välskötta.
Jag log för mig själv där vi passerade byns daghem vid slutdags och alla mammor var där för att hämta sina barn. Den lilla parkeringen och grusvägen utanför var FULL av bilar och skillnaden mot hemma var inte speciell stor mer än att alla barn var brunhyade med stora brunsvarta ögon och att ALLA mammor var vackert festklädda och dessutom hade en eller flera blommor i håret.
Denna vackra utstyrsel gick dock inte ihop med det arbete boken påstod den lokala befolkningen utförde under dagarna som skulle innebära hårt jobb på en copra- eller vaniljåker.
Senare insåg vi att det franska bidraget till öarna fortfarande är stort och att bilar, vackra mammor och välstånd är på grund av det.
Det förklarade också den ovilja till att "göra affärer" vi upplevde. Vanan från Västindien där vi kände att vår plånbok var mycket eftertraktad i ALLA lägen gjorde att vi här landade med taggarna utåt från början men.. redan efter en dag var taggarna indragna igen för här var den inte intressant över huvudtaget. Vår vän Stacy på båten WilliFlippit glömde plånboken hemma, vid ett tillfälle hon skulle handla, men då betalade någon i kön åt henne och var inte det minsta bekymrad över att få igen pengarna..?
Vi försökte, t ex, i 3 dagar, att få tag i diesel men det fanns ingen som verkade pigg på att sälja något till oss. Det var till och med svårt att få folk förstå vad det egentligen var vi ville ha. Vid ett tillfälle kom någon släpande på en stor vattenmelon i tron om att DET var vad vi önskade... Vi kliade oss i huvudet och funderade på vilka motorer som går på melon??? Ja, så är ju inte våra kunskaper i det polynesiska språket eller franska speciellt bra.
Skattebetalningen är också intressant. Här betalar man ingen skatt på lönen utan endast på varor man köper. Givetvis är, därför, skatten enorm på allt man handlar och vi räknade ut att priserna var ca 1 1/5 - 2 ggr de svenska. Så... inte nog med att man svettas av värmen... När man betalar sitt bröd, smör, ost och någon liter mjölk rinner svetten av prischocken och handen darrar när man försiktigt lämnar fram sina Pacific Franc.

Hur stämmer egentligen visionen av Söderhavet med verkligheten?? Ja... vi seglare har kanske en speciell vision av hur vi hissar seglen och med passadvindens hjälp efter 20-25 dagar hittar Marquesas i Söderhavet på andra sidan Stilla Havet. Vi seglar in i en lugn turkosgrön vik, kastar i ankaret, hoppar i det 30-gradiga havet och simmar i land till en korallstrand. Där lägger vi oss och solar. Blir törsten för svår så plockar vi en kokosnöt, klyver den och dricker dess saft. Sedan plockar vi ner mangos, papaya, apelsiner, ananas och citroner och äter oss mätta. I solnedgången simmar vi tillbaka ut till båten för en natts lugn och ro. På morgonen tar vi dingen in och förtöjer den i en palm för att gå och köpa lite färskt bröd...

Den kalla verkligheten är att vi hissar seglen och justerar och byter ca 5 ggr per dygn i 20-25 dagar. Passadvinden... var är den??? Nog hittar man Marquesas på andra sidan men vattnet i viken är brunt efter det stora regnfallet som varit något dygn innan ankomst. (Detta gör det också omöjligt att använda watermakern...) Viken är relativt öppen och på vissa vindar blåser havet rakt in. Vi kastar i ankaret men det fastnar inte förrän på 3:e försöket. Båten fortsätter att gunga eftersom vågorna rullar in från öppet hav. Givetvis är det ingen som känner för att hoppa i eftersom vattnet är brunt!! Istället tar vi dingen in och förtöjer den i en järnstolpe vid en cementbrygga (palmerna är för långt bort...) Bryggan har en trappa ner till dingeplatsen men högvattnet gör att dingen åker över trappstegen och slår mot kanten på bryggan där det sitter en och annan rostig gammal spik som lätt kan punktera hela dingen!!!
Vi går mot stranden och palmerna. Väl framme vill barnen bada i det nu något klarare vattnet MEN i strandkanten ligger sjöborrar med vassa taggar och lurar så de avstår. Istället hittar någon en kokosnöt. Thomas håller på i över en timme för att försöka få upp den (egentligen skulle han behövt yxa eller machete!!!) Till slut lyckas han… alla smakar... huh så beskt... vi skulle valt en som var grönare..?!
Under denna tid har de små sandflugorna, här kallade nonos, hittat oss och har börjat käka på våra ben hejdlöst. Vi slår och viftar. (Dagen efter har vi stora kliande bett och vattenblåsor... och för att förhindra den tuffa infektion man kan få här nere är det antibiotikasalva som gäller från första bettet!!)
Vi springer upp mot mangoträdet lite längre bort från stranden och ställer oss under det för att fundera ut hur vi ska kunna nå eller komma upp till frukterna.
Någon kommer och talar om... - Det är inte mangosäsong... så glöm det... Föresten måste Ni leta reda på ägaren och betala för Er...
Istället för mätta av frukter är vi hungriga som vargar. Vi börjar lunka tillbaka mot dingen. Vi möter duggregnet som snabbt blir till en kraftig tropisk regnby. Det varma regnvattnet dränker oss på 1 minut och vi är dyngsura. Vi springer tillbaka till dingen, hoppar i den och kisar mellan regndropparna ut mot båten som fortfarande gungar från ena sidan till den andra och förstår att natten kommer bli allt annat än lugn och ro. När vi kommer fram hittar vi givetvis en lucka öppen och regnet har strilat in...
Suckande sätter vi oss ner och undrar om vi ska orka upp till det färska brödet i morgon bitti?
Ja... i alla fall sitter väl ankaret ordentligt så vi inte draggar under natten om de hårda kastvindarna drar ner från bergen... eller... skulle vi kanske lägga ut ett ankare till???
(...om jag överdriver???? Nej... även "paradiset" kan vara ruggigt...)

Efter en ötur till fots på Ua Pou valde vi att segla till Nuku Hiva. En ö 4 timmar norrut i samma ögrupp. I vår jakt på en lugn ankringsplats hittade vi tillslut Anaho Bay på norra sidan (full med stora djävulsrockor) där vi riktigt kunde sova ut. Där var det inte bara lugnt utan också ett mekka för barnen då 6 av de 9 båtar som låg där var "barnbåtar". Det var dykning, snorkling, vattenskidor, wake-board, vandringar i land och många trevliga kvällar.

Myggorna knäckte oss dock fortare än vi trott och innan vi visste ordet av så var seglen hissade igen och kosan styrd mot Tuamotus.

SMILLA / Helén

Klicka på bilderna för att se dem större!


SMILLA bland tinnar och torn.


Marquesian dance.


Vi badar i Ua Pous vattenfall.


Tre barnbåtar på utflykt.


Lauren och Nadine rastar katten Corsair.


Picknick på en av våra vandringar.


Tystnad.


Gregg o Gregg jr på båten Faith samlar nötter.


På fisketur.


Nicóle, Emily o Amanda lär sig seglingens grundkurs...


En söderhavsfamilj.

Tidigare Resebrev
Smilla mot Söderhavet 2004-04-05
Jättesköldpaddor på Galapagosöarna... 2004-04-02
Mot Galapagosöarna... 2004-03-16
Frustration 2004-03-15
Genom Panamakanalen 2004-03-10
Lindbloms kokar soppa på en spik 2004-02-15
Känslomässigt återseende med San Blas indianöar 2004-02-02
Mot Cartagena, Colombia 2004-01-17
Glada gäster och en annorlunda Julafton 2004-01-16
Julen närmar sig på Bonaire, Sofia mönstrar av och barnen tar dykcertifikat 2004-01-14
Från ett paradis till ett annat 2004-01-12
Adrenalinkick i Andernas Merida & savannen Los Llanos 2003-12-12
Marina Maremares - en riktig pärla i Puerto la Cruz 2003-10-09
Isla Margarita - ett billigt paradis i ett oroligt land 2003-09-30
Bottenmålning på Grenada 2003-09-22
Att vara utvandrad till okänt land 2003-09-15
Borta bra men hemma bäst?! 2003-09-14
Beslut på St Lucia och glatt återseende av "gamla" norska seglarvänner i Grenandinerna2003-08-30
Träningsläger på St Lucia 2003-06-11
Tillbaka till civilisationen 2003-05-05
Varför ska det alltid trassla?? 2003-04-12
Besök av Magnus, Agneta och Johanna Lindblom 2003-04-03
På Tobago i fem veckor 2003-03-20
Karnevalen i Trinidad 2003-03-06
Efterdyningar Atlanten 2003-02-20
Resan över Atlanten
7 januari 2003 Förväntningar på Atlantseglingen
6 januari 2003 Hemskt väder på Kanarieöarna
28 december 2002 Besök av familjen Tegen
21 december 2002 Besök av Sven o Christina Holmberg
21 december 2002 Besök av Nicóles simkompisar
12 december 2002 Besök av Christer o Kerstin Lindh
27 december 2002 Besök av mormor Kerstin o broder Peter
Postbekymmer december 2002
1 december 2002 framme på Teneriffa
25 november 2002 Porto Santo i våra hjärtan
20 november 2002 Watermakerinstallation
10 november 2002 Funchal
23 oktober 2002 i Porto Santo
15 oktober 2002 framme i Porto Santo
14 oktober 2002 på väg till Porto Santo
13 oktober 2002 på väg till Porto Santo
12 oktober 2002 på väg till Porto Santo