|
September,
oktober 2004
Fiji - Del 2:
Lindbloms kommer och ser haj "tredje gången gillt"
Läs del 1 | Läs
del 3
Efter ett par veckor på Fiji var vi glada att den finska båten "LIV"
övertalat oss att segla dit. Vi älskade Fiji, kanske inte så mycket
för den fina naturen för liknande natur hade vi sett nu ett långt tag,
men för de glada och vänliga människorna. Vi reagerade mycket på att
alla faktiskt hälsade på oss med ett glatt "BULA". De flesta verkade
genuint intresserade av oss som människor och speciellt utanför turiststråket
så kände vi aldrig att någon utnyttjade oss för att tjäna pengar.
Fiji består ungefär till hälften av en inhemsk befolkning s.k. fijianer
och den andra hälften är indier, vars släkt kom till Fiji under kolonialtiden.
Politiskt sett så fungerar kanske denna blandning dåligt då det ofta
är stridigheter på den nivån och militäriska kupper är inte ovanligt.
Detta märks dock inte bland människorna "på gatan" utan de flesta anser
att de lever långt från alla oroligheter och att de har de riktigt bra.
Detta trots den relativt utbredda fattigdomen.
Man märker dock att fijianerna och indierna är två helt skilda släkten
där indierna är ett hårt arbetande folk och står för den ekonomiska
karusellen. Fijianerna äger mest mark och hyr ut den till indierna.
I det har de sin makt. Fijianerna är i motsats lata och strävar nästan
aldrig efter att tjäna pengar eller göra affärer. De ger utan att kräva
något tillbaka.
Fijianerna är kristna och indierna är hinduer. Inte ens detta tycks
vara något problem utan man firar allas traditioner från början till
slut.
Där... bland alla mörkhyade människor kom 3 stycken ganska vita, och
bar på sitt bagage. På T-shirten stod det "Crew on SMILLA" och det innebar
att vi hade 3 nya gastar ombord. Familjen Magnus (Thomas bror), Agneta
och Johanna Lindblom hade anlänt för tredje gången. Nu var de ute och
flög jorden runt på ca 6 veckor och vi fick nöjet att ha dem ombord
i ungefär 10 dagar.
Haj-pratet var igång igen... dykgrejerna kom fram och det var hopp i
plurret.
Magnus, som gärna vill se haj, och inte lyckats så bra med det på de
tidigare besöken, fick nu sin hunger mättad. Inte ett dyk utan att det
kretsade hajar kring honom och glädjen var i topp.
Snorklingen och dykningen var helt enkelt riktigt bra både i haj-, fisk
och korallväg. Jag som håller mig till snorkling såg koraller som jag
aldrig sett förr. Skillnad mot förut var kanske att korallen var så
frisk och färggrann. Vattnet var också oftast väldigt klart så undervattensvärlden
kom riktigt till sin rätt. Killarna hade ofta med vår kamera ner i djupet
och kom upp efter sina dykturer med världens vackraste bilder.
Tillsammans seglade vi söder ut, från Vanua Levu, mot den andra större
ön på Fiji, kallad Vitu Levu.
På väg dit ankrade vi, en dag, helt själva i en vik. Vi hade knappt
fått i ankaret förrän några fijianer kom utpaddlande till oss från den
lilla byn. De kom ombord en stund och sedan åkte vi alla in till byn
för att besöka hövdingen. Man måste ju alltid vara noga med att besöka
byns hövding och be om lov att få stanna några nätter. Givetvis hade
vi köpt en bukett med kava för att överlämna som present. Det hör också
till seden. Sedan måste man presentera sig själv och förklara varför
man är där och be om tillstånd att få stanna. Om kavabuketten läggs
bakom hövdingens rygg så vet man att det är okej. Om detta inte sker
är det bara att ge sig av. Så... vi alla drog på oss den trevligaste
minen. Vi blev anvisade ett hus där vi skulle gå in och sätta oss i
ring på kavamattan, efter det vi hade tagit av oss skorna. Det var mycket
viktigt att sitta skräddare och inte visa fotsulorna mot hövdingen.
Där satt vi ett tag och till sist kom då hövdingen, ingen hövding med
kostym och fjädrar utan en enkel liten rödögd man i trasig skjorta.
Kavabuketten försvann direkt och vi såg hur småpojkarna stod och malde
rötterna i en hink därute. Hövdingen verkade inte SÅ noga med ceremonin
utan han var mest intresserad av att kavan skulle komma på plats så
att vi kunde dricka den tillsammans. Våra besökare fick dricka kava
för första gången. De klappade, drack och försökte att inte ge sken
av den hemska smaken. De såg ganska förnöjda ut och tog en omgång till.
Om man vill kan man sitta hur länge som helst och småprata med hövdingen
och de andra i byn som gärna kommer och är med. Man upplever inte att
de har någon tidsuppfattning och behöver göra något annat än att sitta
där. Det sociala är det absolut viktigaste och sätter man sig ner med
kavan då kan man bli sittande... Därför måste man avväga när det är
lämpligt att tacka för sig utan att vara ofin. Det är en balansgång.
Vi tackade så småningom för oss och vinglade ner till dingen, kanske
inte beroende på kavan som de påstår, utan mer för att benen har suttit
i kors så länge att de helt enkelt fastnat i det läget!!
Innan vi gav oss av dagen efter åkte Thomas och jag in till byn och
skänkte kläder och mjukdjur (med Nadines tillstånd!!). Vi gav allt till
hövdingens fru som vi blev anvisade och sedan var det bara att hoppas
att detta skulle bli jämnt fördelat bland byborna.
Alldeles nära Vitu Levu ligger en ö som heter Macogay. Det blev vårt
favoritställe. Där seglar man in i en vik och slänger ankaret. Längs
stranden går ett fantastiskt korallrev. Så istället för att simma ut
från land mot revet så kunde vi här simma in mot stranden och ligga
och kika på fiskar och korall som var helt underbart. Det gjorde det
lätt att få allas intressen tillgodosedda. Killarna kunde ge sig ut
på dykturer och vi kunde snorkla in mot land. Mitt i viken fanns också
en s.k. bummy. Ett ganska stort korallhuvud. Det var helt friskt och
väldigt vackert.
Macogay, användes en gång som leprakoloni. Vår guidebok talade om att
det fanns lämningar på ön och en stor kyrkogård.
Vi besökte denna kyrkogård som var riktigt ruskig. Vi kunde läsa oss
till att de sista som bott där hade dött omkring 1950 vilket ju inte
är SÅ länge sedan. Korsen var många... så många att man nästan snubblade
över dem. Barnen tyckte det verkade hemskt att bli lämnad ute på en
ö bara för man hade en smittsam sjukdom som man skulle dö av även om
vi förklarade att hela mänskligheten hade ju kunnat dö om man inte begränsat
spridningsområdet.
Men... de menade att det är ju sånt man ser på film... det händer väl
inte i verkligheten??!! (Vi som alltid säger till barnen att det är
viktigt att skilja på verklighet och film??!!)
Här fyllde också Agneta år och det passade vi på att fira med sång och
presenter på morgonen. Av oss fick hon en "brain-picker". Hon kikade
lite oförstående på det lilla träsnideriet, med sina morgontrötta ögon,
och kunde väl inte riktigt förstå vad det var. Jodå… det är ju inte
längre sedan än 150 år det fanns kannibalism på Fiji och det finaste
man kunde äta på människan var hjärnan. Speciellt om hjärnan kom från
en begåvad man. Vi menade att vi kunde ge henne den med lätt hjärta
eftersom ingen av oss kände oss hotade.
Tjejerna överraskade också med en hemlagad SMILLA-tårta och ett presentkort
på en wake-board tur.
Snart hade de roliga 10 dagarna försvunnit ur tiden och kvar var bara
minnen. Vi lämnande av våra gäster i närheten av NanuiRa där de bokat
plats några dagar. Som vanligt blev det tomt och trist när de gett sig
av men man måste ju skiljas för att kunna träffas igen och det skulle
bli tidigare än vi anat.
Helén
|
|
Klicka
på bilderna för att se dem större!
The crew on SMILLA.
Hövdingen till höger och frun till vänster.
Kava... är det gott tro..?
Ojoj vad glupsk han är!
Alla vill vara med på bild.
Skönhetsbehandling av tonåringar.
Leprakyrkogård... spökar det här, mamma.
En stor vacker snäcka.
Kan det vara så här hajarna ser det.
Mycket bättre än så här blir det nog inte.
Fina färger.
Är maten slut..?
Tam fisk.
Magnus i undervattensvärlden.
Besättningen ger sig av.
|