|
2005-08-15
Sjuka på väg mot Chesterfield Reefs
Vi bestämde oss på morgonen att: NU ger vi oss av. Vi hade inte sett
mycket av Vanuatu på bara en vecka men den stora magneten, Australien,
var stark och ingen ville något annat än att bara komma dit.
En blick på väderkartan visade ett okej och vi åkte iväg till tull och
immigration för att klarera ut. I den svängen kom Thomas på att vi ju
faktiskt väntade på en ny pump, från Spektra i USA, till vår omtalade
watermaker. Men... hade vi tur så skulle den vara framme. Mycket riktigt
fanns den liggande hos tullen och glada kunde vi någon timme senare
tanka 300 liter diesel, för ev. kommande stiltje, och sedan sätta segel.
Egentligen gillar jag inte så snabba avgångar. Jag vill gärna ha lite
tid på mig och vänja mig vid tanken. Just dendär känslan av att bli
sjösjuk igen och sitta därute och gunga i flera dagar är ibland svår
att överbrygga och jag måste jobba med mig själv rent mentalt men den
här gången gick det riktigt bra och det kändes enbart roligt att kunna
kamma hem sjömil mot den nya kontinenten.
Vi beslutade oss för att segla nästan rakt väster ut mot Mackay i Australien
genom Korallhavet.
Korallhavet gör verkligen själ för sitt namn eftersom korallen växer
hejvilt överallt och även om man har bra sjökort, traditionella och
digitala, så känns det ändå ganska nervöst. Sällan kan man hålla en
rak kurs mot målet. Istället seglar man som en sjöorm fram mellan dessa
rev. Det går inte att slappna av utan man bör vara på hugget hela tiden.
Vissa av dessa rev ligger precis över havsytan och bildar ibland små,
små sandöar beväxta med palmer eller annan vegetation. De är svåra att
se med blotta ögat om man är några sjömil bort. Dock syns de väldigt
bra på radarn och med hjälp av den är det lätt att navigera runt dem.
Förödande är det med rev som ligger precis under havsytan. Dem får man
passa sig för!!!
530 sjömil väster ut från Vanuatu sett ligger ett större, obebott område
med rev och småöar, kallat Chesterfield Reefs som hör till den franska
kolonigruppen New Caledonia. Där kan man faktiskt ankra på 4 meters
djup och ligga i lä från höga vågor om det blåser mycket.
Vi kunde gärna tänka oss att dela upp vår segling till Australien på
hälften, så vi siktade på dessa rev, för att få någon dags andhämtning
där, innan vi skulle fortsätta.
Seglingen började väldigt bra i 15-20 knops vind och bra sjö. Sjön ändrade
sig dock ganska snart och det kom större vågor och dyningar från alla
håll. SMILLA sögs upp och ner i dessa vågor och sjösjukan var på plats.
Första gången på länge hängde jag ut över relingen ett antal gånger
trots intag av sjösjukepiller. De gjorde ingen som helst verkan.
Där jag låg och hulkade hade jag plötsligt någon bredvid mig och till
min stora förvåning fick jag se att det var Thomas.
- Jag mår så j-a dåligt vrålade han... samtidigt som han försåg havet
med gamla revben från dagen innan.
Alla blev vi bestörta av att HAN mådde så dåligt. Han som ALDRIG blir
sjösjuk!!!
- Är det så HÄR du mår när Du är sjösjuk begriper jag inte vad Du gör
här ute, pep han, och ruskade på huvudet.
- Det är som att föda barn, svarade jag, man gör det man måste göra
med allt vad det innebär av plåga och pina, sedan njuter man av belöningen,
glömmer, och så gör man om det igen... enkelt!! HA!!
Det visade sig vara värre än sjösjuka det han led av! Huvudvärk, illamående,
ont i lederna och förkylningskänsla.
- Neeeejj, inte nu, tänkte jag... Han får inte bli sjuk härute bland
all korall.
Ipren efter ipren slank ner och nästa dag gick åt till mycket sova för
hans del. Sedan kände sig han bättre tack o lov!! För det var på natten
efteråt som jag upptäckte att vi hade en ö på vårt stora traditionella
sjökort som inte fanns med på vårt digitala. I mörkret slog vi febrilt
på vår dator för att försöka få fram ön någonstans. Tillslut hittade
vi en prick på samma ställe men den visade sig bara i en av skalorna
vi kunde välja på!! På vårt stora sjökort stod det också en text som
var knappt läsbar... det var något om att ön "rörde" på sig.
Den här ön hade vi, enligt kortet, ett mindre antal sjömil framför oss
och vi skulle ju se den på radarn OM den fanns där.
Nja... vi ville inte ta några risker i natten utan gick en omväg för
att vara på den säkra sidan. Omvägen gjorde att vi kom mycket närmare
ett annat rev än vad vi egentligen hade tänkt så nattvakten gick åt
till att stirra sig blind på radarskärmen med hjärtat i halsgropen med
SMILLA forsade fram i 8 knop.
Vi hade väldigt noga räknat ut ankomsttid till Chesterfield. Vi ville
komma fram på förmiddagen eftersom vi då hade solen i ryggen och kunde
se reven tydligare.
Efter tre och ett halvt dygn trodde vi oss nästan vara framme men havet
såg ut som vanligt och vi kunde inte se några brottsjöar från reven
eller några öar.
Vi hade lagt ut "waypoints" på vårt digitala sjökort och rätt var det
var pep det till och därmed var det dags att svänga söder ut, även om
vi tycktes vara mitt ute på havet, långt från land. Enligt sjökorten
så skulle vi nu ha revet framför oss och snart skulle vi vara inne i
sjölä. Vi kikade i kikaren men såg varken öar eller mindre sjö. På det
digitala sjökortet såg vi dock hela tiden hur vi närmade oss.
Väldigt plötsligt så dök en liten sandremsa upp, ekolodet visade grundare
vatten och havet fick dendär härligt turkosa färgen. Något senare såg
vi ytterligare en liten ö och sedan några till. INGA båtar, inga människor.
Bara små öar, fåglar, turkosgrönt vatten, rev och VI.
Vi slängde i vårt ankare på 5 meter djupt vatten. SMILLA vände upp i
vinden och slutade rulla. Vinden var dock ganska stark, ca 25 knop,
men reven skyddade väl, så sjön byggde bara upp lite grand.
Som vanligt slängde Thomas sig i för att kontrollera att ankaret satt
ordentligt. Vi andra höll utkik för haj.
- Inte det bästa stället för en hajattack, tänkte jag, vart tar man
vägen då???
Det är en fantastisk känsla att, först kunna hitta en så sällan besökt
plats på vår jord och sedan, ha möjlighet att "bo" på den ett tag MEN
det medför också en känsla av oro. Man kan inte snabbt ro iland efter
hjälp om det skulle behövas.
Nåja, vår tradition följdes. Nicóle och Lucas fixade pannkakor medan
de "gamla" tog en välbehövd tupplur.
I solnedgången satt vi sedan uppe i sittbrunnen, festade på pannkakor
och funderade på hur det skulle vara att bosätta sig för alltid på en
av de öde öarna och bygga upp ett litet samhälle...
SMILLA
/Helén
|
|
Klicka
på bilderna för att se dem större!
Nadine väntar på morgonsolen...
Kaptenen försöker urskilja reven och de små öarna.
Det är inte så trångt på stränderna.
|