Resebrev

2004-08-10

Tahiti - Del 2
Läs del 1 här »

Vackra honungshudar på Frankrikes nationaldag den 14 juli och stackars Lucas som senare får en STOR spruta

- Ni måste bara vara på Tahiti på Frankrikes nationaldag... är det många som sagt till oss.
Nja... så vet vi ju sedan sist att det var häftigt med all polynesisk dans och andra festligheter men... också väldigt mycket folk. Eftersom vi inte hör till den skaran som älskar stora arrangemang så önskade vi oss en liknande men mindre upplevelse på någon av de andra öarna i Society Islands.
Vi valde Raiatea. Först blev vi besvikna då vi hörde att den polynesiska befolkningen inte var så mycket för att fira FRANKRIKES nationaldag. Som så många andra kolonier i världen strävar de, i alla fall vissa grupper, efter sin självständighet.
Lyckligtvis visade det sig gå en parad igenom staden med tillhörande musik och dansuppvisning. Allt var i mindre skala som vi tänkt, kanske inte så professionellt men riktigt trevligt.

På Raiatea hittade vi en liten hamn med plats för kanske 10 båtar. Det var första gången på 5 månader som vi låg förtöjda vid brygga. Vi blev som barn på julafton när vi kopplat vattenslangen i uttaget i land och kunde duscha så länge vi ville utan att någon brydde sig. SMILLA fick sig också en rejäl duschning och sedan var det dags för vattenkrig som man ju faktiskt kan ha när man har tillgång till outtömliga reserver vatten!
Men... man blir en liten arbetsnarkoman när man ligger vid brygga. Det börjar alltid med att man sköljer av båten... så ser man ett svart märke någonstans... fram med vaxet... oj... och där är en rostfläck... och där är en till... och där är massor... oljan till motorn måste bytas... filter till watermakern... kanske skulle vi sy upp en ny sprayhood... eller förlänga soltaket... och NEJ... det är bara att lossa förtöjningarna och dra annars blir man fast för livet!

BoraBora blev nästa anhalt. Den ön är någon gång vald som världens vackraste! Den ÄR vacker, otroligt vacker men vi tycker nog Moorea är minst lika tjusig.
Mellan prickarna i revpassagen dök det upp något stort och svart.
- Men... är det en klippa mitt i passet... sa jag till Thomas.
Då försvann "klippan" och istället såg vi en kaskad av vatten som sköt rakt upp i luften.
- WOW, en stor VAL... skrek vi till varandra. Häftigt!!
Dagen var den 22 juli och vår 15:e bröllopsdag!! Amanda på "Faith" hade också sin 13-årsdag. Så det var party time.
Vi firade med att besöka en restaurang kallad "Bloody Mary". Här har många kändisar varit och signerat sina namn på ett stort plakat . Restaurangen är uppbyggd av endast palmer och palmblad. Golvet är sand, stolarna är små stubbar och borden större träskivor. Allt är väldigt tjusigt gjort och nog känner man sig som en kändis när man kliver in, men inte var det någon som ville ha min signatur inte...

Kaptenerna på både SMILLA och FAITH var oroliga och besvärliga på BoraBora. De ville bara iväg till nästa ö, Maupiti, 5 timmar bort. Väl där förstod vi nog varför. Lika vacker fast mycket mindre. Inga båtar och inga turister. Ett perfekt ställe för att ligga och vänta på bra väder för att ge sig av väster ut mot Tonga.
Medan vi väntade hyrde vi cyklar och cyklade runt ön som var ca 10 km i omkrets. Vi vuxna cyklade ett varv medan barnen nog cyklade tre. Så kul det kan vara att cykla när man inte gjort det på ett tag!!

Lucas hals gjorde sig påmind igen. Nu tredje gången halsfluss sedan vi kom till Tahiti.
- Nej... nu är det Du och jag som går in och ser om det finns en doktor i byn här, sa jag till honom en morgon.
Där inne fann vi faktiskt en läkarmottagning. Jag berättade att Lucas nu skulle börja sin tredje penicillinkur och att det inte kändes riktigt bra. Snart skulle vi ju ut och långsegla igen och jag hade ingen lust att brottas med dessa bakterier ute till havs... De sprider sig ju som pesten... menade jag.
- Vi har en bra spruta här som han kan få, sa doktorn.
Lucas såg inte så glad ut men MAN som han är lade han sig fint på britsen medan han kikade mellan ögonfransarna på den största sprutan vi någonsin sett.
Jag blev svimfärdig... som jag alltid blir på sjukhus nu för tiden... och fick sätta mig ner.
Sedan hörde jag Lucas gny, stöna och stånka. Tårarna var nog inte så långt borta MEN... bra blev han på studs, INGET kostade det och glad var jag...!!

Väderkartor och väderprognoser tar helt överhanden när man ska ut på långsegling.
Denna gång tror jag vi var otroligt noga med att läsa väder.
Det värsta vi upplevt någonsin upplevde vi, just här för 18 år sedan, på sträckan från BoraBora till Tonga då vi blev uppjagade av en ilsken storm med orkanstyrka i 4 dygn. Då slet vi minst sagt för våra liv och än idag kan vi inte riktigt förstå att vi klarade oss.
Det var bl. a i denna storm vi blev i nerslagna av en "freakwave" 180 grader, alltså rakt upp och ner. Jag, som satt ute och styrde slogs överbord och hängde, i vattenfallet, i min livsele och trodde väl aldrig jag skulle komma upp igen...
Detta tänkte vi nu INTE uppleva igen utan, som sagt, vi läste, studerade och lyssnade på alla väderprognoser som fanns att tillgå.

Så en dag... såg det lysande ut.
- NU är det fin passadvind ända bort till Australien, hörde jag Thomas säga...
Morgonen därpå gled "Faith" och "SMILLA" ut genom revpassagen. Vi hade målet inställt på Palmerstone Island, en liten atoll mitt ute i havet, ca 4 dygn bort.

Passadvind ja... ack... vad vi bedrog oss...

SMILLA / Helén