|
December
2004
Fiji - Del 3:
Vi lämnar SMILLA i Vuda Point, Fiji
Läs del 1 | Läs
del 2
När familjen Lindblom lämnat oss var det dags att ta beslut. Cyklonsäsongen
närmade sig med stormsteg och det satte saken på sin spets. Skulle vi
nu välja att segla ur tropikerna mot Australien eller Nya Zeeland då?
Det blev många, långa kvällsdiskussioner i sittbrunnen under den stjärnklara
himlen. Tillslut slog vi klubban i bordet och beslutet blev Nya Zeeland.
Vi började att tänkta "kallt" efter 2 år i tropikerna. Nu skulle ollar,
långbrallor, mössor, vantar, jackor fram och badbyxor, bikinis, t-shirts
och dykutrustning packas ner. Mitt i dessa tankar tittade vi bestört
på varandra och undrade... är detta vad vi vill?? Vill vi verkligen
segla ner till kylan och vad betyder det när vi väl är där?? Antagligen
"orkar" vi inte segla tillbaka upp igen eftersom seglingen kan vara
rätt ruggig och när väl barnen fått nosa på en riktig civilisation så
skulle det nog vara svårt att få med dem överhuvudtaget. Antagligen
skulle de vilja börja "riktig" skola och få långtidskompisar och sedan
skulle vi snart vara inne i ekorrhjulet igen.
Nej... sa vi till varandra. Det är NU och HÄR vi har chansen att bo
tillsammans på båten ett år till så varför inte göra det? MEN... cyklonsäsongen
då?? Givetvis skulle det inte gå, försäkringsmässigt, att stanna i tropikerna
under den! Vi slängde i alla fall iväg ett mail till vår försäkringskille
hemma i Sverige och vi blev väldigt förvånade när han återkom med besked
om att vi kunde stanna på Fiji om vi ville. Försäkringen täckte oss
helt och fullt. Vi kunde inte riktigt tro på honom eftersom vi visste
att området runt Fiji har frekventa cykloner under en 5 månaders period.
Han stod dock på sig både per mail och telefon att SMILLA var försäkrad
hela året om.
Till slut fick vi tro att det han påstod var sant och vi var otroligt
glada över att få stanna i tropikerna under ett år till.
Cyklonsäsongen innebär inte bara cykloner utan också en väderförändring.
Det regnar mer, blir ännu varmare och mycket fuktigt. Värst är december,
januari och februari.
När vi väl hade bestämt oss för att stanna berättade vi det för andra
seglarkompisar och det visade sig att många beslutat samma sak. De flesta
skulle dock åka hem över de värsta månaderna och helt plötsligt fann
vi oss själva tänka i samma banor. Så fick det bli. En jul hemma i Sverige!!
Barnen hoppade jämfota givetvis medan vi funderade på var vi skulle
kunna lämna SMILLA säkert och bra.
Alla pratade om Vuda Point Marina, som ligger aningen norr om Nadi,
på västsidan av Vitu Levu, och om deras speciella sätt att förvara båtar
under cyklonsäsongen.
Vi seglade dit för att kika. Där låg redan, säkert 15, segelbåtar på
magen uppe på land.
Mycket fiffigt gräver de ett hål i marken, för köl och roder. Sedan
sänker de ner den delen av båten och låter "magen" vila på bildäck.
Vid första anblick ser detta rätt knepigt ut när man är van att se båtar
stå i vaggor eller på ställningar. Dock får man säga att det är mycket
finurligt eftersom båten aldrig kan ramla ner utan redan "sitter" på
marken.
Vi bokade upp ett hål från december och några månader framåt.
Vi hade också bokat biljetter till Sverige den 9 december så vi hade
ca 2 månader på oss att jobba ordentligt med skolan. Nicóle hade ett
stort höstspecialarbete att göra som vi visste skulle ta mycket tid
så vi beslutade att stanna på ett och samma ställe så länge som möjligt
för att få kontinuitet i arbetet.
3 timmars segling ut från Vuda Point ligger Musket Cove. Dit kom en
seglare för 15 år sedan. Han blev så förtjust i ön att han beslutade
att stanna där och sluta segla. Så småningom köpte han en del av ön
och sedan började han bygga upp en resort. Resorten är idag en riktig
lyxvariant med allt man kan tänka sig. Givetvis har ägaren en svag ådra
för oss seglare och erbjuder oss resortens alla faciliteter nästintill
gratis. Det är ett fantastiskt ställe och väl där är det svårt att ge
sig av.
Det var en perfekt plats för oss att ligga en längre tid. På dagarna
var det skola från 08,00 till 14,00. Sedan roade vi oss i resortens
pool, seglade hoby-cat, paddlade kanot, vindsurfade, joggade eller bara
njöt till kvällningen och sedan var det kvällsskola från 19.00 - 22.00.
Det var bara Nicóle som hade kvällsskolan för att hinna klart höstterminen
innan vi skulle ge oss av. Med målet att få åka hem så gick det fort
och lätt. Specialarbetet, var dock ganska maffigt och krävande. Uppgiften
var att sammanställa ett kulturarbete om Fiji där ämnena samhällskunskap,
geografi, historia, religion, konst, musik, sport, hemkunskap och slöjd
skulle ingå.
Uppgiften var indelad i A-, B- och C- delar där, A skulle innehålla
fakta, B skulle presentera en egen undersökning av verkligenheten, t.ex.
genom intervjuer eller besök och C skulle presenterna en egen analys
av skillnader eller likheter av A och B delen. Givetvis skulle arbetet
också ha En fin framsida, innehålls- och källförteckning, en trevlig
sammanfattning och bilder.
Slutprodukten blev 35 sidor i PowerPoint. Väl klar var hon mycket nöjd
precis som lärarna på skolan och vi kunde pusta ut!
2 veckor innan flyget hem skulle lyfta fick vi ett tråkigt mail! Det
var från vår försäkringskille som helt plötsligt menade på att vi nog
INTE var försäkrade under cyklonsäsongen. Givetvis flög vi i taket och
undrade hur han kunnat bekräfta både per mail och telefon att vi faktiskt
VAR försäkrade. Han menade på att han då, tidigare, kontaktat försäkringsgivaren
i London för att få ett riktigt besked. DÅ hade de bekräftat att vi
VAR försäkrade men nu, nästan 2 månader senare, hade han fått ett besked
om att vi INTE var försäkrade mot namngivna cykloner, trots allt.
Detta gjorde oss givetvis alldeles förtvivlade. Vi hade bokat och betalt
både uppställning för SMILLA och flygbiljetter hem. Vi var alla mentalt
förberedda på att fira julen hemma precis som väntande familj, släkt
och vänner.
Vi kunde inte annat än att bråka med vår försäkringskille som hade "lovat",
tackolov skriftligt, att vi var försäkrade OCH vi hade ju faktiskt frågat
många gånger OM han verkligen hade rätt då vi visste att Fiji var ett
cyklonhärjat område.
Till slut kontaktade vi en försäkringsadvokat för att få klarhet i om
ett försäkringsbolag kan ge falska besked och komma undan med det! Nej..
nog skulle vi ha rätten på vår sida OM en cyklon skulle sopa rent Vuda
Point och SMILLA skulle bli flisor men antagligen skulle vi få slåss
för vår rätt.
Detta blev givetvis en stor "malört i bägaren" för oss och lite av nöjet
att lämna SMILLA för att åka hem försvann. Efter många om och men beslutade
vi dock att åka i alla fall men vi visste det skulle bli många nervösa
blickar på väderkartorna hemma.
Jag tror det värsta med seglingslivet är när det är dags för SMILLA
att lyftas ur vattnet. Båtar ska helt enkelt inte vara på land!
Nåja... den här gången kändes det i alla fall riktigt bra när hon till
slut låg där på magen vilande på gummidäcken.
Efter någon veckas rensande, tvättande och iordningställande så var
det dags att ge sig av. Lite vemodigt var det kanske, men också en härlig
känsla att få leva ett annat liv ett tag.
2 år tog det oss att segla till Fiji och 26 timmar att flyga hem igen?!
Helén
|
|
Klicka
på bilderna för att se dem större!
Förtöjd i Vuda Point.
Ett klassrum.
Arbete på en sockerrörsodling.
Är det gott tro...
Sockerrörstransport.
Hinduiskt tempel.
Barnarbete...
Fijitoner.
Fijikonst.
Watermakern igen, eller...
Nadine på Tui.
En sista titt under vattnet.
Smilla på väg ner i hålet.
Ser det bra ut...
Hej då SMILLA.
Hej då FIJI.
|