|
Dåligt
väder - Del 1
Läs del 2 här »
Det här är ett utdrag ur en tänkt bok skrivet för ett antal år sedan.
Vi har då lämnat Franska Polynesien för att gå till Cook Islands. Dock
jagade en storm med orkanstyrka upp oss på vägen och vi nådde aldrig
vårt mål. Min förtvivlan över att lämna Franska Polynesien många år
senare med SMILLA kan kanske bättre förstås om man först läser denna
berättelse.
Stilla Havet augusti 1986
Den förfärliga stormen
Jag satt och stirrade på klockan. Minuterna segade sig fram. Egentligen
skulle jag försöka sova men i det öronbedövande dånet gick det bara
inte, trots att jag var fullständigt utmattad.
När klockan stod på 09.00 drog jag mig fram till sittbrunnstrappan.
Mina ben och armar skakade.. Mer eller mindre kröp jag uppför stegen
och på fjärde försöket fick jag upp sittbrunnsluckan. Saltvattnet piskade
genast emot mig, precis som om det behövde påminna om sin existens.
Jag kisade mot Thomas och öppnade munnen för att säga något men det
jag sa försvann snabbt bort i vinden innan det ens nådde hans öron.
Jag prövade med att skrika:
- Går det bra, eller?? Svaret uteblev. Kanske var det en dum fråga...
Kanske hade jag hoppats på att han skulle svara:
- Jodå, det går finfint. Gå ner och sätt Dig igen...
Men jag visste att nu var det min tur. Min tur att sitta därute och
försöka styra bort från land. Land, som vi egentligen inte visste om
det var där framme eller ej. Det hade varit omöjligt att få en position
med hjälp av sextanten så vi fick helt enkelt tro oss fram...
I tre, eller var det kanske fyra, dygn hade stormen rasat utanför skrovets
väggar. De gånger vi tagit oss ut i sittbrunnen för att kika efter fartyg
hade vi tappat andan i vinden. Så blåste det. Vågorna var enorma, mycket
högre än vår mast, och förde ett väsen som är omöjligt att beskriva.
De bröt överallt och ofta över båten som stod och skakade av den kraft
som smällde i däcket när vattnet kastades på och över båten. Det var
ingen idé att försöka styra och hålla någon kurs. Fullkomligt meningslöst.
Där inne hade vi suttit dessa dygn i någon slags dvala mellan ett vaket
och sovande tillstånd. Någon gång hade vi öppnat en konservburk med
spagetti i tomatsås och slevat i oss direkt från burken. Men mestadels
satt vi bara och stirrade på varandra, eller bort från varandra, eller
kanske på vattnet som börjat rinna från däck nerför masten och in i
båten, medan vi väntade på att nästa våg skulle komma brytande över
oss. Vågade vi fundera på hur många vågor till båten skulle klara...
Vågade vi fundera på hur livflotten skulle kunna slängas i vattnet och
hur den skulle klara sig bland vågorna... Kanske förträngde vi det...
Men så hade vinden minskat något och vi bestämde oss för att försöka
styra båten på en vettig kurs. Thomas hade tagit första 2-timmarspasset.
Regnstället hade jag redan på mig. Det hade inte varit av alls de senaste
dygnen. Även om det var varmt i luften så hade vi regnställen på oss
för att inte bli nedkylda av vågor och vind. Dessutom var det kallare
på natten.
Jag drog på mig flytvästen och satte fast livselen i den. Igen segade
jag mig upp för sittbrunnstrappan och denna gång klarade jag att få
upp luckan på tredje försöket. Jag stängde den snabbt bakom mig för
att inte vågorna skulle leta sig fram och in i båten.
Jag gjorde fast livselen dubbel i vår stålbåge och kände efter ordentligt
så att den satt.
- OKEY, skrek jag till Thomas, utan att titta på honom för jag orkade
inte se hans ansiktsuttryck.
- Gå in nu, så styr jag! skrek jag igen. Jag hörde aldrig att han svarade
något utan såg bara hur han försvann ner i båten och luckan stängdes.
Nu var jag själv. Själv med vågor, vind och båt. Tårarna rann ner för
kinderna och blandades med det salta havsvattnet. Det sved i ögonen
och det var svårt att se kompassen för att hålla rätt kurs. Dånet omkring
mig var öronbedövande.
Då... helt plötsligt blev det tyst. Allt liksom bara stannade upp. Vinden
var borta och oväsendet likaså.
Jag skruvade mig runt för att se vad som egentligen hänt.
Det var då jag såg den. Jag såg egentligen rakt in i den. Den enorma
vågen. Jag följde vågväggen bakom mig rakt upp i himlen och långt där
uppe såg jag hur den bröt. Bröt, rakt emot mig...
Rorkulten slets ur mina händer. Jag tappade fotfästet och flög. Så kom
smällen och smärtan. Allt blev svart...
|
|
Inga bilder tillgängliga...
|