|
September
2004
På Tonga simmar man med valar
...och givetvis finns det regler som säger att man inte får närma sig
valarna med egen båt utan istället betala en högre summa till någon
av de lokala "valsafari-företagen" som gladeligen tar ut turister i
sin båt och LOVAR en snorklingstur.
Vi tyckte det kändes fel att betala för att komma ut på vattnet så först
vägrade vi givetvis men senare insåg vi att vi kanske inte skulle ha
"näsa" för att hitta valarna därute och ändå mindre få se dem under
vattnet.
Tillsammans med våra vänner på "Faith" bokade vi en dag för detta äventyr.
På morgonen, denna dag, lyssnade vi, som alltid, på det skandinaviska
nätet på SSB-radion och fick där höra att våra vänner på "Pacific Pearl"
var i nöd strax utanför Tonga. De hade problem med rodret och kunde
inte styra båten. Givetvis kände vi genast att vi ville hjälpa till.
"Faith" erbjöd sig att ta med våra barn på valsafarin och själva ryckte
vi ut till nödhjälp. På väg ut i skärgården ropade den finska båten
"LIV" upp oss. De hade också hört nödropet. Kaptenen Sture menade att
vi behövde en RIKTIG bogserlina för att vara till någon hjälp. DEN hade
han och ville dessutom gärna följa med på SMILLA och hjälpa till. "LIV"
låg ankrad i en vacker vik där vi hämtade upp honom. Lagom på väg ut
från de sista skärgårdsöarna så hörde vi över SSB-radion att "Pacific
Pearl" hade fått hjälp av en förbiseglande tysk båt och att de klarade
sig fint... Lagom snopna tittade vi på varandra och tyckte väl kanske
att vår "valsafari-dag" hade gått åt skogen.
- Ahh, jag vet var valarna brukar gå, sa Sture, när han hörde hur besvikna
vi blev.
Ja... vi hade ju redan lämnat barnen till "Faith" och de var ute på
sitt egna äventyr. Vi hissade storseglet och seglade runt öarna efter
Stures pekfinger och DÄR... såg vi dem plötsligt. Tre stycken knölvalar
långt bort i horisonten. De kom dock rakt emot oss så vi minskade farten
och låg tysta och väntade. Snart hade de tagit sig ända fram till SMILLA
och låg och kikade på oss vid vattenytan. De dök under båten och simmade
runt om oss. Vi uppskattade avståndet till högst 10 meter.
- Styr här, jag hänger mig i badstegen, ropade Thomas till mig och plums
var han i.
Jag hörde hur vattnet forsade runt honom där han låg. Sture stod och
lös i kapp med solen och väntade på sin tur.
- Helt otroligt, vrålade Thomas när han kom upp. De är så häftiga att
se under vattnet.
- Du måste ner och se dem, skrek han till mig.
Först rös jag vid tanken men... - kanske får jag aldrig chansen igen,
tänkte jag för mig själv. Jag drog snabbt på mig bikinin och när Sture
kom upp gled jag tyst och försiktigt ner. Först hissnade jag bara av
känslan att hänga efter båten, när den gick framåt för segel, och kika
ner i djupet. Tänk om jag skulle tappa taget och bli liggande med dessa
bestar bredvid mig. Nog vet jag att de inte skulle bry sig om mig men...
ändå. De var ju faktiskt mycket större än båten! Så lugnade jag mig
när jag såg dessa enorma djur sväva runt i det klara vattnet. Jag kunde
följa dem tydligt genom mitt cyklop. De var först vid min högra sida
sedan dök de under mig för att komma upp på den vänstra. Det var otroligt
häftigt men också skrämmande att ha dem så nära inpå. De var två fullvuxna
valar och en baby. Babyn följde hela tiden mamman som hjälpte den genom
att knuffa på den med nosen. Mina armar började bli trötta av motståndet
i vattnet och snart fick jag dra min kropp in mot stegen för att sega
mig upp igen. Väl samlade uppe i sittbrunnen kunde vi nog alla konstatera
att upplevelsen var bland det bästa vi varit med om!!
På eftermiddagen träffade vi "Faith" och barnen igen. De hade också
haft en otrolig dag och upplevelse med valarna. Barnen hade till och
med snorklat med dem och tyckte det var "coolt"!
Dessa valar vandrar varje år upp från ishavet för att para sig eller
föda i Tongas vatten. De tillbringar ca 5 månader kring öarna innan
de vänder ner igen. Förr dödades många av dem i pengasyfte men innan
stammen helt försvann så blev de lyckligtvis fridlysta.
Nu betalar japaner, tyvärr, varje år mängder av pengar till kungafamiljen
på Tonga för att fridlysningen skall upphävas. De vill fortsätta jaga
val och påstår att det är viktigt. Tvi..vale!! Vi, precis som lokalbefolkningen,
hoppas innerligt kungen skall vara stark och stå emot. Turligt nog finns
också ett internationellt avtal angående valjakten och DET har nog kungen
svårt att ändra på!
Ja,Tonga har en kung. Han är gammal, tjock och ser ingenting. MEN bestämmer
gör han och hans ord är lag. Vi "träffade" honom en dag då Vavau´s huvudstad
Neiafu hade marknad i träskulptörernas namn. Han satt i det vackraste
tältet i sin rullstol och runt om sig hade han givetvis högt uppsatta
män och kvinnor. Lucas undrade om jag trodde att han levde för han rörde
sig aldrig... och pratade ju ingenting.
- Man kan väl inte stoppa upp en kung, heller, svarade Nadine... eller
kan man det mamma?
Marknaden var stor och det var en fröjd att se de lokala uppklädda i
sina finaste kläder. Männen har kjol precis som kvinnorna och runt midjan
och ner till knäna binder de fast en "tapa" som man kan likna vid en
"överkjol" gjord på traditionellt sätt, av ett speciellt träslag. När
man har vant sig tycker man det är riktigt snyggt!
Träskulptörer finns det många på Tonga och de flesta är väldigt duktiga.
Vi lyckades få en av skulptörerna att göra en stor delfin, en stor hammarhaj
och en stor knölval till oss. Vi såg de, framför oss, tjusigt hänga
ner från taket i ett kommande hus. Inte tänkte vi, då, på, att man faktiskt
inte får ta med sig träskulpturer in i varken Nya Zeeland eller Australien.
De båda länderna har väldigt strikta regler vad gäller införsel av både
det ena och det andra så där fick vi ett huvudbry...
Vad gör man annars när man är på Tonga då? Jo... givetvis besöker man
yachtklubbens bar varje fredag och får en fin föreställning med lokal
dans. På tonga dansar man bara med överkroppen och gestikulerar med
armar och händer. Det gäller i alla fall för kvinnorna som ofta sitter
ner när de dansar. Männen dansar en krigsdans med spjut och far omkring
på golvet. Dansen betyder alltid någonting och i rörelserna kan man
utläsa VAD om man är duktig!? Dansarna är insmorda i kokosolja så de
bruna hudarna glänser men... det är inte bara för glansens skull utan
också för att pengarna ska fastna som publiken springer och trycker
på.
Före dansen på fredagen så ordnar yachtklubben alltid en tävlingssegling,
både för inhemska båtar och för oss "turister". En fredag blev det myteri
på "Faith" och barnen tog över. Nu skulle det tävlas med hamnens största
båt och den skulle seglas av endast barn… Kaptenen tog hjälp av kaptenen
på SMILLA och tillsammans stod de i aktern och bevakade barnen när de
seglade för fulla segel runt banan. Placeringen blev inte den bästa
men kul hade de. Kaptenerna hade däremot nerverna utanpå och lovade
varandra att det var både första och sista gången.
Dyker man så är det grottdykning som gäller på Tonga. Thomas, Nicole
och Lucas gjorde ett antal dyk i fantastiska grottor med dramatisk natur
och skimrande färger. Nadine och jag var inte mycket i vattnet överhuvudtaget.
Det var bara 22 grader!!
Luften var också ganska sval och visst kändes det att vi kommit längre
söder ut. Vädret vresade till sig vid många tillfällen under vår månad
där så vi fick ta fram både regnkläder och tjockare ollar.
- Nehej... vill vi verkligen ner till Nya Zeeland, frågade vi oss. Där
blir det ju ännu kallare. Valde vi att segla vidare till Fiji så skulle
vi ju få behålla värmen ett tag till...
En dag kom Sture och Gunnel på båten "LIV" över till oss på kaffe och
vi diskuterade just det här med vart vi skulle ta vägen. Eftersom de
seglar runt jorden åt "fel håll" så kom de från Fiji. De älskade Fiji
över allt annat och snart hade de övertalat oss att segla dit. Inget
att förlora.
Det var svårt att prata med både Gunnel och Sture för de var mer intresserade
av Macho, vår katt, än av oss.
- Åhh, vi hade en sådan där, sa de i munnen på varandra. Han hette Petter
men hoppade över bord i Indien. Han var 14 år och kanske ville han inte
vara med mer... Vi har sörjt honom i två år nu...
OCH DÅ fick Thomas luft.
- Ni kan få Macho om Ni vill, sa han!
Först blev jag stum och jag trodde han blivit HELT galen... HUR kunde
han säga så utan att ens fråga oss andra. Men... SÅ var det ju faktiskt.
Dagen vi hämtade Macho i Venezuelas Anderna hade vi också bestämt att
han skulle få bli Tongian eller Fijian eftersom vi inte kunde ta honom
med till Nya Zeeland eller Australien. Karantän-bestämmelserna är för
besvärliga.
Dagen efter pratade med barnen. De var mer införstådda än vi trott och
på eftermiddagen åkte vi över till "LIV" och lämnade Macho där.
Ingen grät, i alla fall inte öppet, men sorgen låg tungt över SMILLA
de följande dagarna.
Två dagar efter vårt visa på en månad hade gått ut satte vi segel igen.
Mot Fiji.
Tja... det skulle ju bara ta 2 dygn!
SMILLA / Helén
|
|
Klicka
på bilderna för att se dem större!
Tre knölvalar i sikte.
Nyfikna varelser.
Morsning.
Jamen, klappa då...
Konungen av Tonga.
Nadine på marknad.
Tillfällig skeppare på Faith.
Det gäller att vara snabb och stark...
Dans på Tonga.
Utsmyckning.
Traditionell krigskostym.
Nicóle sänker sig ner i grottan.
Lucas slappnar av med yoga...
Find Lucas...
Kontroll av säkerhetsutrustning i regn o mörker.
HEJ DÅ MACHO, snyft.
|