Resebrev

2004-06-30

Tuamotus - Den farliga arkipelagen - Del 2
Läs del 1 här »

TOAU

Atollen Toau ligger 20 distans sydost om Apataki, där vi tillbringade 3 veckor. Vi väntade på en lugn dag för att gå emot passadvinden, som oftast blåser från sydost, till Toau. Ibland gör passadvinden ett mindre uppehåll och då får man passa på. Dagen kom fortare än vi anat och vi motorerade över med våra svenska vänner på "Acapella" och amerikanska vänner på "Faith".
Toau har ett pass in i lagunen som ligger på den södra delen. På den norra sidan hittar man en djup vik in i revet där man också kan ankra men man har där ingen tillgång till lagunen. I alla fall inte med segelbåt. Om man använder dingen så kan man, lätt i högvatten, snirkla sig in genom revet till det turkosblå vattnet på andra sidan.
Vi valde att gå till "revviken". Ryktet sa att här var mycket bra dykning med ett enormt klart vatten.
Knappt hann vi ankra förrän dykutrustningen var framme och korallrevet var checkat. Ryktet var sant. det var riktigt, riktigt tjusigt med en sikt på 30-50 meter!!

På den lilla ön, tillhörande revet, bodde en familj som mer än gärna ordnade middag åt oss en kväll. Det var där som Emily och Amanda på "Faith" samt vår Nicóle träffade den 20 åriga Devina.
- Snälla... kan inte Du lära oss riktig hula-hula, hörde vi hur tjejerna bad och bönade.
Senare hittade vi dem i ett skjul längre bort där de dansade, övade och övade.
Någon kväll senare var det föreställning och vi blev inbjudna att beskåda deras danskonster. Då hade de även tillverkat hula-hula kjolar med tillhörande hårprydnader och alla såg ut som riktiga söderhavstjejer.

Ibland blir det gnissel i seglarlivet och det var vad vi fick erfara här på Toau. Att segla tillsammans med en annan båt är på många sätt mycket bra speciellt när man har barn i samma ålder. Man kommer varandra dock väldigt inpå livet och tillslut är man en enda stor familj istället för två mindre. Vårt kollektiv består av en amerikansk familj och vi. Hur gärna vi än tror och vill att våra västerländska kulturer ska överensstämma så finns det många punkter som är olika. Dessutom är det svårt när det blir en intern konflikt inom den egna familjen som inte då helst får synas i storfamiljen.
Våra vänner har egentligen ett ganska stort problem som förföljer dem. HAN älskar att segla och förverkliga sin dröm, att segla runt jorden, medan hon inte tycker om att segla överhuvudtaget. Hon är väldigt rädd hela tiden och kan knappt se några fördelar med de ställen de väljer att besöka heller. Hon gråter ofta och tycker det är alldeles förfärligt. De tre barnen tycks dock trivas utmärkt ombord vilket för dem är en stor fördel och lycka.
Vi träffade dem första gången i Panama när de varit hemifrån i 3 månader och vi kunde då förstå att familjen kanske inte "slipats" ihop än men. tyvärr tycks problemen inte bli bättre.
Just här på Toau kände vi att vi blev påverkade för mycket av allt trassel. Vi kände oss nere, helt enkelt, och valde att istället för att stanna kvar några veckor som tänkt, fortsätta mot Tahiti. Våra vänner skulle ju snart komma efter och kanske skulle det vara bra med ett litet uppehåll.

Sagt och gjort... efter en vecka visade väderprognoserna bra vindar. Vi vinkade, något sorgsna, adjö, till detta paradis, och satte segel mot civilisationen på Tahiti.

SMILLA / Helén