Resebrev

2004-06-20

Tuamotus - Den farliga arkipelagen - Del 1
Läs del 2 här »

APATAKI

Tuamotus är den andra ögruppen man anländer till i Franska Polynesien när man kommer seglandes från öster. Förr kallades den för - den farliga arkipelagen - !
Ögruppen består endast av små atoller, alltså låga korallöar som sitter på ett ringrev där den högsta punkten är toppen på den längsta palmen. Vissa atoller har ett pass, eller fler, där det är möjligt att med en mindre båt passera in i lagunen. Dessa öar är givetvis svåra att se på längre avstånd och historien berättar om otaliga skepp som avslutat sina dagar genom att i dåligt väder eller under nattetid seglat rakt upp på revet.
Idag är det inte svårt att angöra denna ögrupp (som en del tyvärr fortfarande tror och bara seglar förbi..). Med GPS:ens och radarns hjälp så kan man komma väldigt nära utan att för den skull behöva få en landkänning. Vad som dock fortfarande är relativt besvärligt är att beräkna sin tid för att gå igenom passet in i lagunen. Man måste ha färska tidvattentabeller och information om månens upp och nedgång för att kunna räkna ut den perfekt timmen för att göra sin passage. Vattnet rinner hela tiden in och ut i lagunen. I passen blir det extra strömt när tidvattnet är som starkast och i vissa pass kan strömmen uppgå till 9 knop. Sådan vattenkraft vill man varken ha med eller emot sig så därför räknar man noga.

Vi anlände en tidig tisdagsmorgon till ön Apataki, som ligger i den nordliga delen av Tuamotus. Vi smög fram längs öarna på havssidan och närmade oss passet vid 10-tiden. Vi hade räknat ut att just då var det slackvatten och bästa förhållande för att ta sig igenom det smala passet. Trots våra beräkningar och pålitliga böcker var vi nervösa när vi närmade oss. Inte ville vi gärna bli slungade mot revkanten i passagen.
Vi tog sats ordentligt... ökade varvtalen på motorn, så jag trodde den skulle sprängas, och sedan stävade vi in mot öppningen. Vattnet såg lugnt ut och fiskarna vinkade glatt åt oss. Men... så plötsligt fick vi se brytande vågor i öppningen en bit in i lagunen. Modet svek... och vi vände tvärt utåt igen och medan vi samlade mod för ett andra försök cirklade vi runt ett tag. Några fiskare kom emot oss och vi frågade om de trodde det var okej att gå igenom. Dessa fiskare var ju givetvis fransktalande och verkade inte förstå vår fråga men så småningom nickade de roat på huvudet och menade att det var bara att stå på.
Bakom oss hade vi våra vänner på den svenska båten "Acapella". Vi ropade på dem för att höra vad de trodde och tillsammans beslutade vi att det nog måste vara rätt tid i alla fall...
Nytt försök... vi gled igenom öppningen som först hade alldeles platt vatten med stora strömvirvlar. Väl inne i lagunen bröt vågorna vilt, under några 100 meter, av ström och vind som möttes. Därefter bredde den turkosa lagunen ut sig framför oss och vi var inne i paradiset. Underbart!!
Underbart... ända till vi kikade ner på sjökortet och såg att reven och korallhuvuden inne i lagunen inte var utritade till fullo.
Då gäller det att köra sakta... ha en eller flera personer på utkik (s.k. eyeball navigation) och sedan leta sig fram till en fin ankringsplats. Kikade man så bredvid sjökortet och ner i vattnet så såg man botten alldeles klart på 30 meter!! Fascinerande!!
Vi valde en vacker ankringsplats i det nordvästra hörnet av lagunen alldeles intill en längre korallö. Där låg redan den svenska båten "Pacific Pearl". Tillsammans kände vi oss väldigt nationalistiska där vi låg ensamma, 3 svenska båtar, med våra svenska flaggor vajande i vinden och inte någon annan båt så långt ögat nådde.
Även om man inte känner varandra så väl och är i olika åldrar med olika bakgrund så är man ändå världens bästa vänner just då och där. Man är ju dessutom helt utlämnad till varandra om något skulle gå på tok.

Vi satt länge i sittbrunnen den första eftermiddagen och bara njöt av den vackra naturen. Själv tror jag aldrig jag kan titta mig mätt på kombinationen av de gröna vajande palmerna, den vita korallsanden och det turkosa vattnet. Just klockan 3 - 4 så ger solen sitt bästa ljus för att framkalla färgerna nästan magiskt och för mig är det nästan överväldigande.
Men... det går ju inte att bara sitta och titta... man behöver ju äta också.
Innan jag visste ordet av var harpunerna laddade och familjens jaktstyrka satte av i dingen. Jag hade gärna tagit upp något kött ur frysen för att slippa leva med "hajnervositeten".
Tuamotus är vida känt för sitt stora utbud på haj och jag visste sedan sist att de inte alltid är snälla. "Då" hade vi en aggressiv stackare som attackerade vår dinge. Den fick dock spjutet i sig innan den hann smaka på oss?!

- MASSOR AV HAJJJJ, skrek Lucas och lös med hela ansiktet när de var tillbaka efter någon timme.
- Jag tyckte det var lite äckligt först men jag vande mig... i alla fall lite grann, sa han stolt.
4 stycken stora fiskar hade de skjutit och jag kunde konstatera att middagen var mer än väl under kontroll.
Thomas var dock lite betänksam på om man kunde äta fisken eller ej. I våra böcker stod att läsa om fiskförgiftning och att man skulle vara försiktig.
Han stack iväg till ett par fiskare som låg och fiskade en bit från vår båt.
Något senare kom han tillbaka tomhänt. En av fiskarna gick absolut inte att äta!!
- Men var är de andra då... frågade jag och undrade om jag skulle behöva ta upp det där köttet i alla fall...
- Nej... de tog fiskarna och lovade att göra i ordning dem, åt oss, inne på stranden i kväll... svarade han glatt och därmed hade vi fått 3 nya vänner i 20-årsåldern.
Efter mörkrets inbrott åkte vi in till stranden och där låg vår fisk på elden. Snart blev vi tilldelade varsin fisk på bananblad och åt givetvis med... fingrarna.
Det var svårt att kommunicera, tyvärr, eftersom vår franska inte är tillräcklig och deras engelska väl dammig.
- Imorgon hämtar vi vår sköldpadda så får Ni smaka på den... tecknade de innan de försvann hemåt i natten.

Nästa dag anlände våra amerikanska vänner på båten "Faith". De fick sköldpadda på stranden som välkomstmiddag!! Fiskekillarna hade med sig en ukulele och med vår gitarr var det vacker trestämmig sång natten lång.
Sköldpadda är faktiskt riktigt gott!! Dock blir smaken besk när man vet hur de lagras levande liggande uppochner på sitt stora skal till det är dags för kokning!!

Följande dagar kom fiskekillarna förbi för att få hjälp med att harpunera fisk. Lucas stornjöt dels för att de alltid kom under skoltid och dels för att han blev allt modigare i vattnet med hajsällskap. Jag var förfärad över deras berättelser om hur killarna alltid bad till Gud och gjorde korstecknet för att de inte skulle bli bitna av de stora odjuren. Mer förfärad blev jag när en av dem visade ett långt ärr på skuldran...
- Ähh, det är sånt som händer... ibland nafsar de lite... de måste man förstå... menade han(?!).

En kväll kom de farande i sin lilla motorbåt från atollens enda by. Där hade de skaffat kyckling och bröd. De pekade på grillen och sa:
- Party... party... , och så skrattade de så tårarna rann.
Nåja... vi fick fram mer kött, fixade sallad och bröd snabbt och sedan partajade vi med dessa "apatakier" på SMILLA. Vi sjöng lokala sånger till ukulele och gitarr. På småtimmarna var det till och med lokal dansundervisning på akterdäck.
Vi hade en rolig kväll och barnen tyckte höjdpunkten var när papporna på SMILLA och FAITH dansade hulahula...

Vi seglade runt inne i atollen för att, så att säga, bese alla ändar. I den sydöstra delen hittade vi en ö, där det fanns en pärlfarm. Tuamotus är känt för sina svarta pärlor. De odlas i speciella musslor och säljs sedan för dyra pengar. Någonstans läste jag att den största pärlfarmen i Tuamotus är värd mer än 20 miljoner US-dollar!
Vi gjorde ett studiebesök i land där Nadine tänkte göra affärer. Hennes avsikt var att byta bort en del av sitt ljusa hår mot en svart pärla. Vi hade tidigare hört att fiskarna gärna använde ljust hår som fiskedrag. Tyvärr skrattade de bara åt henne och hon återvände surt mot båten utan en svart pärla och med hela sitt ljusa hår i behåll!!
På väg hem gick vi längs en strand och fick se en lokal flicka stå och klappa något i vattnet. Vi gick närmare och såg att 2 stora sandhajar kretsade i vattenbrynet. De la sig fint alldeles vid strandkanten och hon klappade dem!! Givetvis smög vi dit och fick klappa vi med. Det är nog både första och sista gången vi klappade haj!!

Efter 3 underbara veckor på Apataki beslutade vi att gå vidare till nästa atoll.
Vi tog farväl av våra polynesiska vänner och stävade ut genom passet. Denna gång mer självsäkert och rakryggade...

SMILLA / Helén