|
September
2004
Fiji - Del 1:
Hövdingar och kava på Fiji
Läs del 2 | Läs
del 3
Två och ett halvt dygn skulle det ta till Fiji. Det var noga uträknat
av besättningen på SMILLA och FAITH. Vi hade bestämt att segla tillsammans
hela vägen den här gången. Anledningen var gyttret av rev som ligger
utslängt i havet närmare Fiji. Någon månad tidigare hade vi fått rapporter
om en dansk båt som gått på ett av reven. Båten tog in massa vatten
och besättningen hoppade i livflotten. Båten sjönk så småningom men
inte djupare än att masten stack upp en bra bit ovanför vattenytan.
Med på båten fanns en EPIRB som löst ut i nödsituationen. Den gav då
signaler om sin position till närliggande satteliter och sedan ner till
närmsta sjöräddning. 3 dagar senare hittades EPIRBEN flytande till havs.
Besättningen i livflotten hittades efter ytterligare något dygn förtöjda
i den sjunkna båtens mast. De hade tappat EPIRBEN i havet och orsaken
till grundstötningen förklarades med felnavigation. Huh... då... ja,
den historien tog ganska hårt och för oss kändes det tryggt att segla
på två båtars GPS:er.
Under seglatsen hade vi riktigt trevligt då vi ganska ofta kontaktade
varandra över VHF:en och pratade en stund. Vi producerade även några
sånger och teaterpjäser som vi spelade (pratade) upp... hm... ja, man
blir lite galen där ute...
På pricken 2½ dygn senare gick solen upp bakom Vanua Levus berg
och vi kunde segla in i Savusavus gömme. Där fanns bojar att plocka
upp så angöringen var smidig. Det var alldeles stilla och eftersom klockan
bara var 06,30 på morgonen så var det ganska tyst i alla båtar. Havet
låg som en spegel och vi kunde inte motstå frestelsen att hoppa i.
Så var vi då på Fiji. Inklareringen gick smärtfritt med vänliga tjänstemän
som kom ut till båten och inspekterade både den och oss mycket informellt.
Thomas och jag var trötta och gick sedan till kojs en stund medan barnen
åkte i land.
Nicóle kom fort tillbaka och menade på att någon dragit i hennes shorts
och sagt:
- You can´t go around in clothes like THAT here... you better go back
and change fast!!
- De påstår att jag måste ha täckta knän och axlar... jag har ju inga
sådana kläder, sa hon förtvivlat, och tittade på sin lilla klädhög som
var högst 2 dm hög.
Nja... så tillslut fick hon ihop en längre kjol och en gammal skjorta
med långa ärmar som legat långt in i skåpet säkert 1 år.
Hon åkte i land igen och jag började läsa i våra böcker om Fiji.
Jodå, där stod klart och tydligt att Fiji har flera speciella seder.
Allt tas på högsta allvar och det är mycket lämpligt att lyda. Annars
är det "puff" ut ur landet och det med basta.
Så vad gäller kläder är det alltså så att knän och axlar ska vara täckta
på både män och kvinnor men speciellt på kvinnor. Ceps eller hatt är
inte godtagbart. Så det solskyddet fick vi klara oss utan.
Vi letade allihop i våra garderober efter lite "bättre" kläder men det
var svårt att få till det.
Lorrie på FAITH kom dock med goda nyheter. Hon hade hittat en syateljé
där man kunde få uppsytt passande kläder till ett billigt pris. Jag
var där på nolltid och valde mellan de vackra indiska tygerna. Mina
två döttrar var inte så imponerade av att få kläder uppsydda.… det är
ju inte direkt inne... så det blev bara något tillägg till vad
de tidigare hade.
Ja... så några dagar senare hade vi en ny, kanske mycket trevligare
klädstil. (De där gamla urtvättade shortsen och linnet kan inte sett
så roligt ut längre...).
Vi pratade, över kortvågsradion, med våra finska vänner på båten "LIV"
som låg kvar på Tonga med deras nya och vår gamla katt "Macho". De ville
att vi skulle söka upp en man som de träffat på Fiji och få en affär
uppklarad.
Det gav oss anledning att hyra en bil och ge oss in i Fijis "djungel".
Vi körde runt på smala grusvägar utan skyltar och visste snart inte
var vi var. Detta hade vi redan anat och hade därför tagit med oss vår
GPS för att få en position nu och då. Det var en knepig känsla att sitta
med en bilkarta och GPS och pricka in positioner. Ännu knepigare var
att vi inte riktigt kunde hitta fram till den lilla byn. Givetvis körde
vi helt galet och kom till en annan by. Byn bestod bara av en liten
kyrka och kanske 5 hus. Vi kom uppkörande på gräset, en större öppen
yta, och där tog vägen slut. Ur husen kom både vuxna och barn springande
och vinkade glatt.
Vi tyckte det var mäkta pinsamt att ha kommit i full rulle rakt in i
deras stilla, tysta lilla by men de ville absolut bjuda oss på te. Först
lite osäkert steg vi ur bilen men kände oss snart hjärtligt välkomna.
På golvet dukades fram te och saltad potatis och det ursäktades om att
de inte kunde bjuda på något bättre.
Dessa människor var otroligt fattiga. Vi såg att barnen hade skänkta
gamla kläder som både var för stora och för små. Vi frågade om deras
matvanor som var risgröt till frukost, saltad potatis till lunch och
kanske fisk med ris, om de hade råd att köpa ris, till kvällsmat. Kaffe
var en lyxvara, precis som mjöl som de ibland kom över och kunde baka
bröd.
När man träffar så fattiga men oerhört glada människor får man känslan
av att man skulle kunna vränga ut och in på sig själv för att ge dem
någonting. I tanken vrängde vi verkligen ut och in på oss själva och
lovade sedan att vid tillfälle komma förbi med båten och ge dem både
kaffe, mjöl och annat. De bodde i paradiset självt alldeles vid det
turkosa havet randat med långa sandstränder beklädda med palmer och
nog kunde vi se SMILLA liggande på svaj därute.
Så kom kavan fram. Kavan hör också till en av Fijis seder och bruk.
Kava är en rot som odlas lite varstans på öarna och används som en snällare
drog. Roten krossas till en mjölliknande massa. Detta hälls sedan i
en liten tygbit och denna tygbit läggs, och vrides om, i vatten. Efter
en stund får man en vätska som liknar gyttja och det blir man bjuden
på i ett halvt kokosnötsskal.
Dricker man då?? Jodå, det gör man och det måste man. Fiji lever med
den gamla hövdingtraditionen ute i byarna och finns det en hövding så
bjuds han först. Sedan går då det halva kokosnötsskalet runt i gruppen.
Innan man dricker ska man klappa 3 gånger och sedan svepa allt på en
gång. OCH det smakar gyttja... ja... det är olika åsikter om det men...
det tycker vi nog. Man sitter på golvet och intar denna dryck och skalet
går runt, runt, runt i gruppen till skålen i mitten är slut.
Vi kvinnor och barn är lyckligt lottade här. Det räcker om vi dricker
varsin gång och kan sedan tacka nej men männen... ja... de måste dricka
"until the bitter end". Så tufft det kan vara när man är MAN?! Kavan
är en erkänd drog men med små effekter. Man känner att det sticker på
tungan och läpparna efter några "skal" och kanske blir man lite slö
men det är allt. Denna tradition är som sagt väldigt seriös ute i byarna
och det anses oförskämt om man inte godtar välkomnandet. I de större
städerna används kavan på restauranger o s v men då mest för turister.
Lama i benen åkte vi vidare och hittade till slut det vi letade efter
och återvände till SMILLA med en ny erfarenhet.
Några dagar senare var det klippt! Lucas, som hittat fijianska kompisar
var normalt som bortblåst efter skolan. Denna dag kom han springande
till oss där vi satt, några stycken och pratade, i gräset. I ögonvrån
såg jag genast att det inte stod bra till. Han höll fram handen mot
mig och visade mig en stor fiskekrok som gått rakt in i handen på honom.
Tårarna rann och givetvis var han förtvivlad.
Efter en snabb överläggning såg vi att vi inte kunde fixa det riktigt
själva utan det var bäst att ta till sjukhushjälp. Thomas och Lucas
sprang mot gatan för att stanna en taxi. Där stod redan en kille och
väntade med sin privata bil. Han hade sett vad som hänt och ville hjälpa
till. Snabbt for de till sjukhuset. Det blev 5 bedövningssprutor rakt
in i tummuskeln, sedan ett snabbt snitt och kroken var ute. Han kom
tillbaka med 4 olika små plastpåsar med div. medicin då bl. a penicillin
och smärtstillande. Och vad kostade det då?? INGET!!
Efter några dagar var han bra.
En trist historia men helt okej när det inte är värre än så.
Ännu tristare var kanske att vi här fick säga "Good bye" till våra amerikanska
seglingskompisar FAITH. De hade haft skeppsråd och bestämt att de skulle
vidare till Australien och ville snabba på lite. Vi... väntade besök...
och hade inte alls bestämt om vår destination skulle bli Australien
eller Nya Zeeland så därför fick det bli ett avsked här på Fiji. Under
de senaste 7 månaderna hade vi varit tillsammans nästan varje dag och
helt plötsligt var det slut. 7 månader är en lång tid när man lever
intensivt tillsammans, nästan som en storfamilj, så givetvis var det
riktigt ledsamt att se dem hissa segel mot horisonten men... kanske
var det också en lättnad att få tillbaka vårt egna liv ett tag och inte
behöva ta så mycket hänsyn.
I och med detta började våra egna heta diskussioner om vårt slutmål.
Skulle VI satsa på Australien eller Nya Zeeland??
Många långa diskussioner följde medan vi väntade på Magnus, Agneta och
Johanna som snart skulle komma för att se haj "tredje gången gillt".
Helén
|
|
Klicka
på bilderna för att se dem större!
Mot Fiji...
Äntligen framme.
Savusavu.
Vackra tyger.
Navigerar med bilkarta och GPS.
Nöden har ingen lag...
Glada barn i paradiset.
Preparation av kava.
Nadine tar en slurk.
VACKERT!!
Lucas underhåller.
Avskedsmiddag med Faith.
Går det att skilja dem åt, tro...
|