|
2005-07-05
Land - Del 2:
Landkrabbor längre än planerat!
Läs
del 1
Den underbara värmen slog emot oss när vi landade på Singapores flygplats.
Det första vi gjorde var att bränna upp oss!! Våra hudar hade hunnit
bli vintervita under 6 veckor i Sverige. Aj då!! Vi fördrev 3 dagar
ganska slött i Singapore och försökte komma till rätta med alla omtumlande
känslor som hemmabesöket fört med sig.
Så var det dags för Australien och Sydney. På flygplatsen stod givetvis
våra vänner Peter och Wendy som vi träffade för första gången nästan
20 år sedan på vår första resa. Det var underbart att träffa dem igen!!
Vi belamrade deras hus i 14 dagar och under den tiden försökte vi hinna
med att göra Sydney ordentligt. Våra amerikanska vänner på båten "Faith"
låg mycket riktigt i hamnen och väntade på oss. Det var också ett roligt
återseende. Vi fick till och med segla med dem inne i Sydneys hamn som
var väldigt mäktigt med bl a Operahuset och Harbour Bridge. En gång
kom vi ju inseglande där själva och det väckte många minnen till liv.
De 14 dagarna gick fort och när vi satt på planet till Nya Zeeland så
var vi alla överens om att vårt val mellan att segla till Australien
eller Nya Zeeland skulle bli Australien.
Vi landade på Aucklands flygplats och fick fort fram tröjorna. Här var
inte riktigt lika varmt som i Sydney. Vi hade bestämt oss för att hyra
en bil och köra runt först och främst på Nordön. Vad vi inte tänkt på
var att vi hamnade rakt i bästa semestertider och högsäsongen för turister.
Det fanns inga bilar att hyra!! Allt var upptaget!! Där stod vi med
vårt maffiga bagage på 130 kg och kunde väl inte mer än att tycka synd
om oss själva. Men.. så gjorde Thomas ett sista försök och.. där stod
den. Någon slags combimodell som vi lastade in alla väskor i och sedan
oss själva. Givetvis kröp den fram mycket lågt längs vägarna men framåt
kom vi.
Det slog oss hur otroligt vackert det var överallt och hur trevliga
alla människor var. Vi kände oss nästan som hemma i naturen. Skillnaden
var kanske att solen var framme för det mesta.
Många engelsmän har immigrerat till NZ och visst kan man förstå att
de känner sig som hemma i den engelsktalande miljön och en natur som
är lik Englands.
Det slog oss också att tempot var betydligt långsammare än i Australien.
Australiensarna pratar ju om hur de är "laid back" men Nya Zeeländarnas
påstående stämmer nog bättre. Australien är ju idag väldigt amerikaniserat
till skillnad mot Nya Zeeland som fortfarande håller på den brittiska
stilen.
Vi körde ända ner till Wellington på Norra ön och när vi satt där och
kikade på färjan över till den Södra ön så ringde vi till våra vänner
i både Nelson och Geraldine på den andra sidan. Barnen som tröttnad
på att sitta i bilen hoppades att ingen skulle svara.
- Nu åker vi tillbaka till båten, sa de i kör.
Ryktet säger ju dock att den Södra ön är något alldeles speciell och
våra vänner menade på att vi bara inte kunde åka därifrån utan att besöka
dem så nästa dag satt vi på färjan över.
Man börjar häpnas redan när färjan går in i Marlborough Sounds, som
den norra skärgården heter på den Södra ön, och sedan fortsätter det
bara.
Bakom varje krön öppnade sig en ny vy som nog är det maffigaste vi sett
någonstans. Eftersom det endast bor 1 miljon människor på hela Södra
ön så är man ganska ensam på vägarna, i alla fall när man håller sig
utanför städerna. Man kan alltså köra i timmar utan att se en bil, hus
eller människa i en otroligt storslagen natur. Nåja, FÅR... är undantaget.
Det ser man nästan överallt.
För äventyrslystna är Nya Zeeland ett paradis. Turismen är en stor inkomstkälla
för landet och det känns som man specialiserat sig på just äventyr med
riktiga adrenalinkickar i naturen. "Lord of the rings" finns med som
dragplåster både här och där och det mesta man kan göra är dyrt.
Nicóle och Lucas hade i alla fall sparat pengar och spetsat in sig på
att hoppa fallskärm. Så i Nelson såg jag dem försvinna in i ett litet
flygplan och 15 minuter senare kom de nerdimpande med varsin skärm.
Båda hoppade jämfota och ville upp igen! Nadine blev smittad av deras
glädje och ville också hoppa men när instruktören menade att den minsta
som hoppat var 6 år så drog jag med henne till bilen.
- Vi hinner inte nu... förstår Du, sa jag lugnt till henne medan jag
kände hur nerverna var på väg ut genom öronen. Vi ser om vi hittar ett
hästställe istället.
Någon dag senare red vi i en fantastisk natur, över berg, genom floder,
skogar och över stora slätter.
Sedan letade vi Bungyjump. Originalet kommer ju från Nya Zeeland och
där det först gjordes DÄR skulle vi också göra det. Vi tog på oss mer
kläder och fortsatte vår färd söder ut ända ner till Queenstown där
vi också hittade bungyjumpet som även det hade en mycket naturskön plats.
Det var bara att gå ut på bron och slänga sig 45 meter neråt. Ville
man så kunde killarna binda bandet så man doppade huvudet i floden därnere.
Alla skulle givetvis doppa huvudet!!!?? Thomas först, sedan Lucas, sedan
Nicóle och sedan, inte JAG!! För FEG... helt enkelt!! För mig var det
fullt tillräckligt att se mina barn fara ner i "avgrunden" med en lina
runt fötterna.
På väg till Queenstown körde vi genom en mindre stad, Wanaka. Den låg
mellan alpbergen alldeles intill en sjö. Ungefär som Queenstown men
i mindre format.
- Här stannar vi ett tag, sa jag. Kanske kan vi hyra något billigt i
några veckor och bara bo här. Vi kan göra skola på dagarna och bara
leva ett normalt liv ett tag, menade jag.
Så blev det, men för att få det billigt var vi tvungna att hyra huset
i 2 månader!!
Vi blev "kiwis" för ett tag och just då kändes det som om vi kunde stanna
där mycket längre. Därför var vi bl. a och besökte skolorna och pratade
med rektorerna. Vi blev stormförtjusta och innan vi visste ordet av
så var Lucas inne med ena foten i sin skola. DÅ började vi dock dra
öronen åt oss. Tänk OM vi inte ville stanna en längre tid då?? Och tänk
om han skulle få en massa kompisar att behöva skiljas från igen... och
tänk alla aktiviteter han skulle vilja börja i, ja, även Nicóle och
Nadine förstås... Nja... kanske behövdes det ytterligare överläggning
för ett sådant beslut. Vi bestämde oss för att resa tillbaka till båten
och få distans. Den skulle vi ju i alla fall behöva segla ner.
Efter gången tid lämnade vi Wanaka och körde norrut igen.
Vi hälsade på våra vänner som avtalat och det var enormt roligt att
träffa dem igen. En av familjerna beslutade bara att lämna sitt liv
i England för ett nytt liv i NZ. Efter ett år där trivdes de nu alldeles
utmärkt.
Den andra familjen kom med båt samma år. De fastnade i Nelson och vill
aldrig flytta tillbaka till England de heller men... som sagt... det
är lätt för engelsmän att känna sig hemma!!
I Nelson fastnade vi dock några veckor igen. Lucas började i en Capoeira
grupp. Capoeira är en martial art och något mellan karate, kungfuh och
gymnastik med volter. Det är svårt att utöva men mycket häftigt att
titta på. Eftersom Lucas älskar det här med volter så var det perfekt
för honom och 3 lördagar i streck hade de uppvisningar på stadens torg.
Han var ledsen att behöva åka igen men då upplyste någon honom om att
det fanns en internatskola han kunde bo på medan vi seglade ner båten.
Ja... så var det iväg till "Nelsons College for boys" för studiebesök
och intervju med rektor med påföljd att Nicóle också kunde tänka sig
att stanna... så iväg till "Nelsons College för girls".
Så var vi där igen. Dags för beslut!! Nej... vi buntade in oss i bilen
med ett löfte till oss själva, barnen och vänner att vi endast skulle
flyga upp till båten för att direkt segla ner den igen. Så var alla
glada, för stunden.
SMILLA hittade vi där vi lämnat henne 5 månader tidigare. Inga inbrott,
inget mögel, inga "kräldjur", ingen unken lukt och bäst av allt inga
cyklonträffar på Fiji!!
Det var skönt att sjösätta och flytta in i vårt flytande hem igen. Mindre
skönt var kanske när tveksamheten kom om vi egentligen ville segla ner
till NZ.
- INGEN seglar ner till vintern, sa någon.
- INGEN lämnar tropikerna när det är som bäst. Det är ju vansinne, sa
någon annan.
- Och varmt och skönt är det, sa vi till varandra.
I skrivande stund har det gått nästan 2 månader sedan vi kom tillbaka.
Vi kämpade först stenhårt med skolan, speciellt med Nicóle den sista
delen av nian och NU har vi sommarlov!!
Nytt beslut är taget. Vi seglar till Australien!! Alla våra diskussioner
om varför och därför besparas läsarna. Besättningen är enig. Tror vi.
I väntan på bra väder gick radarn sönder, vi hade vattenläckage i motorn
och Nadine satte handen rakt igenom vår sprayhood. Ny radar har anlänt
och skall installeras imorgon. Vattenläckaget är funnet och lagat. Ny
sprayhood håller på att sys upp. Men. sen så... är det förhoppningsvis
bara att sätta segel mot Nya Kaledonien.
Helén
|
|
Klicka
på bilderna för att se dem större!
Singapore.
Hos Peter o Wendy i Sydney.
God middag med Peter o Wendy och “Faith”.
På “Faith” igen men nu in Sydney harbour.
Nadine har fått en ny kompis.
Nu bor vi i kappsäck.
Lucas hoppar från 4 300 m.
Nicóle hoppar från 4 300 m.
Lucas hoppar bungyjump givetvis orginalet i Kavaru.
WOW...det måste vi bara göra om...
Nicóle är strax efter...
Nadine hittar hästar överallt.
Landskapet är fantastiskt.
Här bor vi vid Hawea Lake.
Vår joggingrunda går genom vinodlingar.
Wanakal MITT favoritställe på jorden.
Lucas har uppvisning i Capoeira på torget i Nelson.
|