|
Dåligt
väder - Del 2
För att bättre förstå mina panikkänslor i den här berättelsen läs
först:
Del 1 - "Den förfärliga stormen" »
Stilla Havet augusti 2004
Jagad av hemska minnen
- Nu är det passadvind ända bort till Australien och den ska ligga kvar
i minst 3 dagar, sa Thomas glatt en morgon.
- Det spelar ingen roll... jag hänger inte med... sa jag sturskt och
försökte snabbt fundera ut orsaker till att dra ut på tiden.
- Vi har inte handlat färdigt allt än!! Och vad är det för fel med att
bara ligga här någon vecka och njuta... undrade jag.
- Imorgon drar vi, blev svaret och jag såg på kaptenens min att han
hade bestämt sig.
I dagar hade vi gemensamt, nästan hysteriskt, lyssnat och tittat på
alla tänkbara väderprognoser. Denna gång hade vi bestämt oss för att
segla mellan Franska Polynesien och Tonga i vackert väder och endast
kanske lida av det ständiga rullandet och tröttheten.
Den hemska stormen med orkanstyrka i över 4 dygn som vi upplevt 18 år
tidigare är den upplevelse som stannat kvar längst av våra då 4 år till
sjöss. Bokstavligen kämpade vi för våra liv och så här efteråt kan vi
egentligen inte förstå att vi klarade oss.
Vårt mål var då Aitutaki i Cook Islands men med stormen drev vi förbi
vårt mål och hamnade till slut på en liten atoll mitt ute i havet kallad
Palmerston Island. Här träffade vi underbara människor som tog hand
om oss, väl omskakade sjömän, som slängde i ankaret utanför deras rev.
De bjöd oss på middagar och delade med sig av sin kultur ända tills
vi kommit till sans och vågade oss ut på öppet vatten igen.
Nu, med SMILLA, var istället denna atoll målet. Dels för att komma tillbaka
och säga "Hej" och dels för att givetvis visa barnen att det finns människor
som lever helt isolerade från övriga världen och faktiskt tycks trivas
riktigt gott med det.
Men... det var detdär med att ta steget ut och passera "mardrömsfläcken"
utan att bli tokig som var tungt.
Som sagt... en dag bestämde sig kaptenen på SMILLA och i samråd med
kaptenen på FAITH... att nu var det dags.
Jag kände mig inte glad när vi stävade ut genom revpasset även om vädergudarna
lovat finfint väder hela vägen.
Fyra dygn hade vi framför oss till Palmerston Is.
Vinden var alldeles perfekt den första dagen och vi spirade ut våra
segel ett åt varje håll och flög fram som en fjäril. Lagom efter mörkrets
intågt ökade vinden. Thomas väckte mig efter 2 timmar (precis som om
jag sov, haha) och det var dags att veva in storseglet. Vid vaktombytet
klockan 00 var det dags att hala in halva genuan också eftersom vinden
nu ökat till över 30 knop och vi forsade fram bland vågorna som nu bröt
runt båten.
Vansinnig redan då... skrek jag åt Thomas:
- Det HÄR stod ju inte på några väderkartor... Varför kan de ALDRIG
stämma!!???
Som alltid kände jag mig hemsk som ställde honom till svars för vad
naturkrafterna ställde till med men någon måste man ju skylla på och
på en båt långt ute till havs så finns det ju inte så många fler än
varandra.
Han försvann i alla fall kvickt ner i kojen och där satt jag bland vågorna.
Dagen efter var lika bedrövlig med tillägg att sjön nu blivit högre
och vågorna tycktes tävla om vem som först kunde bryta rakt ner i sittbrunnen.
Thomas som lagt sig en stund på eftermiddagen fick snabbt komma upp
när jag panikslagen skrek:
- Jag kan inte sitta här och titta på dem längre... Du får komma upp
och sitta här så Du är me´om vi välter.
Barnen tittade givetvis med stora förskräckta ögon på mig.
- Kan vi välta nu, mamma? pep Nadine där hon satt ihopkrupen i sitt
hörn.
Nicóle svarade tvärt:
- Det begriper Du väl att vi inte kan... De här vågorna är ju inget
mot vad vi hade på Atlanten...
Nadine nöjde sig med svaret och på något sätt kom även jag till sans
med mina känslor och förstod att jag överdrev i min reaktion men...
skillnaden var väl att på Atlanten slungades jag inte överbord som jag
en gång gjort i detta vatten.
Vinden var uppe i 40 knop innan den till slut vände ner. Då hade det
blåst och regnat i 3 dygn så vi var måttligt matta. Hela tiden hade
vi tryckts norr ut och såg nu att det var omöjligt att ta oss till Palmerston
Island. Nog hade vi kunnat stångas mot hög sjö, regn och vind men något
sa oss att det skulle vara att fresta på både familj och båt alldeles
för mycket.
Istället siktade vi in oss på Niue 3 dygn längre bort i riktning mot
Tonga.
Dock fortsatte vädret att spela oss ett spratt. Vi laddade hem väderkartor
och lyssnade på väderprognoser över SSB-radion. Där kunde vi både se
och höra hur vi borde ha en härlig passadvind med fint väder och vänlig
sjö... så långt från verkligheten det kunde vara.
Så... en av dagarna fick vi höra att ett lågtryck bildades i närheten
av Niue... givetvis bestämde vi då att fortsätta på vår nordligare kurs
för att undkomma detta. Och... visst slapp vi lågtrycket men... det
hade en liten svans hängande efter sig och den närmade oss med stormsteg.
Innan den slog till hade vi en dags riktigt fin segling men... vetskapen
om att dåligt väder väntade gjorde att vi inte riktigt kunde njuta.
När man möter en sådan "svans" så går vinden runt 360 grader medan man
passerar den. Först seglar man in i svag vind med regn och tung fuktig
luft, samt ibland åska. Sedan väntar stark kall vind från söder med
högre klarare luft.
Vi fick den svaga vinden bakifrån och motorseglade då. Den höga sjön
vi haft lade sig ganska fort men givetvis blir det skalpigt när seglen
inte får stadga från vinden. Åskan slapp vi faktiskt men det hällregnade
i ett dygn. Sedan vred då vinden långsamt mot syd sydväst vilket innebar
motvind för vår del. Motvind är helt okej i lättare vindar men när mätaren
visar 35 knop och sjön bygger upp så kan man inte mer än att frusta.
Vi såg vår plan om att landa på Niue försvinna jäms med hoppet och istället
fick vi ställa in kosan på Tonga. Våra planerade 4 dygn till havs hade
nu blivit 7 och innan vi skulle angöra Tonga kunde vi räkna till 9.
Inte förrän den sista dagen visste vi att vi skulle nå till Vavau-gruppen
i Tonga eftersom den låg på en mer sydlig bana än vad vi tidigare kunde
hålla.
Då var vi också så trötta på segling, vågor och vind att vi alla tog
i hand på att väl framme på Tonga så skulle båten fraktas ner till Nya
Zeeland och besättningen skulle kosta på sig varsin flygbiljett. Det
här var då helt allvarligt och alla menade det från hjärtat.
Men... så ser man plötsligt land i horisonten. Snart är man inne i en
vacker övärld igen och båten slutar att gunga. Solen tittar fram och
man njuter av de vajande palmerna och det turkosblå havet. Man vinkar
till andra seglare och känner en slags gemenskap i det man upplevt ute
till havs.
För vår del... kom också FAITHs besättning farande i dingen med blomsterkransar,
frukt, grönsaker och godis. De hade anlänt 2 dagar före oss och hunnit
hämta sig från seglatsen.
Vi förtöjde SMILLA vid en boj inne vid den lilla byn Neiafu och jag
var mäkta lycklig och stolt att jag överkommit mina panikkänslor därute.
Det tog 3 dagar innan förslaget med frakt och flyg till Nya Zeeland
var nedröstat. Det är som amerikanarna säger: It fades away...
SMILLA / Helén
|
|
Klicka
på bilderna för att se dem större!
Svårt att lämna Maupiti.
Glada trots regnväder.
Okey.. jag har fått nog.
SMILLA seglar med enbart genua.
SMILLA flyger som en fjäril.
FAITH seglar med genacker... svårt att hänga med dem då...
Tonga ser annorlunda ut... mamma.
|