|
2005-07-25
Ett kort besök i ett regnigt Vanuatu
Eftersom vi inte seglat någon längre sträcka på 10 månader så ville
vi ha en riktigt bra seglats till Nya Kaledonien. Det är ju så att sjösjukan
kommer betydligt lättare när man inte gungat på länge så vi ville ha
en segling med måttlig vind. Vi läste väderkartor så ögonen blödde och
kunde snart konstatera att lågtrycken nere i södra Stilla havet påverkar
vädret ända upp till Nya Kaledonien. Det skulle betyda att vi kunde
få både motvind, regn och åska när vi närmade oss.
När vi gnällde för någon ryckte han bara på axlarna och sa:
- Varför seglar Ni inte till Vanuatu istället, då? Då har Ni ju passadvind
hela vägen...
Vi var så inställda på att vi skulle till Nya Kaledonien så vi hade
inte ens tänkt tanken men... där väcktes den och dagen efter satt vi
och gungade mot Vanuatu istället.
... och det blev som önskat. LITE vind. Vi seglade 2 dygn i svag vind
och körde motor i 2 dygn. Vi slängde i ankaret i Port Vila och SEDAN...
började det blåsa... i tre dagar runt 35 - 45 knop!! Vi var lyckliga
att vi hunnit fram i tid och kände oss riktigt stolta att vi kunnat
läsa väderkartorna så rätt den här gången.
Port Vila överraskade oss med att vara riktigt modernt. En av anledningarna
till att vi först valt Nya Kaledonien var att vi ville ha civilisation
(läs; god ost och gott rött franskt vin!!) och på de franska "koloni"-öarna
får man det.
Vanuatu och just Port Vila bjöd dock på ganska bra kvalité, det med.
En väldigt fin livsmedelaffär var att jämföra med dem på Nya Zeeland.
Vi träffade gamla amerikanska seglarvänner på båten "Pazzo" som övervintrat
på Nya Zeeland. De var på väg hemåt och skulle vara tillbaka i Seattle
i september. Återigen blev vi imponerade av hur vissa seglare verkligen
seglar mycket och långt på kort tid. Att segla från Vanuatu till Seattle
innebär att segla MOT vind och ström mest hela tiden. Att tillryggalägga
flera tusen sjömil på det sättet och på kort tid imponerar mycket på
oss men något vi själva aldrig skulle göra. Denna familj har 3 barn
i passande åldrar så våra barn njöt i en vecka av "riktigt" sällskap.
Tillsammans besökte vi festligheter på "Barnens dag" med traditionell
dans och musik från Vanuatu.
Snart var det dags för dem att segla vidare och vi var vilsna i vårt
beslut att följa med dem till norra Vanuatu eller inte. Där kan man
fortfarande hitta urinnevånare som aldrig sett en vit människa, och
lever utan både kläder, skor och pengar. På dessa öar härjar dock malaria
och man måste ta malariatabletter för att kunna vistas där.
Malarian och en mycket nyligen, ryslig, hajattack, just där, gjorde
att skeppsrådet beslöt att inte följa med utan sätta kurs mot Australien
så småningom istället.
Medan vi väntade på bra väder firade vi vår 16:e (!!!) bröllopsdag på
yachtklubbens restaurang där vi alla intog de härligaste grillade revbenen
vi någonsin smakat tillsammans med potatismos, en majskolv och vitlöksbröd.
Vi sökte också upp våra australienska vänner, Peter och Wendys, dotter
Kellie och hennes pojkvän, som nu driver en mindre resort och dykstation
i närheten av Port Vila. Det var intressant höra dem berätta om svårigheten
att kombinera gästernas krav på kvalité och hanteringen av lokalt anställd
personal som kommer till jobbet om och när de känner för det. De var
i alla fall mycket glada att fått chansen att driva detta mysiga lilla
ställe och dessutom få dyka varje dag som de båda älskar över allt annat.
Tidigare har vi hört historier om hur svårt det kan vara för en västerlänning
att driva ett företag med lokalt anställd personal. Det blir en kulturkrock
mellan ett västerländskt sätt att driva ett företag och anställd personal
som har en helt annan värdering av vad ett arbete innebär. Det krävs
ett enormt tålamod från båda sidor.
Efter en vecka med nästan bara regn och blåst behövde vi se solen igen.
Lyckligtvis dök den upp och vi kände att det var dags att sätta segel
igen. Mot en ny kontinent och vår slutdestination, Australien!!
Helén
|
|
Klicka
på bilderna för att se dem större!
Solnedgång i korallhavet.
Vi seglar in i natten...
Det är som att segla i en svart säck.
På Vanuatu härjar hajarna vilt... dusch med hinken...
Traditionell dans på barnens dag.
Smilla och Pazzo barnen.
Kellie och Thomas ett glatt återseende.
|