|
2005-08-25
Blåsväder, krock med val och angöring av MÅLET
Vi hade tänkt oss någon eller några HÄRLIGA dagar alldeles för oss själva
på Chesterfield Reefs. Vädergudarna hade tänkt något annat. Det blåste
25 knop när vi angjorde revriket och de små sandöarna. Vår förhoppning
var att vinden skulle minska men istället ökade den. Som mest uppmätte
vi 39 knop. Vi tappade sugen på att sjösätta dingen och utforska någon
ö. Inte heller ville vi lämna SMILLA om hon skulle börja dragga. Thomas,
som redan kontrollerat ankaret vid ankomst, gjorde om manövern vid flera
tillfällen för att vara på den säkra sidan. Vi hade ett tag tanke på
att lägga ut ett ankare till men det är trassligt och sedan tyckte vi
att vinden borde minska relativt snart.
Innan den bestämde sig för att minska hade det gått två nätter varav
en då vi inte kunde sova alls och en då Thomas satt nattvakt HELA natten.
Han fick, som väl var, hjälp av Nadine i 3 timmar mellan 21-00, som
enbart tyckte det var mysigt!!
Vi passade på att baka bröd på dagarna och laga mat till återstående
seglingsdagar in till Australien. ALLT för att ha det så bekvämt som
möjligt.
Vi laddade hem väderkartor stup i ett och försökte bestämma oss för
vilken dag som skulle vara lämplig att ge sig av.
Hur vi än vred och vände på det skulle vi få hård vind, lite vind, stiltje
och sedan motvind i olika följd.
När man närmar sig en stor kontinent, som Australien är, blir vädret
väldigt påverkat av landmassan och man kan nästan påstå att man ger
sig in i ett nytt vädersystem.
Just ostsidan är väl känd för sina "southerly changes" som kommer mellan
de stora högtrycken. Då ska vinden snurra ett varv och i den snurren
kommer det bland annat hårda vindar från syd med, ibland, regn eller
åska. De flesta seglare hälsas välkomna någonstans på vägen in mot Australiens
kust av denna väderförändring och det är bara att bita ihop.
Efter tre dagar i Chesterfields skärgård, som alltså kunnat bli många
fler i lugnare väder, hissade vi segel igen och denna gång med Australien
som mål.
Vi tog oss ut genom ett mindre pass i revet än det vi kom in igenom.
Det gick alldeles utmärkt och strömmade inte nämnvärt. Vi prickade in
slackvattnet precis mellan hög- och lågvatten då strömmen är som svagast.
Givetvis låg sjön och bröt vilt utanför revet efter många dagar med
mycket vind. Väderrapporterna sa i alla fall att vinden skulle minska
och därmed också sjön.
Vi fick vänta ända till natten innan vi märkte någon skillnad på både
vind och vågor men så sakteliga började det avta.
Vi hade därefter en härlig dag med måttlig vind, bra sjö och stor sol.
Vi gjorde något nytt under denna seglats och det var att lyssna på hörböcker.
När Magnus, Agneta och Johanna lämnade oss, efter deras besök hos oss
på Fiji, så gav de oss Liza Marklunds böcker "Gömda" och "Asyl" i CD
format. Alla lyssnade genom sin egen "walk-man" och det var knäpptyst
ombord. Som föräldrar tyckte vi det var en riktig miss att vi inte kommit
på det långt tidigare. Tänk, vad många, för barnen, långtråkiga stunder
som blivit mycket roligare.
Nåja... så var det dags för en natts stiltje.
- Nu njuter vi, sa vi till varandra.
Väderrapporterna visade att nästa dag skulle det australiska vädret
hälsa OSS välkomna med sin sydliga vind och det skulle bli ungefär samtidigt
som vi vände söder ut för att segla längs Barriärrevet ett tag innan
vi skulle kunna passera igenom det. Vinden skulle inte bli så stark
som var väldigt glädjande.
Klockan 12 dagen efter kom de första vindpustarna och bara någon timme
senare blåste det 20 knop. Vi kom till vår punkt där vi svängde söderut
och så hade vi då vinden i näsan. Den utlovade svaga vinden var snart
uppe i 30-35 knop. SMILLA dunkade och slog i vågorna. Besättningen försökte
hålla sig fast bäst det gick i sittbrunnen. Till slut var det nästan
omöjligt att sitta bekvämt. Barnen gick ner och la sig en efter en i
vår akterkoj. Ingen ville vare sig göra middag eller äta någon. Vi alla
bara försökte rida med SMILLA ner mot revkanten som vi skulle runda
för att sedan få en bättre kurs med vind och sjö bakifrån.
Det tog 13 timmar innan vi äntligen var framme och givetvis var det
mitt i natten. Av fyrarna på revet kunde vi ändå lätt följa vår kurs
och runda runt som bestämt. Då kände vi oss nästan blåslagna av allt
hoppande, dunkande och stötande i båten.
Seglingen blev genast bekväm och vi kunde inta våra sov- och vaktpass.
Dagen efter var det dags att ropa.
-Land i sikte!!!!
Den här gången var det extra häftigt eftersom det var vårt slutmål vi
hade i sikte och sista gången vi skulle höra utropet. Nog kändes det
lite overkligt?!
Gärna, hade vi stannat till vid någon av öarna vi passerade men Australiens
tull och immigration är INTE att leka med. Man måste följa reglerna
till punkt och pricka annars ligger man riktigt risigt till med stora
böter som följd och ibland till och med utkastning.
Vi seglade snällt förbi alla fina öar med siktet inställt på Mackay.
Sista natten var i antågande. Vi satt och tittade på solnedgången när
det plötsligt dunkade till i SMILLA, fören lyfte sig uppåt och det blev
nästintill tvärnit!! Därefter kom ett hasande ljud, båten skakade till
och sedan blev det tyst.
Som förstelnade satt vi bara och stirrade på varandra.
- VAD VAR DET????
Så vaknade vi till... sprang ner och lyfte på durkar för att förvissa
oss om att vi inte läckte in vatten någonstans. Allt verkade lyckligtvis
helt okej.
Vi började analysera vad det kunde ha varit och eftersom vi kört på
det mesta förut, och vet hur det låter, så förstod vi först ingenting.
- Kunde det varit en val, tro, det enda som till slut verkade troligt.
Vid närmare eftertanke så visste vi ju att knölvalarna vandrar just
här under denna tid, så omöjligt var det inte.
Senare under natten hade jag en jättestor val alldeles intill båten
och när vi väl kom fram och pratade med folk om incidenten så var alla
övertygade att, så var fallet. Där fanns massor av valhistorier att
lyssna till.
Riktigt omruskande var det i alla fall och inget man vill göra igen!!
Klockan 08,00 på morgonen seglade vi in genom pirarna till Mackays hamn
och där stod fullt med folk. Någon blåste i en mistlur och alla vinkade
åt oss.
Hm... inte kunde väl någon veta att VI skulle komma just då??
Senare såg vi hur tävlingsbåtar trängdes in genom pirarna. Det pågick
en tävling med början i närheten av Brisbane och slutmål i Mackay.
Tydligen hade vi samma mål som tävlingsbåtarna men deras seglats hade
tagit 2 dagar och vår 3 ÅR och 4 dagar!!
Vi fick tilldelat oss en hamnplats och snart var förtöjningarna på plats.
MÅLET var nått och en nöjd kapten delade ut diplom till barnen där det
stod:
GRATTIS TILL 20 000 nautiska mil och 110 överseglingsdygn tillryggalagt
på sträckan från Sverige till Australien.
Dags för glädje, skratt och kalas men också dags för ett sorgset farväl
av ett stort kapitel i vårt liv.
SMILLA
/Helén
|
|
Klicka
på bilderna för att se dem större!
SKÅL och VÄLKOMNA till AUSTRALIEN!
Vi gratulerar oss själva till att ha nått MÅLET.
Efterrätten smakar ljuvligt efter 10 dagar med båtmat.
Nicóle är snabb till frissan,som trollade bort lockarna.
SMILLA förtöjd i AUSTRALIEN, tidvattnet är 6 m, kolla in stolparna!
|