|
2005-02-10
Land - Del 1:
Omtumlande känslor!!
Läs
del 2
Tanken att lämna båten och åka "hem" till Sverige ett antal veckor är
en härlig tanke men också en ganska svindlande tanke i ett annat perspektiv.
När man är van att leva ett lugnt liv, som jag måste påstå att vi gör,
och dessutom leva det så tätt tillsammans större delen av dygnet så
är det en påfrestande tanke att veta att man snart skall slungas in
i den "normala" världen där allt går betydligt fortare och att familjen
kommer att splittras upp för att alla ska leva sina "egna" liv ett tag.
I den tanken finns givetvis också en rädsla för hur man ska klara av
det helt enkelt och hur mycket man kommer att påverkas av sitt "gamla"
liv därhemma. Glädjen att träffa familj, släkt och vänner efter en lång
tid är ju otroligt fantastisk men man måste också kunna handskas med
tanken på att man snart ska skiljas åt igen.
När vi började kika efter biljetter hem till Sverige över juletid så
upptäckte vi att det INTE var speciellt billigt. Det var faktiskt ett
bättre pris om man valde att köpa en jorden-runt-biljett. Egentligen
passade en sådan biljett oss väldigt bra eftersom vi gärna ville stanna
till Australien på vägen tillbaka och hälsa på våra "gamla" vänner i
Sydney och kanske till och med kunna hitta våra amerikanska seglarvänner
på Faith i hamnen. Vi beslutade oss för en sådan biljett. Vi bestämde
oss också för att ta ett stopp i Nya Zeeland för att försöka få en känsla
om vi senare skulle vilja segla dit.
På vägen hem till Sverige skulle vi stanna i Los Angeles för att försöka
få ordning på våra jetleg.
Från Nya Zeeland till Sverige via Amerika flyger man över 13 tidzoner.
Man vänder alltså på dygnet totalt vid en sådan resa. Därför tyckte
vi det var bra att stanna 4 dagar i Los Angeles för att dela upp det
på hälften.
Dagen innan avfärd från Fiji gick vi ut och åt middag på den lilla yachtklubben,
som är byggd ut över vattnet bland palmträd. Som vanligt kom de med
sin meny och frågade vad vi ville ha att äta och dricka. Efter månader
på Fiji och ett långt tag i Vuda Point visste vi att det var ingen idé
att ens kika på menyn för det fanns alltid bara en maträtt. Som vanligt
tog vi ananasjuice att dricka eftersom det också var det enda de alltid
hade.
På Fiji är det Fiji-time och det går inte fort. Får man maten inom en
timme så är det riktigt bra. Ibland kommer de till och med och frågar
om vi vill vänta medan de springer och köper ingredienserna!!? Trots
att vi lever ett lugnt liv så är det lite på gränsen och vi brukar irritera
oss på det.
Dagen efter landade flygplanet i Los Angeles. Vi steg ur och tog en
taxi till hotellet. Vi satt helt tysta och bara stirrade ut genom bilfönstren.
- Kulturkrock, sa jag till Thomas. Det här är vad de måste kalla kulturkrock.
Det var bilar överallt, fort gick det och filerna var många. Jag var
innerligt glad att det inte var jag som körde!!
Även här skulle vi ha i oss middag och letade upp en restaurang. Den
var full med folk och ljudvolymen var öronbedövande. Vi tryckte ner
oss i ett hörn så långt in som möjligt och plötsligt hade vi den längsta
menyn vi skådat i våra händer. Jag fann mig själv fundera på vilken
maträtt de egentligen hade när jag hörde Thomas fråga servitrisen om
det var ris eller potatis till köttet. Svaret var långt och utförligt.
Man kunde välja ris... kokt ris eller stekt ris... med kokta grönsaker
eller sallad... med 3 olika sorters såser... eller bara kryddsmör med
valfri krydda eller potatis... kokt, stekt, ugnsbakad, mos eller bakad.
Det senare alternativet med 3 olika sorters såser eller kryddsmör..
och hur ville han ha köttet... rare, medium or well done?
Nadine ryckte i min tröja och viskade:
- Mamma... varför pratar hon så fort?? Kan Du beställa åt mig... jag
vet inte vad jag vill ha... det är för mycket att välja på... kan vi
inte be dem stänga av musiken...
Själv rullade jag med ögonen mot Thomas och kände mig svimfärdig. Vår
solbränna var helt plötsligt som bortblåst och vi alla såg alldeles
vita och rådlösa ut. Det slutade med att Thomas bad servitrisen välja.
På mindre än 10 minuter stod maten på bordet...
Jag sov ingenting den natten.
Några dagar följde då jag tror vi alla befann oss i någon slags dvala
dels på grund av tidsomställningen men också på grund av den annorlunda
världen vi hamnat i. Vi besökte Hollywood, Universal Studios och Disneyland.
Alla var häftiga upplevelser men jag tror det var alldeles för mycket
för oss på en gång. På flyget mot Sverige funderade Lucas på hur en
del människor kunde vara så fattiga, som då dem på Fiji, och en del
så rika, som amerikanarna.
- Jag tror jag ska bli kändis ett tag och hålla till i Hollywood och
sedan när jag tjänat en miljon så ska jag ta med den till Fiji och dela
ut den till människorna där, sa han.
När han sagt de förnuftiga orden så kände jag att stoppet i LA nog hade
haft mening i alla fall.
Mormor stod på Landvetters flygplats och väntade. Kramen var underbar
och jag tror ingen av oss fick nog på ett långt tag. Även om det var
ruggigt och kallt så värmde det att gå på svensk mark igen. Färden hem
från Landvetter tog som vanligt drygt 1 1/2 timme men det var det ingen
som märkte där vi satt och pratade i munnen på varandra.
Väl hemma så var barnen som bortblåsta och det förvånade oss hur lätt
de smälte in i sitt gamla liv, ihop med sina gamla kompisar och hur
snabbt de anpassade sig till den "moderna" världen. Lucas var snabbast
som hade både tjej och mobiltelefon efter 3 dagar!!
Thomas och jag hade svårare att smälta in eftersom vi inte VILLE smälta
in i något gammalt liv eller anpassa oss efter den snabba "moderna"
världen. Vi reagerade ganska starkt mot den tunga, grå, regniga himlen
och den kalla luften. Hos mormor, där vi bodde, sprang vi runt och tände
lampor och menade på att hon inte skulle ha det så mörkt inomhus. Hon
sprang efter och släckte.
- Nu ska vi mysa, menade hon.
Juletid ÄR ju en tid då man har det mörkt och mysigt. Man tänder ljus
och sitter framför brasan. Man njuter helt enkelt av mörkret, ljusen
och allt det mysiga. Visst vande vi oss efter ett tag och njöt vi med
men.. det var svårt att komma från den tropiska värmen med starkt solljus
och klarblå himmel dagarna i ända till en mörk vrå med tända ljus.
En JUL hemma är dock en JUL hemma och det finns inget som går upp mot
det. För vår del kan julen lika gärna glömmas bort om den inte firas
hemma. Att fira en "varm" jul någonstans utanför Sverige är ingen riktig
jul, helt enkelt. Givetvis firar man det för sakens skull men som sagt,
det ÄR ingen riktig jul.
Därför njöt vi ordentligt av denna svenska jul och fick inte nog av
julmat, julgodis eller tända ljus. Härligt!!
Vi hade underbara veckor hemma i Sverige och hann, på 6 veckor, träffa
familj, släkt och vänner i flera omgångar. Vi hade många trevliga träffar
men kanske fanns det mer vemod i känslorna den här gången när vi pratade
med många.
Vid flera tillfällen fick vi kommentarer om att vi kanske hade varit
borta tillräckligt länge nu, eller frågor som... är det verkligen bra
för barn att bo på båt så länge, eller... har Ni inte tröttnat på det
där livet snart, eller… hur går det egentligen med skolan..?! Där vi
tidigare känt stöd fanns inte längre något stöd eller i alla fall inte
så mycket. Vid flera tillfällen fann vi oss försvara vår situation med
hull och hår och vi försökte övertala folk om att det vi gör är det
rätta, i alla fall för oss. Till slut fann vi oss själva i en diskussion
som vi tidigare inte haft så ofta; skulle vi levt detta liv så länge
om vi inte kände att det fungerade eller om någon av oss inte trivdes.
Vi slutade förklara och övertala. Vi kände vemod i all glädje.
Känslan att vara svensk men ändå inte, är knepig. Jag har skrivit om
det tidigare. Vi är fortfarande svenska medborgare och för att vi inte
bor i något annat land så deklarerar vi och betalar skatt som om vi
bodde i Sverige men… kommer vi hem och vill gå till doktorn eller tandläkaren
så får vi betala fullpris eftersom vi inte är bokförda i Sverige. (ja..
vi FÅR inte vara bokförda i Sverige). Fullpris på vårdcentralen är 720
kr och hos tandläkaren 550 kr. Man kan komma runt det om man påstår
att man behöver akutvård men det är svårt att göra t ex en tandundersökning
till akutvård. Vi och många andra seglare är måttligt imponerade av
hur de svenska myndigheterna förser oss med skyldigheter som är hårt
straffbelagda, om vi inte uppfyller kraven, och samtidigt ger de oss
inga som helst rättigheter. Varför ska vi särbehandlas för att vi väljer
att leva på en båt? Bor man i ett annat land och använder det landets
skatte- och socialsystem är det ingen tvekan om att man ska betala för
sig om man kommer till Sverige men.. VI, seglare, bor inte i något annat
land. På pappret är vi stämplade som utvandrade till "okänt land"?!
Efter 6 veckor var det dags för gråtkalas. Värst var det givetvis för
barnen som hunnit bygga upp sitt "Sverigeliv". Luften var tung i bilen
ner till Landvetter och vi bytte inte många ord. Ett typiskt tillfälle
då man funderar på om man gör rätt eller fel...
Väl planet lyft började vi småprata igen och det förvånade mig hur lätt
barnen kom över sin "sorg". De babblade i munnen på varandra om Singapore,
som var nästa stopp och Nicóle menade att hon längtade till Sydney där
kompisarna på Faith väntade.
Känslorna var RIKTIGT omtumlande. Samtidigt som vi var så fruktansvärt
ledsna över att behöva lämna familj och vänner så var vi ändå glada
att återvända till värmen och "vårt" liv... "like a bittersweet taste!!"
Helén
|
|
Klicka
på bilderna för att se dem större!
Tröttheten tar ut sin rätt på LAs flygplats.
Amerikansk frissering av solsaltade hår.
Nadine snackar med Shrek på Universal Studios.
Amerikanska pannkakor med bacon, ägg och smör.
Besök på Disneyland.
Julfina på julafton hos mormor.
Snöbollskrig i skjorta hmm...
Vilken tur att tomten kom till farmor.
Äntligen en snögubbe.
Solen stryker över horisonten.
|