Resebrev

2004-07-15

Tahiti - Del 1
Läs del 2 här »

Tillbaka till civilisationen och stormväder på Tahiti

Efter 2 dygns härlig segling från Tuamotus till Tahiti slängde vi i ankaret vid Maeva Beach. Där ligger man säkert och bra innanför revet och en bit utanför huvudstaden Papeete. Vattnet är klart och fint så man kan lätt köra "watermakern" och dessutom snorkla, dyka och simma. Vill man sedan in till stan så tar man bussen i 15 minuter men för att handla behöver man egentligen inte in till "storstan" eftersom det ligger stora fina affärer alldeles i närheten av ankringsplatsen.
3 månader utan riktiga affärer och vad man normalt kanske kallar civilisation så var vi ganska utsvultna. Därför hann vi knappt backa fast ankaret innan alla slängde sig i dingen för att fort komma in till land.
Snabbt hamnade vi mitt i ett köpcentra, blodet rusade extra fort och munnen torkade helt då vi alla bara stod och gapade, en lång stund, bland allt utbud. Vi vräkte i oss det ena goda efter det andra och hickade sedan i kapp när det var dags att betala. Inte fick det bli många gånger på det viset... Dock laddade vi ett antal vagnar med go´mat och drog ner till båten. En härlig känsla!!
Papeete tog vi med storm någon dag senare och kunde konstatera att 20 år förändrat staden en hel del. Många fler affärer, mycket mer folk och otäckt mycket mer bilar. Vi tyckte nog att ett ansiktslyft vore på sin plats bland gamla, spruckna och smutsiga byggnader. Kanske finns det inte några öronmärkta slantar, från EU, för det ändamålet?!

Tyvärr är det inte bara fördelar med civilisation... har man varit frånvarande ett tag så är man mottaglig för nya bakterier.
Efter 3 dagar började Lucas få ont i halsen som snart visade sig vara halsfluss. SMILLAs apotek hade lyckligtvis några penicillinkurer på lager men innan pillerna hann bita på honom så hade han hunnit blåsa på båda sina systrar som däckade en efter en. Så krälade sig eländet på Thomas som blev liggande i flera dagar i feber, halsont och stark huvudvärk. Själv gick jag omkring och kände efter mest hela tiden men tydligen var jag inte mottaglig just då och tur var väl det eftersom det är bra om NÅGON kan se efter alla andra...
För 20 år sedan, i Papeete, sprang jag mellan Thomas och vår seglingskompis Sven på "AnnaTria". Då var det dock värre eftersom de båda druckit dåligt vatten på Marquesas och fått Hepatit (gulsot). Inget man botar lätt med piller från skeppsapoteket.

I och med att vi landade på Tahiti så började vädret att krångla. Små lågtryck, fronter och elände vandrade över ön och förde med sig vridande vindar, ibland riktigt kalla från söder, massa regn, åska och blåst.
Våra amerikanska vänner på "Faith" lämnade Tuamotus 5 dagar efter oss och hade en alldeles bedrövlig överfart i 25-30 knops vind rakt i näsan. Vi var nästan säkra på att de skulle vända om efter en dag men de gav sig inte. Vi lotsade in dem i mörkret när de väl var framme. Då var besättningen helt slutkörd och trött. Båten var i totalt kaos och ingen eller inget blev sig likt förrän efter flera dagar.

En lördag natt vaknade jag av att Thomas stod upp i sängen och kikade ut genom luckan.
Lagom irriterad över att han stod där och stampade så undrade jag vad han höll på med.
- Satan... det kommer ett himla oväder snart, svarade han och stängde igen luckan. Det är en massa åska där ute... fortsatte han och kröp ner igen mellan lakanen.
Jag tände min lampa för att se vad klockan var. Hon stod på 01.20. Just då snurrade vi till, SMILLA lutade och vi hörde hur vinden drog till där ute. Vi båda flög upp i sittbrunnen. Thomas kastade sig på startnyckeln till motorn och jag satte på navigeringsinstrumenten. Vinden var redan uppe i 30 knop och regnet piskade emot oss. Inom 5 minuter så blåste det nästan 60 knop och det kändes som om vi tappade kontrollen över vad som hände. Vågorna började bryta runt båten samtidigt som den lutade i vindkasten och slängdes än hit och dit. Vi hörde hur lösa grejer inne i båten slogs i golvet. Vårt soltak slet sig i 2 ändar och fladdrade öronbedövande i vinden.
- Ge mig den stora kökskniven... foooort, skrek Thomas. Jag var snabbt uppe med den och han kapade de andra linorna till soltaket i ett huj. Givetvis tog vinden tag i tyget men... det gjorde vi också och med gemensamma krafter lyckades vi få ner det på sittbrunnsgolvet. Jag kikade ner i salongen och där såg jag Nicóle fara omkring och plocka upp alla saker som trillat ner när vi lutade.
- Vad är det som händer... vrålade hon... draggar vi eller????
Ja... det var frågan... hur länge skulle ankaret sitta? Thomas stod vid rodret och försökte hjälpa ankarkättingen så gott det gick. När vinden lugnade sig lite tog jag ratten och han sprang fram för att lägga ut mer kätting. Han hann precis tillbaka innan det ilade i igen. Vindmätaren visade 58 knop!!
Runt om oss var det fullständig kaos. Vi såg lanternor i mörkret komma farande. Vi hörde folk som vrålade och skrek. Vi hörde båtar som krockade. VHF:en (radion) var upptagen hela tiden av människor som ropade på hjälp.
- MAYDAY MAYDAY WE ARE HITTING THE REEF AND WE NEED FAST ASSISTANCE!!! HELP HELP... Ja... hjälp... vem kan möjligtvis hjälpa till i en fullständig kaos där ingen kan lämna sin egen båt??!!
Detta fortsatte i ca 3 timmar innan vinden lugnade sig lite och vi kom till sans. Sedan var det bara att vänta på dagsljuset för att kunna se förödelsen. När så solen gick upp var vinden nere i 20 knop och trotts brytande vågor och regn så tycktes det riktigt lugnt.
Vi kunde konstatera att nästan ingen båt låg där den hade legat kvällen innan och ju längre in på dagen vi kom desto mer förstod vi att många båtar fått problem.
Våra vänner på Faith hade varit riktigt illa ute. De hade ett mindre rev precis bakom sig. Givetvis hade de draggat över detta rev och skrapat upp stora djupa hål i kölen. Samtidigt hade de dragit med sig 3 andra båtar. (Faith är ju en stor tung 56-fotare!!) Dessa hade dock släppt sina ankare på botten och gett sig av. Tur i oturen var att Faith inte gjort detsamma. När Thomas senare dök ner för att få loss deras ankare och kätting ur korallerna så såg han att de hade en lina i propellern. Om de släppt ankaret, där mitt i natten, hade de alltså inte kunnat köra båten utan drivit rakt in i hamnväggen, gjord av cement. Det hade antagligen då blivit slutklämmen på deras jordenruntsegling. Nu klarade de sig, men, som sagt, med djupa hål i kölen (som kanske inte är så bra i sig) samt en hel del skönhetsskador. Naturligtvis var händelsen mycket dramatisk för dem och det tar ju tid att psykiskt komma tillbaka som en glad seglare efter så starka upplevelser.

Våra svenska vänner på båten "Acapella" hade också haft problem. Ejje, som var själv på båten eftersom Maritha åkt hem till Sverige en sväng, vaknade mitt i kaoset. Han hade då draggat och fastnat i en annan båts ankarlina. Den båten han fastnat i hörde "Acapellas" kätting slå mot sitt skrov och eftersom de var rädda om både köl och roder så ropade de till honom att försöka komma närmare så kättingen blev slak och kanske på så sätt kunna frigöra honom. I mörkret var avståndet svårt att bedöma vilket resulterade i att han körde rakt in i sidan på dem...

Och sedan kom då processen då alla skulle bestämma vems felet var... pengar hängde löst... precis som ord och anklagelser. En enda oreda spred sig precis som rykten om vad som pågick vad gällde skadestånd, försäkringar och annat.
Nej... jag tror ingen blev människa igen på några dagar.
Vi hade tur, denna gång, som undkom med ett trasigt soltält och blotta förskräckelsen.

Efter den händelsen tyckte vi inte ankringsplatsen var något vidare längre. Ganska snart hade vi fyllt båten med läckerheter och seglade över till Moorea.
Det är bara ca 4 timmars segling och det kändes ganska lagom i det ostadiga vädret.
Väl framme så låg vi vackert igen på 4 meters djup och kristallklart turkosblått vatten.
Här träffade vi en ny amerikansk kompisbåt "Island Spirit" med 2 barn ombord, 9 och 7 år gamla. De hade en föreställning, för oss, på USA:s nationaldag den 4 juli, och senare vandrade vi även upp över Mooreas kullar för att besöka en historiskt religiös offerplats. Här förekom ju kannibalism för några 100 år sedan som gjorde det extra spännande för barnen.

Ja... så var det ett perfekt ställe för att dyka. Bilderna får tala för sig själva...

SMILLA / Helén